UTRUSTNING

Vi föds nakna…

Och jag har en dröm om att en dag springa i bara mässingen genom en sommarvarm skog, men tills vidare håller jag mig till det sedliga. Under UTMB var det påklätt och pryltätt.

Läs rubbet

Aiguille du Midi, chamonixhäng, bryter mot lagen och start om 3 timmar och 10 minuter

Om drygt fyra timmar är det fri fart och fritt sinne Mont Blanc runt. Alla bitar på plats och jag slänger ett par sprillans skor på fötterna för kryddans skull. Har sneglat på Hoka One One som märke länge nog och det blir modellen Rapa Nui Comp som får göra mig sällskap. Har sprungit minst 480 meter i dem och det är med skräckblandad förtjusning som jag bryter mot en av löptävlandets grundlagar: Prova aldrig något nytt Dagen D! Men de är så fantastiskt sköna och löpkänslan är mysig och förtroendeingivande. Hoka One One skiljer sig från mängden genom sina överdimensionerade sulor. Rapa Nui Comp är däremot en rätt slimmad sko (relativt sett). Jo men.

Läs rubbet

Främmande fåglar

När jag i morse såg en älg simma fram över Mariebergsfjärden, i riktning mot Smedsuddsbadet (vi befinner oss i Stockholm), så tänkte jag att: så kan livet vara. Oväntat, otippat. Det vilade ett lugn över scenen. Älgen gjorde några girar – osäker på vilken riktning som gav mest skog för pengarna förmodligen, troligen även störd av de två segelbåtarna som i princip strök den medhårs, kanske också något brydd över polishelikoptern och myndigheternas realtidsplan för hur en älg bäst eskorteras ut ur urbaniteten – för att sedan sätta kurs åt city till. Öronen viftade lite och man skulle ju ge en och annan krona för att få dela älgens tankar i den stunden. Den såg hursomhelst ut att vara nöjd med tillvaron under solen. Nyhetshet och allt.

Att befinna sig i sitt rätta element, vad innebär det egentligen? Vad är normalitet? Varför köpte jag ett par Karhu Fast Fulcrum Ride idag?

I morgon åker jag så till Angers för att springa med Dunes d’Espoir. Organisationen föddes ur en löpares möte med ett rullstolsburet barn, som med punkterade däck hade lyckats med en osannolik ”landning” på en relativt otillgänglig plats, längs tävlingen Marathon des Sables väg. Löparen tänkte en tanke och tanken blev till handling. Tolv år senare är de många: Barnen som fått ta del av löpningens själ, trots sina hinder.

En annan sak. I går kväll såg jag dokumentären Iran: inifrån ett slutet land (tillgänglig till och med den 20 juni). Se den. En brutal påminnelse om att vi människor är offer för våra egna och andras behov. Av att känna tillhörighet, tillfredsställelse, av att finna en mening med livet. I Iran kanaliserar somliga sitt sökande genom förtryck och våld. Andra väljer samtalets och fredens väg. Och vad ska jag som medborgare i demokratiska Sverige göra, när jag fällt några tårar över iranska frihetskämpars död, när jag slagit igen datorn och gått och lagt mig för att sova sju timmar och vaknat upp till ännu en vacker dag med dagislämning? Skriva ett inlägg på Bonjour Trail givetvis, helt jävla off topic (om jag svär känns det lite som om jag ger någon satans ahmadinejad-anhängare en verbal käftsmäll – هر چند که من قسم می خورم از آن را احساس مثل من به حامیان احمدینژاد لعنتی پانچ کلامی در صورت, fritt översatt). Det sorgliga är att jag mitt uppe i tittandet på dokumentären, stundvis bara ville sätta ett skott i skallen på torterande poliser och diktatoriska överhuvuden. Det är väl där cirkeln sluts. Vilket är egentligen vårt rätta element? Vår sanna natur?

Vi är formbara helt enkelt. Vi förmår älska och hata, och det är livets samlade tillfälligheter som placerar oss på rätt eller fel sida om linjen, i det lilla såväl som i det stora.

Nu hade det kanske varit läge att mellanlanda i något mer vardagsnära trauma, som att en playmobillekplats går loss på 249 kronor. Grattis min älskade dotter som fyller 3 år idag! Men min tanke siktande egentligen in sig på att jag är en löparskopundare utav rang. Svaret på dagens skoinköp är att jag tror mig ha funnit skorna för årets långa bergslopp. De saknar alla typiska traildrag (grovmönstrad sula, tå- och hälförstärkning), men har en sådan grym löpkänsla och komfort att jag överväger tatuera in Karhu i mina trampdynor. Tillfälligtvis. Tills nästa nyförälskelse dyker upp.

Trevlig helg!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

 

Slumra i badkaret

Och låta tankarna vandra, efter en fullbordad helg med löpning och purfärska möten. Tänkte bli lite fragmentarisk en knapp vecka före 52 hårt sammanhållna kilometer under, vad jag hoppas, en svenskfriande fransk medelhavssol. Så här följer bitar och delar från de senaste 72 timmarna.

Vad är väl livet annat än en räcka regelbundna himlakroppsrotationer? Jo, allt det man finner värt att leva för och är du återkommande läsare på bonjourtrail.se så vet du att jag just här, i detta lilla biflöde till det världsomspännande digitala infromations- och upplevelsedeltat, inte sätter surdegsbak i första rummet. Nej, här snävar vi i grunden in, för att från löparens horisont omfamna allt som hör tvåstegandet till. Och det är inte lite det, för vad kan man inte få uppleva i samband med löpning och snack om löpning? Bara en fundering.

I fredags var jag ute i Frösunda vik här i Stockholm, för att träffa andra som nätskriver om traillöpning och för att stifta bekantskap med ett antal hårdsatsande atleter (som också plitar ner sin beskärda del av rader, men som förmodligen lägger störst krut på att göra sina konkurrenter till stumma kollin av fleromättad mjölksyra), såsom Emelie ForsbergAndreas Svanebo, Petra Kindlund och Jonatan Thoresson. Bland oss bloggare spanades Mikael Björk (som jag hade äran att erbjuda husrum i utbyte mot att jag fick lära känna en skön personlighet), Camilla Ringström, Per JohanssonAnders Svärd, Ellinor Björk och Miranda Kvist.

Värdar för träffen: Salomon, med Amer Sports (finska ägare av Salomon, Suunto, Atomic med flera märken) on the turntables. Salomon Trail Tour ligger i laddningsröret (eller fyrades ju av i samband med lördagens SpringCross i Stockholm), därav av denna symbiotiska sammankomst där alla gav och tog av den entusiasm som prylar och tävlingsplaner föder. Crilla från Amer Sports höll ett patenterat inspirationstal på temat Salomon och företagets planer för framtiden: att fortsätta leverera bra produkter och därtill en livsstil, eller snarare ett förhållningssätt till sportandet under den klarblå, som bygger på upptäckarglädje, kicksökeri och ett självförverkligande av prestationsjaget. På ett sätt inga unika tankar, många andra outdoorföretag skulle nog sätta sin signatur under samma programförklaring, men Salomon har hittat det framgångsrika receptet som ger dem oklanderlig trovärdighet. Varumärket är starkt och uthålligt och traditionen har bäddat för dess position på världsmarknaden.

Vad tycker jag om Salomons prylar då, efter det att showroomet släckts och allt har sagts?

På skofronten levererar de ett antal roliga skor och det är väl framför allt de rena terrängmodellerna som tilltalar mig, som Speedcross och Fellcross. Det nya segmentet av door to trail-skor består av kompromissprodukter som förhoppningsvis kan tilltala en och annan, men jag tycker det blir något av en halvmesyr. Som landsvägssko betraktad är till exempel XR Mission en traktor (med släta däck) på 70-väg och då den når terrängen saknar den det driv som ovan nämnda ”crossare” har. Men som försäljningsargument till den trevande motionären funkar nog tanken om en sko som kan göra lite av allt, ganska bra. Min lätt avoga inställning till trots så tycker jag att XR Crossmax, som även den är en så kallad door to trail, är en ypperlig sko för ultradistanser längs torra stigar och över greppiga berghällar. Den erbjuder en sula att mata trötta och sluggiga steg med. Rekommenderas. För övrigt anser jag att S-Wind Inca är något av det snyggaste som limmats ihop i modern tid. Om ens högstadieelever någonsin bryr sig om att berömma lärarens yttre så vet man att looken levererar och mina Incas ger mig helt klart grundskoleexistensberättigande och på sikt kanske även högre lön. Konstigare saker har inträffat.

När det gäller konfektionsbiten så har jag en alltför svältfödd garderob för att kunna säga de rättvisande orden om Salomons kläder. Men att kompressionsprodukter i stort hjälper hållningen och blodflödet på traven, är väl tankar att komplettera med bålstabilitetsträning och vässat VO2Max. Men mina ögon gillar det de ser i form av design och färgsättning. Det är för övrigt det som enligt mig är ett av Salomons signum; snygg design.

Men vänta, där är mer! Om du köper en Abdominizer inom 10 minuter… Stickspår. Visst älskar du också reklaminslag om träningsredskapen gud glömde?

Nä, det jag skulle säga är att Salomon har en produkt som saknar konkurrens för tillfället, och det är den slimmade ”ryggsäcken” Advanced Skin S-lab 5 Set. Har tidigare ägnat ett inlägg åt den och lämnar det vi det. Vid det här laget måste jag nog balansera upp dagens text genom att poängtera att det finns många fina företag där ute som gör förstklassiga prylar åt kräsna traillöpare. Som Chiquita till exempel.

I alla fall. Vi tog en liten runda i Hagaparken också. Salomonhardcores som Erik Ahlström (jag gillar din evigt avslappnade stil), trailteamare som Petra Kindlund och vi bloggare av varierande längd och frisyr. Och vi nådde Haga Slott aka Estelle in the palace to be, strök längs de höga staketen och skådade på avstånd en barnvagn och tre oidentifierade personer i dess direkta närhet. På den kungliga sidan märk väl. Insändare till Damernas Värld på den. En viss känsla av segregation, eller snarare reservatstänkande, infann sig och vi häpnade inför alla de insynsskydd som satts upp för att hålla teleobjektiven stångna. Stora kamouflagenät hängde likt groteska gardiner i terrängen innanför järnringen. Ska det vara så!

Jag sprang i lördags också (liksom huvuddelen av övriga från frösundasittningen). Ovan nämnda SpringCross, 6 km. 24:39 för den som vill tillskriva mig ett flytande värde. Barnsligt roligt att springa så att leran yr! Big up till Salomon Trail Team som radade upp pallkröningar. Djupaste respekt till Fredrik Holmgren som sprang som bilden bjuder. Och det får avsluta dagens sändningar.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Skriva, läsa, titta, lyssna och törsten efter verklighet

Man når en punkt där man inte nöjer sig med webbterapi. Då nedslagen på tangentbordet vill bli tassande steg och läsandet önskar flytta fokus från skärmen och tidningarna som ligger utspridda i lägenheten, till terrängen. Då tittandet inte begränsar sig till videoklippens 15 tum, utan tar bergspanoramats 360 grader och bränner in bilden i två lyckliga ögon. Då tystnaden är ledmotivet och naturens ljud utsmyckningar. Då mötena med dina ostätande medmänniskor kittlar hörselnervernas sociala ändar och då målfållans högtalarröst är det givna outrot.

Kära vänner av uppvaknande! Det våras för trailsäsongen 2012.

De franska nyintrycken låter ändå vänta på sig lite. En månad och fyra dagar kvar till öppningsnumret Trail des Balcons d’Azur. Inte annat att göra än att fortsätta sitt hungriga nätsökande efter pseudokickar. Så vad kan jag förmedla? (Givetvis ska man vara ute och träna också. Harva i den lokala backen och tvinga kilometrarna till underkastelse. Ça va sans dire!)

Salomon, med Kilian Jornet (ibland känns det som om man hört det namnet förut) som talk show host, håller presskonferens klockan 20:00 ikväll. Det är givetvis de riktigt stora frågorna som ventileras. Vi snackar om nästa generationens trailsko. Det var på tiden att en skomodell får sin egen direktsända lanseringskampanj. Då kanske alla ickefetischister där ute börjar ta oss med fler löparskor i hallen, än året har månader, på fullaste allvar. Snälla. För husfridens skull.

En viktiga fråga i sammanhanget: När ska jag skaffa ett par Hoka? Ludovic och Christophe kan väl inte ha fel? Den förfinade varianten av att silvertejpa fast soffkuddar under sina fötter, kan vara precis vad som krävs för att finna en högre sanning i vårt lilla trejluniversum. En liten vetenskaplig överslagsräkning ger cirka 400 miljarder stjärnor i Vintergatan. Gillar att kasta in den informationen bara. Sätter saker i perspektiv.

När vi ändå pratar perspektiv, ge dig själv nya. Den där trailresan som närmar sig, det finns två bäddar kvar för er som hittills tvekat att räcka upp en hand. Välkommen att bli en i gänget som inte sover en blund utan att tillägna luftig löpning en drömsekvens eller två!

När vi ändå fortsätter att prata om perspektiv. Om två veckor åker jag upp till Åre för att gå en kurs i skärmflygning. I min vision för framtida äventyr i Frankrike ser jag det perfekta giftemålet i traillöpningens möte med skärmflygningen. Springa vid dåligt flygväder. Sväva med trötta ben. Tävlingen Red Bull Element 2011 har redan sökt förena de tvenne, med rodd och mountainbikande som kitt.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Naken hjälte gör Gröndal

Ok, väldigt mycket Expressen/Aftonbladet över den där rubriksättningen. ”Är du inte sugen på en så’n här?” frågade Jim på Funbeat för någon månad sedan. Skönt med nätet ändå. Klick, klick, klick. Vänta en vecka. En pryl rikare och en vidsträckt och högupplöst horisont av möjligheter att fånga dagen, för att sen stycka upp den och presentera de delar som känns mest minnesvärda.
Kameran GoPro HD Naked Hero har blivit en storsäljare bland alla världens actionsportaktiva. Och varför skulle inte vi löpare få vara med på ett hörn? Svårt att battla i coolhet med base jumpers, surfare och andra spektakuläriteter, men då får man ta till tjuvknep. Min taktik för att få dig att vilja se hela 8 minuter av löpning från trailoasen Gröndal, är att presentera en film som svänger med musiken. Sen kan jag ju inte slänga på vilken burksörja som helst, utan hårt ska det vara. Ett rallarsvingande beat och MC:s som spottar attityd hela vägen genom skärmen, där textrader som ”Why you think, mo’fuckers nick-named me, Cook Coke shit. Should’ve been called armed robbery, extorsion or maybe grand larceny…” känns lika självklara som karaokekvällar på den lokala pizzerian. Blir lite skön soul signerad Samuel Ljungblahd också. Sveriges bästa sångare inom genren?

Press play on tape! Kameran tar jag med till Frankrike på fredag, och när oktober gör sin tjugohundraelfte återkomst så landar materialet från kommande söndags Trail des Aiguilles Rouges här på Bonjour Trail. På återseende alltså!

P.S. Beklagar överdriven vinjettering, men jag orkar inte släpa filmen genom renderingsträsket en gång till. D.S.

[hr]

Svarta hålet lider ingen näringsbrist

Sprang lite ärenden på stan idag och var bland annat förbi mitt extraknäckshäng (man kan riktigt höra stockholmskan i det ordet) Playground på Adolf Fredriks kyrkogata. Köpte Marmots Essence Jacket, tänkt att ingå i ryggsäcken vid framtida tävlingar (såsom under Trail des Aiguilles Rouges om tre veckor). Den väger in runt 170 gram och är helt krasst en regnjacka av finare snitt. Nöjd.

Än mer nöjd blev jag av att springa rakt in i butikens köp-/säljmöte med Salomon. Det är något väldigt uppmuntrande över att se femtiotalet par skor stå uppdukade. En färgexplosion. En tidigt utdelad käftsmäll rakt i vårplånbokens snåla nylle. Skrev jag ens det där? Finns det något som jag inte lider kval över, så är det att lägga pengar på allt som har med uthållighetsidrott att göra. Skrev jag ens det där!? Om Malin (mitt livs) läser det här är jag brännmärkt på riktigt. Familjeekonomins svarta hål blottat på bästa sändningstid.
Nåväl. Jag gick loss på två nyheter. Salomon XR Mission och Salomon S-Wind Inca. Den förstnämnda en vidareutveckling av, eller snarare ett lättare komplement till, XR Crossmax. Jag som tycker många trailskor är på tok för klumpiga (nej, jag pratar inte om Inov-8) gillar skarpt XR Mission (utan att ha sprungit i den än, mer än några meter över butiksgolvet). För övrigt verkar jag få mitt lystmäte av färger våren 2012. Jag har ofta beklagat mig över att tjejerna alltid drar vinstlott när det gäller spännande sättningar.

Salomon S-Wind Inca sedan. I mitt tycke något av det snyggaste som skapats på länge i sportskoväg. Min kommentar var att ”dom där skulle Kanye West kunna gå på klubb i”. Slick look. Tydligen är de tänkta att marknadsföras som en skön och snygg vardagssko, alternativt dojan du glider runt i efter loppet, lite chic och eftersvettig. För egen del tror jag att den har asfaltslöpning att hämta, för alla som är lagda åt shoeless is more-hållet. Långt ifrån att placeras i det schizofrena facket barfotaskor, men en tydlig flirt med det minimala. Den satt fint på foten och efter kortare provlöpning (kryssar över butiksgolvet igen) så är jag nyfiken på en närmare bekantskap. I butik i början av februari. Vill ha.

Kanye West får slutordet då han rappar, via metaforer, om Salomon och alla andra rackare där ute som drar i sedlarna. They do mess with a broke wigga!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”false” verb=”recommend” font=”lucida grande”]

Att hålla ryggen fri

Rubriken syftar dels på de utrustningskrav som ställs vid tävlingar (och vikten av att följa dem), dels på en strävan att springa så lätt och fritt som möjligt, det vill säga med så små bärmedel som möjligt. Jag har hittills sprungit med ett lite mer avancerat vätskebälte (Nathan Elite 2V) i de fall den totala utrustningsmängden rymts i/på den. Jag har velat undvika ryggsäck/vätskeryggsäck så långt som möjligt för att tillåta överkroppen att jobba ledigt och har alltså föredragit att belasta höften istället för axlarna, att hålla bröstkorg och mage fria från remmar. Mina preferenser har helt omkullkastats tack vare Salomons säsongsnya…



Utan att ha utsatt den för mer än två långpass (sedan jag köpte den i Lyon i april som ännu en belöning för långt och troget nötande, inspiration kommer inte gratis i vårt konsumtionssamhälle), så kan jag lugnt utse den till vinnaren i kategorin – Vad jag behöver när jag behöver det.

Först och främst känslan. Den sitter verkligen som ett andra skinn (ok, en överdrift, men det är knappt att den märks) och de minimalistiska bröstbanden (snillrikt konstruerade) ligger fjäderlätt mot lunghuset. Salomons egen etikett på känslan är ”sensifit”. Kalla det vad du vill, ryggan sitter som en smäck. Salomon Advanced Skin Lab 5 Set (låt oss för enkelhetens skull fortsättningsvis kalla den för SASL5S i bästa pojkbandsstil, eller vänta, bara SAS för lättköpta associationer till högtflygande framfarter, eller varför inte bara ”säcken”) når inte längre ner än till halva ryggen och det är ett av dess största trumfkort. Höften vickar helt ostört och magen ges också total frihet att bearbeta sportdryck, choklad, nötter och gud vet vilken ostsort. Avsaknaden av höftbälte är något jag länge saknat, utan ha vetat att Salomon skulle fixa biffen åt mig en dag. Mer korrekt är väl i och för sig att kalla höftbälten för magbälten då man pratar om löparsäckar.

Håligheter. Utöver att vara en skönsittande lättviktare är säcken att likna vid en samling fickor sammanlänkade av, och upphängda på, ett stycke luftigt meshvävsskelett. Åtta stycken om man ska vara precis. En som rymmer vätskepåsen. En (i sammanhanget) större ficka med blixtlås, placerad mitt på ryggen. Två nertill/baktill, försedda med blixtlås, som kräver god rörlighet i axellederna för att hantera då säcken hänger på. Och så godisutrymmena, glasögonfodralen, mobiltelefonsfacken, mp3-spelarehållarna, eller vad du önskar fylla dem med. Tre stycken småfickor (en med dragkedja, de övriga två med åtsnörande gummicordsstängningar) som rymmer fler bars och gels än vad du hinner konsumera innan nästa mat- och vätskekontroll dyker upp med sina leende funktionärer. Snygg säck där Trailpajsarn! kanske de ropar. (Un sacré sac que t’as-là Trailpajseur! för autencitetens skull.) De tre fickorna är lätt nåbara från sina placeringar på bröstremmarna. Den som har hängt med noterar att jag bara skrivit om sju fickor. Den sista är en ”mini-me”. En liten elastisk ficka fastsydd på en av bröstfickorna, ämnad för små gelförpackningar, lakritsbåtar eller gosedjuret som sprider lycka över din stig. Sammanfattningsvis, ett högt betyg för möjligheterna att transportera näring. Stoppa pressarna! I skrivande stund hittar jag ytterligare en ficka. Väl dold (men ganska tydligt utmärkt på bilden ovan) och högt placerad på den högra axelremmen. Dessutom, den där skaljackan och de där skalbyxorna som du vill ha med upp i den högalpina terrängen, dem sticker du ledigt in i en elastisk ficka med öppning både åt höger och vänster. Placerad baktill, längst ner.

Stavarna. Jomen, det finns en smidig fästanordning för dem. Jag får snabbast på stavarna om jag tar av mig säcken först, men med tiotalet träningstimmar framför spegeln kanske snajdaren i dig lyckas svänga dem på plats utan trassel.

Den medföljande vätskepåsen är på 1,5 liter och jag har svårt att se att en större påse skulle kunna få plats i säckens isotermiska ficka. Denna ficka är helt öppen uppifrån, varför många dyrbara sekunder sparas (ironi för ultralöpare) vid påfyllning av vätskepåsen (som i sin tur är försedd med ett praktiskt snabblås). Den isolerade slangens dragning upp genom den ena axelremmen är en detalj utvecklarna stolt pekar på. Kortare transportväg för vätskan och minskat sugmotstånd.

När du trodde att inte dagen kunde bli ljusare så hittar du en liten visselpipa (allt som oftast obligatorisk på tävlingar) fäst på den vänstra axelremmen. Salomon slänger även med en reservbröstficka (den som sitter fast med kardborre) och en räddningsfilt i aluminium (också ett vanligt inslag i tävlingarnas obligatoriska utrustning).

Så vad är kefft? Inte mycket. Vill du springa med mer än 1,5 liter vätska får du bära överflödet i handhållna flaskor. Tillägg skrivet den 27 augusti: Jag har noterat att många använder frontfickorna att stoppa flaskor i. Helt möjligt alltså att få med sig mer vätska än det du har i påsen. Ett annat alternativ är att sätta på dig ett kompletterande vätskebälte (nu finns det ju plats för det), men då är du ute på väldigt hal is vad gäller trailestetik och du springer inte lika fritt och ledigt längre. En annan grej; på ren instinkt började jag i samband med köp leta efter vätskepåseslangens fästanordning, alltså något att fästa munstycket vid för att undvika att slangen slänger vid löpning. Det finns ingen och det behövs ingen. Antingen trycker du upp slangänden genom axelremmens lilla elastiska tygkanal, eller så lägger du den till rätta innanför den övre bröstremmen, eller så låter du den helt enkelt peka rakt upp i all frihet (med risk för skav mot nacken, men lika tillgänglig som en paparazzifotograf under Cannes filmfestival).

D’accord, nu vill du också ha ett exemplar och du hittar den på Altec Sport för 135€, eller på någon annan av nätets alla säljsajter. Säcken tillverkas i två storlekar, XS/S och M/L. Mycket nöje!

Rättstavning

Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe. Jag ska träna i backe…

Fits in your suitcase! Leki Traveller Carbon. De här rackarna ska jag stå dubbelvikt över i juli. Mitt i natten på någon alpsluttning, med matt blick och ett oförstående medvetande som undrar hur kroppen hamnade just där. I samma stund som salivsträngen slår i backen tar jag tio steg till. Kanske. Eller så skuttar jag fram som en annan krycklig traileur. Stavarna (410 gram paret) kom på posten idag, tillsammans med en Zoot Endurance Tri Racesuit (smaka på det namnet) och två par strumpor. Triathlonsparkdräkten ska inte med till Frankrike, jo vänta det ska den, men inte med till starten för Montagn’hard. Prylarna inhandlade på Altec Sport. Juste nätbutik med bra utbud. Ingen engelsk version, men det går att peka sig fram bland franskorden. Ännu en dos köpt glädje och visioner om stordåd och upplevelser bortom det vanliga. Ge mig ett par strumpor från BV Sport som heter ”OriginTrail” och jag har åtminstone en bra anledning att möta morgondagen med ett leende. Ridå.