Restonica Trail 2012

”Men fåglarna har uträttat sina behov på den!” säger jag, för att understryka att det inte bara handlar om lite damm. Jag är smått irriterad men har ändå takt nog att inte använda ett mer familjärt kraftuttryck som ”skita” när jag talar om flaxfäna. Vill inte köra någon skabbig hyrbil upp mot bergen, vill köra en som blänker i julisolen. Jag är på Skönhetens ö för guds skull. La Corse!

I andra änden av luren, receptionstjejen, som från sin disk inne i flygterminalen tvåhundra meter bort spelar motvals. Citroënen framför mig är hundratio procent otvättad sedan den förre hyresgästen övergav den. Något rösten i mitt öra till slut låter sig övertygas om och jag får en vägbeskrivning till firmans servicegarage. Kör dit och ut ur plåtbyggnadens innanmäte stegar en bar överkropp i sextioårsåldern (herre) och bilen lotsas genom en treminuterstvagning. Bättre så.

Kör höger i rondellen och lämnar kusten för bergen. Från flygplatsen i Bastia tar det ungefär en timme att köra till Corte. Mindre än så om du som sitter bakom ratten är korsikan. Antingen så skakar man bara på huvudet åt öns bilförarkultur, som om den vore ett galet youtube-klipp med den ständigt lurande frontalkrocken som kittlande ingrediens. Eller så håller man behörigt avstånd till framförvarande, kastar invektiv efter dåren som via heldraget langar en omkörning strax före en tvär och skymd kurva, och ber en stilla bön för alla förlorade och på gränsen till förlorade själar som trafikerar N193.
Från mötande håll kommer helljusblinkningar och det är (vad Expressen hade kallat för) skräckchaufförernas uppmaning till några minuters vapenvila. Två motorcykelpoliser dyker upp på ett krön och de har en syndare i nätet. Blombuketterna längs vägens olycksplatser verkar inte ha samma dämpande effekt som gendarmerna. Snart är jakten åter igång.

Corte växer fram och solen dalar. Jag rullar in i den historiskt laddade staden och letar rätt på en campingplats med bra läge. Valet faller på campingen U Sognu, på behagligt gångavstånd från stadskärnan. Jag välkomnas av ägarparet och hittar en bra plats för mitt lilla röda. Det är torsdag kväll den 5 juli och ett och ett halvt dygn till start i Restonica Trail. Ett ungt klätterpar från Italien är närmsta grannar. Deras engelska och min italienska gör leendet till det mest effektiva kommunikationsmedlet. Bjuder dem på mousse au chocolat (fyrpacket blev mig övermäktigt och jag glömde ta med mig kylskåp) och kryper till kojs. Flyr in i Jens Lapidus Livet deluxe och inte långt därefter är det god natt. Den enda av tre möjliga ska det visa sig.

Det blir inte svalare för att morgonsolen hittar tältet. Jag kränger mig ut, morgonstökar, hoppar i bilen, kör ner till stormarknaden Casino och handlar frukost. Ser Dachiri Dawa Sherpa stryka längs frukt- och gröntavdelningen (the freakin’ Bruce Lee of fransk traillöpning och snart på toppen av ännu en prispall). Kör upp till en vackert belägen parkering och ger magen så mycket drickyoghurt, pain au chocolat, chausson pomme och nektariner den tål. Allt medan jag tar in omgivningarna med ett tilltagande lyckorus i huvudet. Kan vara den högoktaniga frukosten, men mer troligt är det resultatet av urtidens kolliderande landplattor, nu klädda i böljande grönska, som slår an den där känslan i mig. Vill liksom hångla upp en bergskam, kyssa en stig, krama ett vildsvin. Allt på ett bildligt plan givetvis (slå synerna ur ditt förvridna sinne!), även om traillöpning oftast bäddar för ett intimt möte med naturen och dess krafter.

Jag driver omkring. Spenderar nära två timmar på ett cybercafé, mer för AC:n än den sega linan. Äter lunch på en av restaurangerna vid stämningsfulla och levande Place Paoli. Infödingarna hojtar friskt åt varandra och jag känner mig som den turist jag är: förhöjer korsikanernas vardagsliv till rent exotiska inslag bortom min pizza Quatre fromages. Det är varmt och det blir varmare. Jag dricker vattnet med giriga klunkar. Fruktsallad och sedan notan.

Nummerlappsutdelningen sker nere på (i Corte är alla platser belägna nedanför eller ovanför den plats du för tillfället befinner dig på) Casino. Den där stormarknaden igen. Ett högt podium har rests i entrégången och där sitter två ur tävlingsledningen och håller fåtalet köande löpare i rullning. Min tur, inga konstigheter. Vid ett avsides bord hämtar jag sedan presentkassen, där en öl, en flaska vin (värna kröken) och en (i mina ögon) rätt vidrig korv trängs med några trycksaker och loppets t-shirt. Påminns om varför jag gillar Frankrike och i synnerhet Korsika. Det spretar liksom, växer vilt.

Eftermiddagen spenderar jag i baslägret. Jag fixar med utrustningen och spelar upp morgondagens tänkta tidslinje i huvudet. Då gör jag det här, och kommer att behöva det där. Sen kan det bli si, och då blir det bäst som så. En kille i sexårsåldern flippar då och då ur i kvadrat, några gräsytor bort. Språket det skriks på är, enligt den tillhörande familjens bil, tjeckiska. De två föräldrarna är mest tysta och jag känner frustrationen från samtliga familjemedlemmar vibrera i luften. Läser av bristen på kommunikation och den är till del helt förstålig – Tjeckiska måste vara ett grymt svårt språk. Såna slutsatser drar jag från luftmadrassen och de pauser jag väver in i mina förberedelser. Ligger och tittar upp i närmsta grenverk, anar den ljusblå fonden och letar moln som inte finns. Sluter ögonen och slumrar till. Behagligt.

Bert, som i Bertrand, dyker upp i SMS-displayen. En löpare från communityt (eller nätgemenskapen för den som, likt fransmännen, slår vakt om modersmålet) Kikourou som tog kontakt några veckor före loppet. Alla behöver vi någon att hålla i handen när tävlingsfebern sätter in och jag piper upp till Place Paoli igen, poppar upp passagerarporten åt Bert och han visar sig vara en skön lirare från Paris. Familjefar med trailstörning, som så många andra.

Klockan är 18 något. Medan Bert hämtar ut sin nummerlapp står jag och spanar in kundtrafiken. Fredagsrörelsen. Vi är på Casino igen. Alla kassörskor/kassörer skyfflar streckkoder, iklädda gulskrikiga t-shirts med Restonica Trail tryckt på bröstet. Blipp. Evenemanget är helgens stora begivenhet, utan tvekan. Taket är smyckat med stora upphängda fototavlor med bilder från tidigare upplagor av loppet. Ett föredrag om överträning tar sin början i ett hörn av mathangaren och medan Bertrand shoppar frukostvaror, står jag och lyssnar på en engagerad talare med en glappande mik. Dålig kombo. Finns få saker som är så irriterande som svajiga mikrofoner. De är som störiga småsyskon som springer fram och håller för munnen på dig med slumpmässiga intervaller. Nåväl.

Vi äter middag tillsammans, jag och Bertrand. Snackar trail. Jag beställer in en sallad med varm getost som förrätt. Salade chèvre chaud är lika mycket frankrikesemester för mig som centimetertjocka lager av Nutella på valfritt bröd. Till huvudrätt käkar vi båda en omelett med brocciu, en korsikansk ost. Snackar yrkesliv, skomodeller, barn, faderskap, morgondag, Grand Raid Réunion (oktoberslakten vi båda är anmälda till), med mera. ”Med mera” motsvarar inredningsprogrammets käcka instrumentalspår med visslad melodi, som gärna ackompanjerar sömnad av stormönstrade gardiner. Du fattar, vi sitter där och har det bra. Med mjuka pigga vader och magar som inte kastar upp. Och tiden går.

Nattklubben: gör kaos med min sömn. Jag har tydligen lyckats slå upp tältet i skottlinjen för de ljudvågor som pumpas, nej jetstreamblastas som splittergranater rakt ner över mitt trötta huvud. Det är dancedänga efter vakenkänga och klockan rusar mot natten och jag är helt oförmögen att somna med alla de bastrummor som outtröttligt bär upp låtarnas olika sexuellt laddade oneliners. Jag slits mellan tunga ögon, oprovocerad kissnödighet och planer på sabotageaktioner.
Helt plötsligt börjar jag motvilligt studsa i takt med musiken. Vill sova! Det är Dr Dres ”The Next Episode”, med sitt stenhårda beat, som sätter min djupt rotade kärlek för just stenhårda hip-hopstänkare i gungning. Stäng ner nu! Kollar på klockan och den visar strax efter midnatt. Sen måste jag ha somnat.

03:45. Det är vi traillöpare och någon ronderande väktare i Sollentuna. Så medan någon ronderande väktare i Sollentuna gör de nedsläckta korridorerna i ett medelstort teknikföretag med brummande kaffemaskin, så står jag i kortfillingar vid bakluckan och äter frukosten kostrådgivaren glömde. En och annan pannlampa i rörelse över campingen, jag är inte ensam. Det är tyst. Ingen musik. Men det är ingen tröst för den sömnbrustne.

Kan hända att en och annan lägenhetsbo uppe i Cortes gamla kvarter har lika mycket till övers för Restonica Trail som jag för nattklubben från helvetet. Om det finns någon balans i universum ligger nu en partysliten cortenesisk 37-åring och vrider sig i sina svettiga lakan, till ljudet av loppets speaker som eldar upp förgryningen.
På ett torg utan namn, närmast att likna vid en gigantisk terrass, ligger tävlingscentrum. Start och målgång sker en smal gränd upp från platsen, på huvudgatan Cours Paoli. Jag signerar startlistan och letar rätt på Bertrand. Han är glad i hågen och det är jag också. För trots att jag dissats av John Blund, så är det ju dags att leva ett äventyr. Varje nytt lopp, en oskriven historia. Nya landskap att hämta inspiration från. En ny kamp.

På väg upp mot startfållan ser jag trailkändisarna glida med strömmen av löpare: Dawa Sherpa, Vincent Delebarre, Guillaume le Normand, Ludovic Pommeret. De ser så där vassa ut som de flesta av oss förmodligen känner sig innan startskottet gått. Innan 68 km och 5000 höjdmeter (upp som ner) grusar en och annan lyckoprognos.

Nattvärmen ligger halvtung och klockan är 05:00. Vi springer iväg till tonerna av traditionell korsikansk musik, med mansstämmor som tycks bära öns alla umbäranden, som stiger från en historiskt konfliktfylld jord, pressar sig mot de omgivande fasaderna och gjuter mod hela vägen ner i skosulorna. Vi springer iväg i det vilda ljuset från bengaliska eldar. Det hela är bra iscensatt, som ett öråd i Expedition Robinson eller något, minus Expedition Robinson. Plus Restonica Trail.

Pannlampornas ljus bleknar snabbt. Morgonen strömmar från horisonten och vi svävar ovan molnen.

Kisspaus att dö för.

Bert’.

”Jag ska ta av den! En till som skrattar… Jag skämtar inte, jag är galen och stenen är hård.” (Jag ber i förväg om ursäkt för andra undertexter i liknande stil. Det är väldigt mycket ”fotoalbum 1988″ och jag måste tyvärr bejaka den sidan av mig själv också. Ibland. Förlåt igen.)

Bara en känsla, men jag tror att mannen sänt ett och annat vildsvin till de sälla jaktmarkerna.

Det är något med motljus. Det är något med två löpare på avstånd i motljus.

Helikopter hämtar skadad löpare. I motljus.

Bertrand passerar efter att precis ha sagt en ganska kul kommentar. Jag kontrar med att säga: ”Jag har stängt av kameran nu, du kan sluta springa”. Det tyckte jag var väldigt roligt i stunden och skämtet är ett exempel på trejlhumor. Alla kan inte lära sig trejlhumor, man bara föds med det. Jag är glad över att ha fått gåvan.

Försök inte det här hemma.

Ändlöst.

Blöt + sval keps = SANT. Har chans på mig 12 gånger av 10. (Förlåt.)

Superentusiastiska funktionärer möter upp i ett luftigt pass, efter 3 km och 700 höjdmeter stenskravel.

Hälsningar från Korsika.

Ingen röd matta, men stenhård trail.

Lac fotogénique.

Ett steg av många.

Kvällen nalkas.

Ensamheten är mäktig. Tröttheten överväldigande.

Ingen idé att uppröras Monsieur, tiden stämmer. I mål efter 16 timmar, 44 minuter och 27 sekunder.

De sista femhundra meterna genom staden är en moralisk återställare och en ego boost utav episka mått. Ungefär två timmar tidigare satt jag på en sten och kräktes. Jag, supermagen som normalt inte bangar mat- och vätskekontrollernas brokiga komposition, dukade till slut under. Den heta dagen blev en svår balansgång då det kom till närings- och vätskeintaget, ställt i relation till ansträngningen. En av ultralöpningens tjusningar (trots allt) tillika förbannelser, är just det oförutsägbara. Man kan planera inför, men aldrig till etthundra procent skydda sig från tillståndens plötsliga förfall. Brutna stavar, läckande vätskepåsar, hala stenar, skavsår, magknip, kramp, felorienteringar, och listan kan göras lång.

Så, om jag någon gång under loppet ifrågasatte meningen med att genomleva Restonica Trail (och tro mig, i trakterna kring hulkningarna var jag fast besluten att aldrig ge mig i kast med en så’n här skitaktivitet igen, och dessutom växte sig ångesten högre än Monte Cinto över att vara anmäld till ytterligare tre tävlingar i höst: hur i helvete tänkte jag där?!) så utlöste finallöpningen ett fyrverkeri av ljusa känslor. Kan man annat än att låta sig berusas av alla visslingar och hejarop. De kommer från restaurangerna, från kvällsflanörerna, från barnen på stenmuren. Jag försvinner in i ett underbart fritt fall och landar mjukt under målbågen.

Restonica Trails organisation är felfri och engagemanget från funktionärerna så innerligt att loppet inte förtjänar annat än högsta betyg. Du är välkommen. Du är VIP. Du som läser dessa rader gör rätt i att redan nu fundera på en anmälan (det finns även en halvdistans). Förvänta dig inget annat än stora känslor.

Epilog

När jag kommer till campingen är redan nattklubben, som ligger cirka halvkilometern fågelväg bort, i högtalarnas våld. Men jag mjuknar, är ju musikälskare trots allt. Klart festen ska leva. Jag fick i mig en halv öl efter målgång. Lyssnade med halvt öra på en lokal grupp som spelade från scenen på ”tävlingsterrassen”, sen bestämde jag mig för att ta mitt illamående till tältet istället. Via duschen, där jag (jag vet att det här inte är någon skimrande läsning) kräks igen. Vi lämnar mig där, det blir bättre tids nog.

Söndag morgon. Magen återuppstånden. Benen på rätt nyktert humör. Planet åter till Nice och Rivieran, där fortsatt semesterfirande, min fru och våra två sprallisar väntar, lyfter först senare på kvällen. Jag har gott om tid att ta dagen med ro.
Jag bryter mitt läger, skänker matöverflödet (har svårt att sluta lasta korgen i franska matbutiker) till en fransk familj bredvid. Deras fyraåring, en tjej med playknappen i låst läge, berättar allt som hon hittills varit med om i sitt korta liv, medan jag packar på. Sött värre och jag längtar plötsligt något enormt efter Hugo och Olivia.
Då jag betalar boendet frågar jag campingföreståndarinnan vad ”U Sognu” betyder. Svaret skulle kunna vara ironiskt menat, men är bara ett naket svar: ”Drömmen”. Antar att ”Drömmen för dig som vill kombinera skriande behov av sömn och ofrivilligt lyssnande på klubbmusik” sabbade layouten på skylten. På ett av receptionsstugans fönster sitter ett antal klistermärken som alla går i svart och vitt, som alla bär motiv som manar till någon form av väpnad kamp för Korsikas självständighet. Exotiskt. Alternativt ganska vapenrånarluvamilitärkängavulgo. Ändå: jag har trivts på min gräsplätt.

Det blir långlunch med Bertrand. Han kom också i mål till slut. Efter att vi sällskapat drygt 35 kilometer, i en hastighet som var minst sagt återhållen (som jag upplevde det), så pep jag i väg. Euforiska stilen. Brände mitt krut under två tre timmar och sen blev det jobbigt. Vinnande Dawa Sherpa hade nog inte samma motgångar. Han behövde bara 8 timmar och ynka 33 sekunder för att plocka hedersplatsen! Sanslöst.
Det är bakugnsvarmt och på uteserveringen ser ett nätt litet sprinklersystem till att pusta vattenånga över oss. Svalkar mer i fantasin än på huden. Trevligt prat även den här sittningen och vi skiljs med ett ”på återseende på La Réunion!”. Bertrand hoppar in i sin hyrda, jag i min. Han rullar mot kusten och flygplatsen, jag en bit upp i Restonicadalen. Tar min handduk, min vattenflaska och min bok och klättrar ner till floden. Hittar en plats, slänger mig i närmaste gryta. Kroppen svävar och tanken vilar i behagligt strömmande vatten. Nu hade någon gärna fått ljudsätta dalen, lämna mig mitt i en utzoomning som övergår i ett panorama över de korsikanska bergen. Det vilda, undersköna. Stenhårda. La-da-da-da-dahh, it’s the motherfucking D-O-double-G (SNOOP DOGG!)