Har faktiskt ganska svårt att se det helvetiska med att känna upprymdheten pulsera, från huvudet, via tårna, rakt ner i den jord som ger näring åt allt det vackra som omger mig. Att branten jag sliter mig upp för (bokstavligen och med hjälp av enstaka trädstammar och grenar) är ett inferno av vertikalt motstånd råder det inte minsta tvivel om. Att jag vid två tillfällen får skrika ett varnande ”sten!” till de löpare som befinner sig längre ner, ger en tydlig bild av aggressiviteten i lutningen. Men helvetiskt, nej. Det är bara naturen och kroppen som med sina motstridiga krafter låter mig veta att jag lever.
Kullamannen – Himmel, hav och helvete – är det svenska traillopp jag väntat på. Tydligen. Det vet jag efter att ha sprungit de 49 kilometerna från Ängelholm till Kullahalvöns avslutande stignystan. I ljuset av förra helgens upplevelser kan jag inte annat än att hojta ut mitt beröm till organisatörer och funktionärer. Det blir inte mycket bättre än så här.
Så var blev det bra någonstans? Allt börjar med att jag, Mårten, Fredrik och Henrik tar plats i bilen och gör E4:an. Från Stockholm och södergående. Bra start. Kul snack, avkopplande lunch invid Göta kanal, statoilstopp, Ica Maxi för att tanka frukostvaror, rulla rulla, hitta rätt och installera sig i stuga nummer 64 i Klitterbyn, Ängelholm. Blixtsnabbt vidare till Rusthållargården för att lyssna på ultralöpningsfantomen Rune Larsson. Han vet hur en anekdot ska dras och vore jag hälften så hård som hans genomsnittliga bragder hade jag sprungit i taggtrådsskor och kalsonger av granit. Maten vi serverades före Rune Show smakade som kärlek. Sömnen som väntade senare var inte heller långt därifrån.