Hors pistes

Man on a mission!

Det var vad en brittisk pensionär, i sällskap av x antal andra brittiska pensionärer på strövtåg längs en av Mälarens strandlinjer, ropade då jag passerade gruppen för andra gången. Den här gången kom jag dem till mötes, med Drottningholms slott i färskt minne och eld i blicken. Det fanns ett stort stänk humor i brittens utrop och för ett ögonblick såg jag mig själv utifrån. En man på uppdrag. Se upp för tusan, här springs det! Det är lätt att hamna i ett tillstånd där endorfinerna, steget och flinet leker ohämmad kull och i såna lägen är man en löpartönt utan varningstext.

Bonjour Trail har legat ostimulerad i ett par två tre veckor, men i kulisserna stökas det runt. Som lärare hälsar jag sommaren med öppen famn och när hösten väl kommer, långt där borta, så väntar en ny tjänst som språklärare. Språket i fråga är lika givet som flyget till Nice på söndag och efter det att eleverna lärt sig uttala trail, med sydfransk accent och precis rätt mängd sportdryck och ost i munnen, så kommer jag på riktigt våga hoppas på Björklunds ”skola i världsklass”. Men höst ô mörknande höst, än ligger du i dvala. Som sagt, Nice och sedan beach 2012 i tre veckor (finns inget som stimulerar lusten att springa mer än strandade dagar i sanden), med en tur och retur till Korsika och Restonica Trail inbokad och insprängd i schemat. Den blir spännande den. Som vanligt har man (tredje person singulärt pre-bortförklaris) tränat precis på gränsen till den mängd som ger självförtroende nog att tro på succékänslor och flyt genom bergen. Senaste femtimmarspasset i Hammarbybacken gav åtminstone 1-0 åt skallen. En bra kvalmatch. Suveräne Dawa Sherpa vann Restonica Trail 2011 på 8 h 26 min! Mitt mål är att inte bli en krampstod i något öde bergspass och resten får bli grädde på moset.

I en bifras som den här, nämner jag gärna att jag och familjen blir stenhamrabor i september (slutet av) och jag välkomnar alla stenhamrare som (mellan inköpen på Konsum och pizza nummer 23 på den lokala) slukar dessa rader, att höra av er med tips om vilka guldstigar jag kan förvänta mig att hitta i trakten

Så vad händer i den franska trailvärlden för tillfället? Det är högtryck helt klart. Årets riktigt stora lopp avlöser varandra under sommaren och arrangörerna har lika bra spinn på verksamheten som svenska jordgubbsförsäljare inför midsommar. I senaste numret av Trails Endurance är det en del fokus på alla de ickefranska löpare som senaste tiden visat såväl framfötter som ryggtavla i olika sydeuropeiska lopp, för att etablera sig som nya stjärnor i den fåra Kilian Jornet plöjt. En våg av unga (dvs < 32 år) superlöpare är i rörelse: Anna FrostDakota Jones, Andy Symonds, Philip Reiter… Svenska Emelie Forsberg har funnit sig fint till rätta i Salomons trailstall och är även hon en löpare att hålla utkik efter framöver. Du kan se henne, Anna Frost, med flera (inklusive hästar i drömsk dimma) i Salomons film på temat lärande.

Avslutar med att uppmärksamma det vi alla lever för att undfly, glömma, fördröja. Döden. Den slog i söndags ned i Kilian Jornets direkta närhet, då hans vän (den trefaldige världsmästaren i skidalpinism) Stéphane Brosse föll från en hängdriva som gav vika (vid Aiguille d’Argentière, 3900m). Kilian Jornet och Stéphane Brosse, samt två andra namnkunniga skidalpinister, Seb Montaz-Rosset och Bastien Fleury, var mitt uppe i ett försök att skida genom Mont Blancmassivet på två dagar, när det oåterkalleliga inträffade. En av alla påminnelser om att våra liv är utmätta. En av alla påminnelser om att inte låta våra drömmar mattas av tidens envetna gång. Jag vet att ni är många därute som lever fullt ut. Fortsätt med det!

Stéphane Brosse blev 40 år.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

 

Rundgång i backen, strömhopp från klippan, Houston och ömkliga jag

Passar på att förkovra mig i torrhosta och örnförkylning. Mitt i allt går mellanstadieballadens drottning och dör, lämnar mig med minnen av att wanna dance with somebody och försvinna i tryckarens svettiga omfamning. Jag var på konserten i Globen för två år sedan, hörde spillrorna av Whitneys röst bitvis explodera i något som liknade kraften och träffsäkerheten hos den artist som en gång var. Lyckades smita iväg till WC lagom till den förödande versionen av I will allways love you och även om stockholmsspelningen inte nådde skandalnivåer, så hade den abdikerade souldivan inte mycket kvar att leverera. Körsångarna gav låtarna den konstgjorda andning de behövde för att inte kollapsa helt och hållet. Berömmelse i all ära, men hon levde inte direkt ett smärtfritt liv. Vila i frid Whitney. Din magiska stämma, som nu vissnat in i tystnad, lever vidare. På en sajt om traillöpning till exempel. 1987 var året det bar.

Ingen idé att lämna stickspårens värld, allt här i tillvaron handlar inte om att snöra på sig ett par löparskor. Inte när man är sjuk i alla fall. Då utrustar man sig med en kamera och dokumenterar alla de sunda själar som lever ut – utomhus. Företrädesvis skidalpinister (traillöpare i vinterförklädnad) och skärmflygare. De förstnämnda gjorde tävlingen Hammarbybacken 6H i lördags (tack för fikat Fredrik). De sistnämnda bjöd igår på underhållning från Gröndalshanget, ett lamt stenkast från vårt köksfönster. Jag masade mig upp bland flygarna, lät avtryckaren gå och lyssnade till facklingo om termik och gamla trasor. Inspirerande. Får se när jag lanserar Bonjour Parapente. Tack till modellande Robert och Fredrik från klubben Fenix Skärmflygklubb!

[hr]








[hr]











[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]