Recensioner

Recension av Courir ou mourir (Kilian Jornet)

Springa eller dö.

Låt dig inte luras, Kilian Jornets syn på tillvaron är lite mer nyanserad än så. Men på ett plan bor det en sanning i den tveeggade titeln. Då löpningen har kommit att bli Kilians liv, stigarna och bergen hans syre, så är döden, vore det kroppens eller själens, en logisk kontrast. För honom är löpningen en självklar förlängning av livet. Eller om det är tvärtom?

När jag efter 180 sidor slår igen boken kan jag inte annat än förundras. Att den tjugofyraårige katalanen kan springa har resultatlistor och kameralinser redan dokumenterat. En svårslagen följetong av prestationer som, tack vare salomonfolkets videoproducenter, förtjänat sin plats i webbeterns visuella finrum. Rena förförelseakter som gång efter annan fått mig att snöra löparskorna med inspirationen bultande i huvudet. Men det som är riktigt glädjande är att Kilian Jornet utöver sin makalösa fysik äger författargåvan. Kan det ha en koppling till barndomen? På 2000 meters höjd i en rasthytta som hans föräldrar var värdar för, och med bergen som lekplats, måste det funnits en hel del utrymme för eftertanke. Om det nu tänktes så väldigt mycket. Min köksbordsteori är att allt rännande i det fria, allt syre han slukat, lagt grunden för och vitaliserat den kreativitet som gjort skrivandet till ett av flera utflöden.

Kilian Jornet låter oss i Courir ou mourir (originaltitel: Córrer o morir) ta del av sin resa mot nutid. Från att, som en alpint tweakad variant av Mowgli, adopteras av naturen och omgivningarna runt Cap del Rec, se sig fostras i sann upptäckaranda, växa i takt med bergens puls, leva, äta och sova skidalpinism, så landar han slutligen i de senaste årens jorden runt-turné av rekordlöpningar: Lake Tahoe Rim Trail (280 km, 14000 höjdmeter, 38 h 32 min), Pyrénéerna från väst till öst (850 km, 42000 höjdmeter, 113 h), Kilimanjaro, toppen tur och retur (53 km, 4200 höjdmeter, 7 h 14 min). Tonen i Kilians berättande är inbjudande, texten kryddad med insikter och filosofiskt färgade tankar kring livet i och utanför löparskorna. Ödmjukheten kilar mellan raderna, men utan att för den skull lämna några tvivel kring Kilian Jornets finkalibrerade tävlingsinstinkt. Kapitelrubriken ”L’adrénaline du dossard” (nummerlappens adrenalin) befäster bilden av honom som vässad atlet, med känsla för taktik och ett sinne för lidande. Allt i målsnörets namn.

Lika mycket som han älskar ljudet av upploppsrakornas publikjubel, lika mycket värdesätter han de ensamma mötena med naturen. Jag sjunker till rätta i läsfåtöljen och svävar med som betraktare när Kilian Jornet springer lätt, fäller en tår, springer tungt, omfamnar skrattet – springer berörd. Med tystnaden som dekor och bergen som själsfränder. Men Courir ou mourir är, alla soloprestationer till trots, i stora drag en berättelse om gemenskap och samhörighet. Från familjen till bärarna på Kilimanjaros sluttningar. Alla de människor som på olika plan betyder, eller har betytt något för Kilian, får sitt omnämnande och erkännande.

Kilian Jornet verkar leva i samklang med sina känslor och det gestaltas bland annat i en förmåga att krama musten ur stunden. Och många stunder blir det. Hans beskrivningar av löparäventyrens nu, pendlar mellan intryck och uttryck. Det är vackert, det är medryckande. ”A gauche, la majesteuse cascade de la Cola de Caballo, impériale, montre clairement qu’elle peut sculpter ces paysages, que ses eaux peuvent casser les rochers les plus énormes et détruire celui qui ose l’affronter, qu’elle est la reine orgueilleuse de son domaine, heureuse de la tranquillité et du calme que l’on ressent sous sa forteresse.” (Till vänster, det majestätiska vattenfallet Vola de Caballo, som i sin kejserlighet visar att hon förmår skulptera landskapet, att hennes vatten kan bryta sönder de mest enorma klippor och krossa den som vågar utmana henne, att hon är sina ägors stolta drottning, glad över den stillhet och det lugn man känner under hennes fästning.) ” … quelques porteurs et des guides crient, effrayés, parce qu’ils pensent que je tombe dans le ravin. Mais non, je ne tombe pas, mes pieds et mon corps jouent avec le terrain pour s’adapter à ses formes et se déplacer le plus vite possible, comme une roche qui se détache du sommet et rébondit à la recherche du chemin le plus direct.” ( … några bärare och guider skriker förskräckt, då de tror att jag faller ner i ravinen. Men nej, jag faller inte, mina fötter och min kropp leker med terrängen för att anpassa sig efter dess former och för att förflytta sig så snabbt som möjligt, likt ett klippstycke som frigör sig från toppen och studsar nedåt i jakt på den närmaste vägen.)

Boken är, för att sammanfatta, smittsamt inspirerande. Läs den, på den här sidan evigheten. Och spring sen!

[hr]

Courir ou mourir finns i dagsläget på tre språk: katalanska, spanska och franska. En engelskspråkig version är planerad.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Att hålla ryggen fri

Rubriken syftar dels på de utrustningskrav som ställs vid tävlingar (och vikten av att följa dem), dels på en strävan att springa så lätt och fritt som möjligt, det vill säga med så små bärmedel som möjligt. Jag har hittills sprungit med ett lite mer avancerat vätskebälte (Nathan Elite 2V) i de fall den totala utrustningsmängden rymts i/på den. Jag har velat undvika ryggsäck/vätskeryggsäck så långt som möjligt för att tillåta överkroppen att jobba ledigt och har alltså föredragit att belasta höften istället för axlarna, att hålla bröstkorg och mage fria från remmar. Mina preferenser har helt omkullkastats tack vare Salomons säsongsnya…



Utan att ha utsatt den för mer än två långpass (sedan jag köpte den i Lyon i april som ännu en belöning för långt och troget nötande, inspiration kommer inte gratis i vårt konsumtionssamhälle), så kan jag lugnt utse den till vinnaren i kategorin – Vad jag behöver när jag behöver det.

Först och främst känslan. Den sitter verkligen som ett andra skinn (ok, en överdrift, men det är knappt att den märks) och de minimalistiska bröstbanden (snillrikt konstruerade) ligger fjäderlätt mot lunghuset. Salomons egen etikett på känslan är ”sensifit”. Kalla det vad du vill, ryggan sitter som en smäck. Salomon Advanced Skin Lab 5 Set (låt oss för enkelhetens skull fortsättningsvis kalla den för SASL5S i bästa pojkbandsstil, eller vänta, bara SAS för lättköpta associationer till högtflygande framfarter, eller varför inte bara ”säcken”) når inte längre ner än till halva ryggen och det är ett av dess största trumfkort. Höften vickar helt ostört och magen ges också total frihet att bearbeta sportdryck, choklad, nötter och gud vet vilken ostsort. Avsaknaden av höftbälte är något jag länge saknat, utan ha vetat att Salomon skulle fixa biffen åt mig en dag. Mer korrekt är väl i och för sig att kalla höftbälten för magbälten då man pratar om löparsäckar.

Håligheter. Utöver att vara en skönsittande lättviktare är säcken att likna vid en samling fickor sammanlänkade av, och upphängda på, ett stycke luftigt meshvävsskelett. Åtta stycken om man ska vara precis. En som rymmer vätskepåsen. En (i sammanhanget) större ficka med blixtlås, placerad mitt på ryggen. Två nertill/baktill, försedda med blixtlås, som kräver god rörlighet i axellederna för att hantera då säcken hänger på. Och så godisutrymmena, glasögonfodralen, mobiltelefonsfacken, mp3-spelarehållarna, eller vad du önskar fylla dem med. Tre stycken småfickor (en med dragkedja, de övriga två med åtsnörande gummicordsstängningar) som rymmer fler bars och gels än vad du hinner konsumera innan nästa mat- och vätskekontroll dyker upp med sina leende funktionärer. Snygg säck där Trailpajsarn! kanske de ropar. (Un sacré sac que t’as-là Trailpajseur! för autencitetens skull.) De tre fickorna är lätt nåbara från sina placeringar på bröstremmarna. Den som har hängt med noterar att jag bara skrivit om sju fickor. Den sista är en ”mini-me”. En liten elastisk ficka fastsydd på en av bröstfickorna, ämnad för små gelförpackningar, lakritsbåtar eller gosedjuret som sprider lycka över din stig. Sammanfattningsvis, ett högt betyg för möjligheterna att transportera näring. Stoppa pressarna! I skrivande stund hittar jag ytterligare en ficka. Väl dold (men ganska tydligt utmärkt på bilden ovan) och högt placerad på den högra axelremmen. Dessutom, den där skaljackan och de där skalbyxorna som du vill ha med upp i den högalpina terrängen, dem sticker du ledigt in i en elastisk ficka med öppning både åt höger och vänster. Placerad baktill, längst ner.

Stavarna. Jomen, det finns en smidig fästanordning för dem. Jag får snabbast på stavarna om jag tar av mig säcken först, men med tiotalet träningstimmar framför spegeln kanske snajdaren i dig lyckas svänga dem på plats utan trassel.

Den medföljande vätskepåsen är på 1,5 liter och jag har svårt att se att en större påse skulle kunna få plats i säckens isotermiska ficka. Denna ficka är helt öppen uppifrån, varför många dyrbara sekunder sparas (ironi för ultralöpare) vid påfyllning av vätskepåsen (som i sin tur är försedd med ett praktiskt snabblås). Den isolerade slangens dragning upp genom den ena axelremmen är en detalj utvecklarna stolt pekar på. Kortare transportväg för vätskan och minskat sugmotstånd.

När du trodde att inte dagen kunde bli ljusare så hittar du en liten visselpipa (allt som oftast obligatorisk på tävlingar) fäst på den vänstra axelremmen. Salomon slänger även med en reservbröstficka (den som sitter fast med kardborre) och en räddningsfilt i aluminium (också ett vanligt inslag i tävlingarnas obligatoriska utrustning).

Så vad är kefft? Inte mycket. Vill du springa med mer än 1,5 liter vätska får du bära överflödet i handhållna flaskor. Tillägg skrivet den 27 augusti: Jag har noterat att många använder frontfickorna att stoppa flaskor i. Helt möjligt alltså att få med sig mer vätska än det du har i påsen. Ett annat alternativ är att sätta på dig ett kompletterande vätskebälte (nu finns det ju plats för det), men då är du ute på väldigt hal is vad gäller trailestetik och du springer inte lika fritt och ledigt längre. En annan grej; på ren instinkt började jag i samband med köp leta efter vätskepåseslangens fästanordning, alltså något att fästa munstycket vid för att undvika att slangen slänger vid löpning. Det finns ingen och det behövs ingen. Antingen trycker du upp slangänden genom axelremmens lilla elastiska tygkanal, eller så lägger du den till rätta innanför den övre bröstremmen, eller så låter du den helt enkelt peka rakt upp i all frihet (med risk för skav mot nacken, men lika tillgänglig som en paparazzifotograf under Cannes filmfestival).

D’accord, nu vill du också ha ett exemplar och du hittar den på Altec Sport för 135€, eller på någon annan av nätets alla säljsajter. Säcken tillverkas i två storlekar, XS/S och M/L. Mycket nöje!