Ryggsäckar/Vätskebälten

Vi föds nakna…

Och jag har en dröm om att en dag springa i bara mässingen genom en sommarvarm skog, men tills vidare håller jag mig till det sedliga. Under UTMB var det påklätt och pryltätt.

Läs rubbet

Att hålla ryggen fri

Rubriken syftar dels på de utrustningskrav som ställs vid tävlingar (och vikten av att följa dem), dels på en strävan att springa så lätt och fritt som möjligt, det vill säga med så små bärmedel som möjligt. Jag har hittills sprungit med ett lite mer avancerat vätskebälte (Nathan Elite 2V) i de fall den totala utrustningsmängden rymts i/på den. Jag har velat undvika ryggsäck/vätskeryggsäck så långt som möjligt för att tillåta överkroppen att jobba ledigt och har alltså föredragit att belasta höften istället för axlarna, att hålla bröstkorg och mage fria från remmar. Mina preferenser har helt omkullkastats tack vare Salomons säsongsnya…



Utan att ha utsatt den för mer än två långpass (sedan jag köpte den i Lyon i april som ännu en belöning för långt och troget nötande, inspiration kommer inte gratis i vårt konsumtionssamhälle), så kan jag lugnt utse den till vinnaren i kategorin – Vad jag behöver när jag behöver det.

Först och främst känslan. Den sitter verkligen som ett andra skinn (ok, en överdrift, men det är knappt att den märks) och de minimalistiska bröstbanden (snillrikt konstruerade) ligger fjäderlätt mot lunghuset. Salomons egen etikett på känslan är ”sensifit”. Kalla det vad du vill, ryggan sitter som en smäck. Salomon Advanced Skin Lab 5 Set (låt oss för enkelhetens skull fortsättningsvis kalla den för SASL5S i bästa pojkbandsstil, eller vänta, bara SAS för lättköpta associationer till högtflygande framfarter, eller varför inte bara ”säcken”) når inte längre ner än till halva ryggen och det är ett av dess största trumfkort. Höften vickar helt ostört och magen ges också total frihet att bearbeta sportdryck, choklad, nötter och gud vet vilken ostsort. Avsaknaden av höftbälte är något jag länge saknat, utan ha vetat att Salomon skulle fixa biffen åt mig en dag. Mer korrekt är väl i och för sig att kalla höftbälten för magbälten då man pratar om löparsäckar.

Håligheter. Utöver att vara en skönsittande lättviktare är säcken att likna vid en samling fickor sammanlänkade av, och upphängda på, ett stycke luftigt meshvävsskelett. Åtta stycken om man ska vara precis. En som rymmer vätskepåsen. En (i sammanhanget) större ficka med blixtlås, placerad mitt på ryggen. Två nertill/baktill, försedda med blixtlås, som kräver god rörlighet i axellederna för att hantera då säcken hänger på. Och så godisutrymmena, glasögonfodralen, mobiltelefonsfacken, mp3-spelarehållarna, eller vad du önskar fylla dem med. Tre stycken småfickor (en med dragkedja, de övriga två med åtsnörande gummicordsstängningar) som rymmer fler bars och gels än vad du hinner konsumera innan nästa mat- och vätskekontroll dyker upp med sina leende funktionärer. Snygg säck där Trailpajsarn! kanske de ropar. (Un sacré sac que t’as-là Trailpajseur! för autencitetens skull.) De tre fickorna är lätt nåbara från sina placeringar på bröstremmarna. Den som har hängt med noterar att jag bara skrivit om sju fickor. Den sista är en ”mini-me”. En liten elastisk ficka fastsydd på en av bröstfickorna, ämnad för små gelförpackningar, lakritsbåtar eller gosedjuret som sprider lycka över din stig. Sammanfattningsvis, ett högt betyg för möjligheterna att transportera näring. Stoppa pressarna! I skrivande stund hittar jag ytterligare en ficka. Väl dold (men ganska tydligt utmärkt på bilden ovan) och högt placerad på den högra axelremmen. Dessutom, den där skaljackan och de där skalbyxorna som du vill ha med upp i den högalpina terrängen, dem sticker du ledigt in i en elastisk ficka med öppning både åt höger och vänster. Placerad baktill, längst ner.

Stavarna. Jomen, det finns en smidig fästanordning för dem. Jag får snabbast på stavarna om jag tar av mig säcken först, men med tiotalet träningstimmar framför spegeln kanske snajdaren i dig lyckas svänga dem på plats utan trassel.

Den medföljande vätskepåsen är på 1,5 liter och jag har svårt att se att en större påse skulle kunna få plats i säckens isotermiska ficka. Denna ficka är helt öppen uppifrån, varför många dyrbara sekunder sparas (ironi för ultralöpare) vid påfyllning av vätskepåsen (som i sin tur är försedd med ett praktiskt snabblås). Den isolerade slangens dragning upp genom den ena axelremmen är en detalj utvecklarna stolt pekar på. Kortare transportväg för vätskan och minskat sugmotstånd.

När du trodde att inte dagen kunde bli ljusare så hittar du en liten visselpipa (allt som oftast obligatorisk på tävlingar) fäst på den vänstra axelremmen. Salomon slänger även med en reservbröstficka (den som sitter fast med kardborre) och en räddningsfilt i aluminium (också ett vanligt inslag i tävlingarnas obligatoriska utrustning).

Så vad är kefft? Inte mycket. Vill du springa med mer än 1,5 liter vätska får du bära överflödet i handhållna flaskor. Tillägg skrivet den 27 augusti: Jag har noterat att många använder frontfickorna att stoppa flaskor i. Helt möjligt alltså att få med sig mer vätska än det du har i påsen. Ett annat alternativ är att sätta på dig ett kompletterande vätskebälte (nu finns det ju plats för det), men då är du ute på väldigt hal is vad gäller trailestetik och du springer inte lika fritt och ledigt längre. En annan grej; på ren instinkt började jag i samband med köp leta efter vätskepåseslangens fästanordning, alltså något att fästa munstycket vid för att undvika att slangen slänger vid löpning. Det finns ingen och det behövs ingen. Antingen trycker du upp slangänden genom axelremmens lilla elastiska tygkanal, eller så lägger du den till rätta innanför den övre bröstremmen, eller så låter du den helt enkelt peka rakt upp i all frihet (med risk för skav mot nacken, men lika tillgänglig som en paparazzifotograf under Cannes filmfestival).

D’accord, nu vill du också ha ett exemplar och du hittar den på Altec Sport för 135€, eller på någon annan av nätets alla säljsajter. Säcken tillverkas i två storlekar, XS/S och M/L. Mycket nöje!