Skärmflygning

Ultra-Trail du Mont-Blanc 2013

Starten-UTMB-2013

Det får bli lite fransigt. Minnesfragment och starka intryck i urval, utan krav på klinisk kronologi. On y va!

Ett förtydligande bara. De där italienarna i synkrosmörj, det är längre ner.

Ingen ödesdrypande kör med OS-invigningskomplex får mig att rysa

Det är ju så svårt upplagt för antikklimax när man hör sin kompis (Fredrik Holmgren, jag ska inte namnge dig) prata om den där hymnen de spelar vid UTMB-starten och hur den kommer få mig att rysa. Möjligt, men jag har god smak. Jag låter inte ett verk med titeln Conquest Of Paradise, förklädd till filmmusik, egentligen avsedd att spelas på hissmusikens yttersta dag, alternativt som en synthsymfonisk flirt till Richard Claydermans melodiska lavemang – Jag låter inte detta verk koppla något som helst känslogrepp.

Men likväl står jag där, bland två tusen löpare, mitt i stundens glädje och startplatsens grandiosa inramning, på väg ut för att erövra varvet runt Mont Blanc. Och ja, musiken känns. Conquest Of Paradise vs Viktor: 1-0.

Läs rubbet

Cyklonen, kreolska grytor, stränder, skärmflygning och dårar i väntans tider

Hemma i Sverige, Stenhamra. Termometern vittnar om avstånd, avsaknaden av vajande palmblad också. Det är långt till La Réunion och om det inte vore för att benen fortfarande dras med lätt sugande värk, fötterna med sina läkande skavsår och svullna trampdynor, så är det inte mycket i närmiljön som påminner om den gästfria, varma, vackra ön. Om den där balansakten mellan helvete och paradis, som någon haft den goda smaken att döpa till La Diagonale des Fous – ”Dårarnas diagonal”. Tur då att bilder existerar. Tänkte späcka skärmen med dem nu, och sänder samtidigt en liten tanke till Mattias och Fredrik, mina reskamrater, som är kvar bland exotisk fågelsång och rödsvullna solnedgångar, ända tills i morgon lördag.

När vi landar på flygplatsen Roland Garros, i Saint-Denis, så väntar nyheten att en cyklon spänner musklerna ute till havs och att den riskerar kollidera med La Réunion lagom till tävlingsdagen. Tävlingsdirektören Robert Chicaud meddelar att man står inför tre alternativ: att ställa in, att släppa iväg oss och sedan blåsa av tävlingen, eller att skjuta på tävlingsstarten. Inte vad man vill höra efter att ha tagit sig ett ljusår från Norden, men allt gick ju vägen tillslut. Cyklonen vek av. På flygplatsen träffar jag för övrigt Bertrand, från Restonica Trail i somras.

Jag, Fredrik och Mattias bor under vistelsen i en studio i l’Ermitage les Bains, på öns västkust. De tre dagar som föregår tävlingen är det loja livet som blandas upp med det lätt stirriga tillstånd som tar överhanden när skallen börjar noja inför ”uppgiften”. Vi knatar på stränderna, tar en kvällslöpning i jakt på hyrbil (hade tänkt oss att vara utan, men avundas alla sköna snubbar som rullar runt med nervevade rutor och pulserande högtalare), äter kreolska bufféer, hämtar nummerlapparna (träffar Vincent Delebarre, tidigare vinnare av La Diagonale des Fous, i förbifarten), steker i solen, hänger i lägenheten, ser vågor kasta sig med kraft mot kustlinjen, med mera. Jag jagar parallellt himlen och får efter två dagar av lynniga vindar tillfälle att skärmflyga tillsammans med en bra instruktör. Alltmedan minut läggs till minut och galenskapen smyger sig på.


Läs rubbet

Typ som en hamburgare

För det blev skärmflyg fredag och söndag, och AXA Fjällmaraton däremellan: 100% svenskt trejlköttande.

Men allt börjar på nattåget från Stockholm, den 9 augusti. Strax innan vi hittar till rätt vagn och rätt kupé, ses vi vid Spottkoppen/Ringen på Centralen. Fredrik som normalt får ner sina reseprylar i en konsumkasse, kommer denna torsdagkväll kånkande på en rätt modest, men ändå märkbart stor (halvstor alltså) ryggsäck. Jag går för knock, med en stor skärmsäck (”kolla hans sjukt stora säck! Haha! Shit, vad har han i den där!?”-size) och en fet väska på rullhjul därtill. Alla eventualiteter är täckta. Dessutom har jag med mig liggunderlag och sovsäck till Christophe, en fransman som jag lovat en plats i vårt tält.

Men allt börjar på nattåget från Stockholm. Nu utan kort tillbakablick. Så, vi hittar vår kupé och ser att de sex britsarna är snubbesäkrade. En snubbe till varje binge. Jag, Fredrik. En hemvändande finlandsbåtskock. En annan snubbe. Två japanska snubbar (en äldre, en inte fullt så gammal) och en japansk pojke. Det blir sju personer, men den japanska pojken sover med sin pappa.

Läs rubbet

Mellanlandning och avstamp

Inspiration kan komma från alla vädersträck och under den gångna veckan var det nordvästliga vindar som satte flinet på kartan. Så sent som i februari la jag in en liten brasklapp och nu är jag elevcertifierad skärmflygare (förmodligen att likna vid en färsk terränglöpare, som med ivrigt fotarbete och en stor portion framåtanda suger åt sig allt ”det nya” har att erbjuda). Efter en vecka i Åre, delad mellan familjen, Lars, Tomas och Patrik, ser jag mig själv tänja på gränserna för framtida naturupplevelser. Från det löpande perspektivet är jag nu för evigt dömd att kasta blickar upp mot skyarnas osynliga stigar. Från tillbakalutad himmelsposition kan jag läsa marken som en vidöppen bok – Begrunda landskapens vida formuleringskonst. Gränslösa möjligheter att må som en prins.

Lars som i Skysport Åre förresten. Tomas som i sidosparkande instruktör. Patrik som i den andra kursdeltagaren. Jag i mitten, under, på flanken, bakom och framför en skärm som hade lika delar egen vilja och en förmåga att ta order (det ryktas om att övning hjälper maktförskjutningen på traven). Jag har nog aldrig tidigare haft lika mycket respekt för närmare trettiotalet kvadratmeter ripstopnylon som när jag i onsdags stod inför mitt livs första skärmflyg (då i form av en så kallad backglidning, lågsniffande flygning utför en mindre slänt). Vid närmare eftertanke har jag aldrig umgåtts med ett så stort stycke nylon förut.

Först under fredagen duggade höjdflygen tätt, de gynnsamma vindarna lät vänta på sig. Fyrahundra fallhöjdsmeter i Tväråvalvet, on repeat. Skoterfärder åter till liften som fartig bonus. Solgass och vyer välsignade av Svenska Turistföreningen. Jag konstaterar entusiastiskt att skärmflygningen seglar högt upp på min lista över potentiella livspassioner.


Lars Hedström instruerar. Patrik Brolin lättar.



Den osökta övergången leder oss till löpningen, som sedan länge fått hjärtat att slå. Vänta, vi släpper inte skärmen helt. Den här också: En trailer inför 2011 års Red Bull X-Alps (en längre film från tävlingen hittar du här). Kan korsbefruktningen bli bättre? Nu ligger ett deltagande sannolikt några tusen flygtimmar bort, men drömmen börjar alltid med en tanke.

[hr]

[hr]

Så. Efter denna utflykt in i luftens värld, vad lurar runt hörnet? En hel del. På fredag öppnar jag dörren för trailbloggande Mikael Björk. Han lämnar Skåne för Stockholm och Salomon, som har vettet att sammankalla ett antal nätskribenter då Salomon Trail Tour ligger för våren. Kan tänkas att vi får klämma på årets utrustningsnyheter, dryfta backträning med en och annan sponslöpare, finna lite gemenskap. På lördag springer jag livet ur mig längs 6 km SpringCross.

Sedan. Trail des Balcons d’Azur, Trail d’Anger, Korsika, AXA Fjällmarathon, Grand Raid des Pyrénées, La Diagonale des Fous, Marocko. Allt mer eller mindre skrivet i sten. Men mer om det senare. Mycket mer.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]