Tävlingsberättelser

Gore-Tex Transalpine-Run 2016

Bilder från Gore-Tex Transalpine-Run, 4-10 september 2016. (Ett reportage om mitt och Fredriks deltagande kommer i Runner’s World #3 – 2017.)

Gore-Tex Transalpine-Run har två alternerande rutter, en västlig och en ostlig. 2016 sprangs den ostliga. Båda mäter cirka 250 km och 15 000 höjdmeter. Loppet består av 7 etapper och går från Tyskland till Italien, via Österrike (västrutten även via Schweiz).

Nästa upplaga äger rum den 3-9 september 2017.

Läs mer på: transalpine-run.com

 

Transalpine Run 2017 - 24

Transalpine Run 2017 - 88

Transalpine Run 2017 - 34

Rostade kastanjer och lår som brann – KM Vertical de Fully 2015

Förra helgen spenderade jag och min granne Fredrik, i både Frankrike och Schweiz. Flyg ner till Genève torsdagen och en första natt av tre på Hôtel de Fully, i Fully. Fredagen tillbringade vi på andra sidan franskschweiziska gränsen. En inledande fyratimmars vandrings-/löptur med utgångspunkt från Col des Montets (högst upp i chamonixdalen), upp till Refuge du Lac Blanc och åter. Förstklassiga vyer och drömväder. Fredriks premiärlöpning på alpstigar kunde inte ha fått en mer guldkantad inramning. Efter lunch vid Place Balmat i Chamonix, tog vi kabinerna upp till Aiguille du Midi (3 842 m), där vi utöver den rena fröjden i att glo upp mot Europas tak och allt det vackert vita, fick se wingsuit-base-jumpare i action, på två meters avstånd. Det var sjukt. Bara att se dem kliva över ett räcke, ställa sig på en smal avsats med avgrunden vid tårna…


KM-Vertical-de-Fully-2015-17

Läs rubbet

L’Echappée Belle 2015 (tävlingsberättelse som rap)

L'Echappée-Belle-2015-14

Fredagen den 28 augusti, klockan 06.00, till och med söndagen den 30 augusti, klockan 09.39, var jag ute och förflyttade mig genom bergsmassivet Belledonne. En lång, lång färd mot målgångens klockringning. L’Echappée Belle bjöd på tuffa förhållanden. Det hårdaste jag varit med om då det gäller stökig, uppbruten och stenig stig. Och lägg sen vädret på det. En bra bit över 30 grader i dalarna och brännande sol.

Drygt 400 startande och 195 i mål. Mitt snittempo, svindlande 2,8 km/h. Att jämföra med Vidösternsimmet för en månad sedan, då jag över 22,3 km simning höll en snittfart på 2,6 km/h.

Hade mycket trevligt sällskap i Camilla Ringström och Erik Jurander under vistelsen. Mer om deras respektive upplevelser från tävlingen kan du läsa på camcam.se, samt på trailrunner.se.

Testar nu en ny form av tävlingsberättande. Lyssna och ta intryck!

 


Läs rubbet

I Draculas fotspår

Reportaget från Dracula Trail 2014, publicerat i Runner’s Worlds aprilnummer.


Salomon City Trail (Stockholm) 2015

Som lantligt boende sedan snart tre år, långt utanför huvudstadstullarna, är jag rätt sällan inne i smeten. Traillöpningen har normalt också sin hemvist på behörigt avstånd från asfalten, folkmassornas tröga flöde längs butiksfasaderna och trafikens revirpinkande. Men Stockholm är ju inte vilken urban skapelse som helst. Nej, här finns en luftighet och öppna perspektiv, glittrande vatten och organisk stadsplanering. Med andra ord, stora möjligheter att skapa ett löparevenemang som söker de oväntade vägvalen, som väljer bort de breda och raka linjerna, till förmån för ett mer intimt och sinnligt flöde genom den terräng som arkitekter och byggnadsarbetare mejslat fram genom århundraden. Salomon City Trail tog i går, och för tredje året i rad, vara på dessa möjligheter. Något som lockade mig, min löparkompis Joakim hemifrån Stenhamra, min trogne löparkumpan Fredrik Holmgren och femhundratalet andra springare till Kungsträdgården (start- och målområde för tävlingens båda distanser, 7 och 14 km).

Läs rubbet

Ultra des Vagues (Belle-Ile-en-Trail) 2014

Förra helgen stack jag och Fredrik till Bretagne för att springa loppet Belle-Ile-en-Trail, vars 83 km och 2000 höjdmeter bar undertiteln Ultra des Vagues. Lämnar snart parollen till bilderna nedan, men kan säga så mycket som att vi ger septemberdagarna i Frankrike fem av fem möjliga galetter (bretagnsk crêpe), även om Fredrik mumlade något om att sex timmar i hyrbil var några för många, men det där vet han ingenting om. Med närmare ett kilo flygplatsgodis i handskfacket blev rattandet en fröjd. Vi körde från Paris till Quibéron, ställde bilen där, sov en natt på ett trevligt hotell och tog dagen efter färjan över till ön Belle-Ile. I orten Le Palais bodde vi på det extraordinära hotellet Citadelle Vauban. Inhyst i en gammal befästning (1600-tal) som kastar sitt fiskmåsöga över hamninlopp och färgglada fasader. Att plaska runt i en bassäng, på en plats där gubbar i plåtrustning för några hundra år sedan sannolikt gastade om fiender och armborstar, det är något att skriva hem om.

Läs rubbet

Dracula Trail 2014

Inte den blekaste

Han är inte farlig, bara man är varlig. Hane eller hona, risken för att drabba samman med en björn kändes helt klart mer överhängande än att möta greven själv ute i det transylvanska mörkret. Trail Dracula, en tävling så lömsk, så förförisk, så märgsugande, så skrämmande, så underbar att den tar hela din kropp och själ i besittning. Ger dig hopp och tro, skingrar all din styrka med vindens kraft, kastar dig utför, släpar dig uppför, låter sig blidkas, kittlar ditt ego och förpassar det med skymningens fart ner i trötthetskvarnen. Det enda jag visste vid målgång, var att jag inte hade den blekaste vid start. Om hur 106 km och 8 500 höjdmeter skulle påverka mig. Just den här septemberhelgen, i Rumänien.

Läs rubbet

Ecco Indoor Trail 2014

Publicerade i Runner’s World i juli, mina upplevelser från Ecco Indoor Trail i Dortmund. Tävlingen gick i mars.


Vertigalet!

Höstens branta resa, nu mellan Runner’s Worlds pärmar! Läs om mjölsyrastänkaren KM Vertical de Fully.

Bilderna tagna av Robin Roeng.


Ohrenentzündung und Indoor Trail in Dortmund

Blixtvisit till Tyskland i helgen och återhållsamt deltagande i Ecco Indoor Trail på grund av öroninflammation. Deltog som en av fyra löpare i ett medialag (Men’s Health) under fredagens företagstävling, där jag sprang två av de tio varv laget hade att avverka. Vi vann. En back alkoholfri öl. Helgens huvuddistanser var 3, 6 eller 9 varv runt den 1,3 kilometer kompakta bana som lånat sina särdrag från dirtcykling. Löpningen i Westfalerhalle lämnar mig splittrad. På ett plan så långt från traillöpningens essens (det öppna och det fria) man kan komma, på ett annat plan ett udda jippo som i synnerhet deltagarna i barntävlingen sprang till mötes med öppna armar. Mer om mina intryck i ett framtida nummer av Sveriges maffigaste löparmagasin. 


Team ”Men’s Health”: Alex (England), jag, Martin (Danmark), Nico (Tyskland).

Schweiz brantaste såg rosa i helgen

KM Vertical de Fully 2013 - 15

Tillsammans med Ulf Troeng, Jonas Björkman, Karl Arhall, Johan Larsson, Johan Häll, Fredrik Larsson, Richard Lundqvist och Joakim Olesen (samtliga arrangörer av Stockholms Brantaste), samt stigentusiasten Jesper Cederlöf och fotografen Robin Roeng, mötte jag backarnas backe, mjölsyrans heliga hemvist, stavarnas sista utpost: le Km Vertical de Fully. 1 920 meter att avancera, 1 000 höjdmeter att klättra. Varken mer eller på något sätt mindre än en snittlutning à 61,9 %!

Läs rubbet

Gapen’cimes 2013

Gapen'cimes 2013 - 3
Sitter och gluggar ut från 10 000 meter och det är då det slår mig: Jag och större delen av de övriga i kabinen också skulle jag tro, är komplett avtrubbade. För vi är upptagna med att glo i tidningar, titta in i skärmar, sitta och snacka, tugga miniatyrmat, eller rent utav sluta ögonen. Samtidigt som miraklet pågår. Vi flyger! Jag manar fram känslan av att för första gången i mänsklighetens historia göra fåglar sällskap. (Hur högt flyger fåglar förresten?) Pressar pannan mot rutan och ser molnen längre ner bilda ett glaciärliknande täcke som sträcker sig mot horisonten. Solens ljus är fantastiskt och faller in från sidan, framhäver vecken och bulligheten i allt det vita. Jag fastnar så, stirrar och tänker: det här är så jävla coolt! Fast utan svordom och utropstecken egentligen. Kanske tänker jag inte ens. Stirrar och känner. Mer så.

På väg hem från en helg i Frankrike. Landet som väcker och stillar min hunger efter 10 000-meterskänslan i markbunden version. Med utropstecken! Någon liten svordom också kanske, i alla fall under söndagens Gapen’cimes och hennes 57 km och 3 200 höjdmeter. Den där krampen som hittar till mig ibland, den som snörper ihop insidan av (i det här fallet) vänster lår, helvetets alla kval i koncentrat. Jag försöker luftsparka bort den, stretcha bort den från olika positioner, svära bort den och vädja bort den, dricka och äta bort den. Vi går några ronder och jag segrar i all enkelhet, genom att ta mig i mål. Tidigare samma dag…

Läs rubbet

Ultra-Trail du Mont-Blanc 2013

Starten-UTMB-2013

Det får bli lite fransigt. Minnesfragment och starka intryck i urval, utan krav på klinisk kronologi. On y va!

Ett förtydligande bara. De där italienarna i synkrosmörj, det är längre ner.

Ingen ödesdrypande kör med OS-invigningskomplex får mig att rysa

Det är ju så svårt upplagt för antikklimax när man hör sin kompis (Fredrik Holmgren, jag ska inte namnge dig) prata om den där hymnen de spelar vid UTMB-starten och hur den kommer få mig att rysa. Möjligt, men jag har god smak. Jag låter inte ett verk med titeln Conquest Of Paradise, förklädd till filmmusik, egentligen avsedd att spelas på hissmusikens yttersta dag, alternativt som en synthsymfonisk flirt till Richard Claydermans melodiska lavemang – Jag låter inte detta verk koppla något som helst känslogrepp.

Men likväl står jag där, bland två tusen löpare, mitt i stundens glädje och startplatsens grandiosa inramning, på väg ut för att erövra varvet runt Mont Blanc. Och ja, musiken känns. Conquest Of Paradise vs Viktor: 1-0.

Läs rubbet

Trail du Tour des Fiz 2013

Trail du Tour des Fiz - 1


Sitter och tittar ut i gråstrilet. Har inte varit bortskämd med regn under långsemestern i Frankrike och välkomnar den svalka och väta som bjuds Stenhamra just nu. Tävlingen Trail du Tour des Fiz var varm. Inte het som de 34 grader prognosen pekade mot. En del moln svepte över fizmassivet den 28 juli och temperaturen pendlade mellan att vara behaglig och uthärdlig. Ändå bröt 67 löpare av de 205 som startade i mörkret, klockan 05.00. Jag tog mig i mål efter fjorton timmar, sex fler än vad vinnande Vincent Delebarre behövde (resultat) för att ta sig banans 5000 höjdmeter och 61 km (min klocka visade 68 km, en annan löpares 66 km och ytterligare en klocka inkasserade 64 km).

Mina ben har varit piggare under solen. Till en början höll jag en behaglig rytm, men dagen igenom skedde en accelererande förskjutning mot det urlakade, det mähäiga. Förmodligen nytt personbästa i att hasa mig uppför sluttningar. Analysen och domen över min tävlingsinsats: lam. Men eftersom jag mer och mer blivit en finisher-löpare, det vill säga med målet att först och främst bärga helhetsupplevelsen i att inte bryta, så är jag ändå väldigt nöjd. Och en hel del försonande och helande upplevelser kom mig trots allt till mötes.

Läs rubbet

Kullamannen 2013 – Fågelkvitter, gps-surr och existensmaximum

Har faktiskt ganska svårt att se det helvetiska med att känna upprymdheten pulsera, från huvudet, via tårna, rakt ner i den jord som ger näring åt allt det vackra som omger mig. Att branten jag sliter mig upp för (bokstavligen och med hjälp av enstaka trädstammar och grenar) är ett inferno av vertikalt motstånd råder det inte minsta tvivel om. Att jag vid två tillfällen får skrika ett varnande ”sten!” till de löpare som befinner sig längre ner, ger en tydlig bild av aggressiviteten i lutningen. Men helvetiskt, nej. Det är bara naturen och kroppen som med sina motstridiga krafter låter mig veta att jag lever.

Kullamannen – Himmel, hav och helvete – är det svenska traillopp jag väntat på. Tydligen. Det vet jag efter att ha sprungit de 49 kilometerna från Ängelholm till Kullahalvöns avslutande stignystan. I ljuset av förra helgens upplevelser kan jag inte annat än att hojta ut mitt beröm till organisatörer och funktionärer. Det blir inte mycket bättre än så här.

Så var blev det bra någonstans? Allt börjar med att jag, Mårten, Fredrik och Henrik tar plats i bilen och gör E4:an. Från Stockholm och södergående. Bra start. Kul snack, avkopplande lunch invid Göta kanal, statoilstopp, Ica Maxi för att tanka frukostvaror, rulla rulla, hitta rätt och installera sig i stuga nummer 64 i Klitterbyn, Ängelholm. Blixtsnabbt vidare till Rusthållargården för att lyssna på ultralöpningsfantomen Rune Larsson. Han vet hur en anekdot ska dras och vore jag hälften så hård som hans genomsnittliga bragder hade jag sprungit i taggtrådsskor och kalsonger av granit. Maten vi serverades före Rune Show smakade som kärlek. Sömnen som väntade senare var inte heller långt därifrån.

Läs rubbet