Augustimenyn

Mätt? Inte jag. Även om Restonica Trail för en månad sedan blev något av en tvångsgödning de sista kilometerna (stigarna sprutade ur öronen på mig), så känner jag mig nu lite lagom hungrig.

Foto: AXA Fjällmaraton

Först på tallriken, AXA Fjällmaraton. En liten fundering jag har: När tar sponsorprefixet överhanden? När ser man annat än fjäll framför sig, då tävlingsnamnet fladdrar förbi? AXA är ju lite ”maxa”, ge järnet! Det finns ett ”X” i AXA, och alla vet att riktigt coola tävlingar har ett ”X” i sig. X-Games, Courchevel X-Trail, Oxygen Challenge. Så AXA funkar rätt bra. Några varianter som inte skulle svänga lika skönt (eller?): Ahlgrens bilar Fjällmaraton, Microlax Fjällmaraton, Försäkringskassan Fjällmaraton, Hells Angels Fjällmaraton. Vänta! Den med smör på. Fatta starten! Till hårda gitarrer, hojar uppställda likt träd i en kromad allé, gränslande knuttar (slår av knäskålarna på den jävel som tjuvstartar), polishelikopter på avstånd. Obligatorisk utrustning: 3 gram koks, tatueringsnål och ett kuvert falska fakturor. Bang! Pansarskott och iväg. En bankett du aldrig kommer att minnas och våga inte komma med rakade ben nästa år. Vet inte om jag vågar mejla en förfrågan.

Vålodalen ja. Där vill jag leva och där vill jag bo, fredag till söndag. Start i Edsåsen (Wikipedia: ”Edsåsen är en by några kilometer söder om Undersåker. Namnet Edsåsen syftar förmodligen på edorna i Brattlandsströmmen som förr i tiden var överfartsleder. Edsåsen är en av de äldsta byarna i västra Jämtland och har numera ca 40-50 invånare.”), sedan 43 km och 1800 höjdmeter, åter till Vålodalen och badtunnan. Typ hela trailsverige är där, minus de 8 miljoner löpare på reservlistan. Trailkollo. Jag och Fredrik (The Swedish Trail Runner) reser och bor ihop. Vi lär nog frottera på stigarna också, lugnt och fint är det sagt. Jag har en ny kompaktkamera att lära känna, ben att vårda ömt. En kul grej i sammanhanget är att det kommer en fransk löpare till loppet. Christophe. Han tog kontakt med mig i början av juni, efter att ha ramlat över Bonjour Trail. Presenterade sig som min spegelbild: en fransman som gillar att springa i Sverige. Om allt vill sig väl (han har lite darrigt resschema, med viss risk för missade anslutningar) står han startklar klockan 09:00 på lördag.

Och så var det den där skärmen också. Eftersom kommande fredag och söndag ligger fria (pre post race), eftersom jag befinner mig i åretrakter, eftersom prognoserna ser välvilliga ut, eftersom varje cell i min kropp längtar upp i luften igen, så siktar jag mot det blå. Svårt att föreställa sig en vackrare inramning av fjällöpningen, än att flyga lite. Dump nedan från sajten Windguru och en bild ur kategorin Saker man inte visste att man skulle stirra med intresse på.

Och sen, huvudrätten. Maxtid 50 timmar. 160 km. 10 000 höjdmeter. Grand Raid des Pyrénées. 24 augusti.

Det blir spännande. Allt jag har att säga just nu. Min löparbekante Jean-Marie Gueye skrev en härlig skildring efter 2009 års upplaga (den andra) och den späckade han med sina eggande bilder. Lånar några för att visa på de landskap jag hoppas få uppleva med klart sinne (vilket borde vara under tävlingens första dygn) och starka ben (i fallande skala).