Skor

Vi föds nakna…

Och jag har en dröm om att en dag springa i bara mässingen genom en sommarvarm skog, men tills vidare håller jag mig till det sedliga. Under UTMB var det påklätt och pryltätt.

Läs rubbet

Aiguille du Midi, chamonixhäng, bryter mot lagen och start om 3 timmar och 10 minuter

Om drygt fyra timmar är det fri fart och fritt sinne Mont Blanc runt. Alla bitar på plats och jag slänger ett par sprillans skor på fötterna för kryddans skull. Har sneglat på Hoka One One som märke länge nog och det blir modellen Rapa Nui Comp som får göra mig sällskap. Har sprungit minst 480 meter i dem och det är med skräckblandad förtjusning som jag bryter mot en av löptävlandets grundlagar: Prova aldrig något nytt Dagen D! Men de är så fantastiskt sköna och löpkänslan är mysig och förtroendeingivande. Hoka One One skiljer sig från mängden genom sina överdimensionerade sulor. Rapa Nui Comp är däremot en rätt slimmad sko (relativt sett). Jo men.

Läs rubbet

Främmande fåglar

När jag i morse såg en älg simma fram över Mariebergsfjärden, i riktning mot Smedsuddsbadet (vi befinner oss i Stockholm), så tänkte jag att: så kan livet vara. Oväntat, otippat. Det vilade ett lugn över scenen. Älgen gjorde några girar – osäker på vilken riktning som gav mest skog för pengarna förmodligen, troligen även störd av de två segelbåtarna som i princip strök den medhårs, kanske också något brydd över polishelikoptern och myndigheternas realtidsplan för hur en älg bäst eskorteras ut ur urbaniteten – för att sedan sätta kurs åt city till. Öronen viftade lite och man skulle ju ge en och annan krona för att få dela älgens tankar i den stunden. Den såg hursomhelst ut att vara nöjd med tillvaron under solen. Nyhetshet och allt.

Att befinna sig i sitt rätta element, vad innebär det egentligen? Vad är normalitet? Varför köpte jag ett par Karhu Fast Fulcrum Ride idag?

I morgon åker jag så till Angers för att springa med Dunes d’Espoir. Organisationen föddes ur en löpares möte med ett rullstolsburet barn, som med punkterade däck hade lyckats med en osannolik ”landning” på en relativt otillgänglig plats, längs tävlingen Marathon des Sables väg. Löparen tänkte en tanke och tanken blev till handling. Tolv år senare är de många: Barnen som fått ta del av löpningens själ, trots sina hinder.

En annan sak. I går kväll såg jag dokumentären Iran: inifrån ett slutet land (tillgänglig till och med den 20 juni). Se den. En brutal påminnelse om att vi människor är offer för våra egna och andras behov. Av att känna tillhörighet, tillfredsställelse, av att finna en mening med livet. I Iran kanaliserar somliga sitt sökande genom förtryck och våld. Andra väljer samtalets och fredens väg. Och vad ska jag som medborgare i demokratiska Sverige göra, när jag fällt några tårar över iranska frihetskämpars död, när jag slagit igen datorn och gått och lagt mig för att sova sju timmar och vaknat upp till ännu en vacker dag med dagislämning? Skriva ett inlägg på Bonjour Trail givetvis, helt jävla off topic (om jag svär känns det lite som om jag ger någon satans ahmadinejad-anhängare en verbal käftsmäll – هر چند که من قسم می خورم از آن را احساس مثل من به حامیان احمدینژاد لعنتی پانچ کلامی در صورت, fritt översatt). Det sorgliga är att jag mitt uppe i tittandet på dokumentären, stundvis bara ville sätta ett skott i skallen på torterande poliser och diktatoriska överhuvuden. Det är väl där cirkeln sluts. Vilket är egentligen vårt rätta element? Vår sanna natur?

Vi är formbara helt enkelt. Vi förmår älska och hata, och det är livets samlade tillfälligheter som placerar oss på rätt eller fel sida om linjen, i det lilla såväl som i det stora.

Nu hade det kanske varit läge att mellanlanda i något mer vardagsnära trauma, som att en playmobillekplats går loss på 249 kronor. Grattis min älskade dotter som fyller 3 år idag! Men min tanke siktande egentligen in sig på att jag är en löparskopundare utav rang. Svaret på dagens skoinköp är att jag tror mig ha funnit skorna för årets långa bergslopp. De saknar alla typiska traildrag (grovmönstrad sula, tå- och hälförstärkning), men har en sådan grym löpkänsla och komfort att jag överväger tatuera in Karhu i mina trampdynor. Tillfälligtvis. Tills nästa nyförälskelse dyker upp.

Trevlig helg!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

 

Skriva, läsa, titta, lyssna och törsten efter verklighet

Man når en punkt där man inte nöjer sig med webbterapi. Då nedslagen på tangentbordet vill bli tassande steg och läsandet önskar flytta fokus från skärmen och tidningarna som ligger utspridda i lägenheten, till terrängen. Då tittandet inte begränsar sig till videoklippens 15 tum, utan tar bergspanoramats 360 grader och bränner in bilden i två lyckliga ögon. Då tystnaden är ledmotivet och naturens ljud utsmyckningar. Då mötena med dina ostätande medmänniskor kittlar hörselnervernas sociala ändar och då målfållans högtalarröst är det givna outrot.

Kära vänner av uppvaknande! Det våras för trailsäsongen 2012.

De franska nyintrycken låter ändå vänta på sig lite. En månad och fyra dagar kvar till öppningsnumret Trail des Balcons d’Azur. Inte annat att göra än att fortsätta sitt hungriga nätsökande efter pseudokickar. Så vad kan jag förmedla? (Givetvis ska man vara ute och träna också. Harva i den lokala backen och tvinga kilometrarna till underkastelse. Ça va sans dire!)

Salomon, med Kilian Jornet (ibland känns det som om man hört det namnet förut) som talk show host, håller presskonferens klockan 20:00 ikväll. Det är givetvis de riktigt stora frågorna som ventileras. Vi snackar om nästa generationens trailsko. Det var på tiden att en skomodell får sin egen direktsända lanseringskampanj. Då kanske alla ickefetischister där ute börjar ta oss med fler löparskor i hallen, än året har månader, på fullaste allvar. Snälla. För husfridens skull.

En viktiga fråga i sammanhanget: När ska jag skaffa ett par Hoka? Ludovic och Christophe kan väl inte ha fel? Den förfinade varianten av att silvertejpa fast soffkuddar under sina fötter, kan vara precis vad som krävs för att finna en högre sanning i vårt lilla trejluniversum. En liten vetenskaplig överslagsräkning ger cirka 400 miljarder stjärnor i Vintergatan. Gillar att kasta in den informationen bara. Sätter saker i perspektiv.

När vi ändå pratar perspektiv, ge dig själv nya. Den där trailresan som närmar sig, det finns två bäddar kvar för er som hittills tvekat att räcka upp en hand. Välkommen att bli en i gänget som inte sover en blund utan att tillägna luftig löpning en drömsekvens eller två!

När vi ändå fortsätter att prata om perspektiv. Om två veckor åker jag upp till Åre för att gå en kurs i skärmflygning. I min vision för framtida äventyr i Frankrike ser jag det perfekta giftemålet i traillöpningens möte med skärmflygningen. Springa vid dåligt flygväder. Sväva med trötta ben. Tävlingen Red Bull Element 2011 har redan sökt förena de tvenne, med rodd och mountainbikande som kitt.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Svarta hålet lider ingen näringsbrist

Sprang lite ärenden på stan idag och var bland annat förbi mitt extraknäckshäng (man kan riktigt höra stockholmskan i det ordet) Playground på Adolf Fredriks kyrkogata. Köpte Marmots Essence Jacket, tänkt att ingå i ryggsäcken vid framtida tävlingar (såsom under Trail des Aiguilles Rouges om tre veckor). Den väger in runt 170 gram och är helt krasst en regnjacka av finare snitt. Nöjd.

Än mer nöjd blev jag av att springa rakt in i butikens köp-/säljmöte med Salomon. Det är något väldigt uppmuntrande över att se femtiotalet par skor stå uppdukade. En färgexplosion. En tidigt utdelad käftsmäll rakt i vårplånbokens snåla nylle. Skrev jag ens det där? Finns det något som jag inte lider kval över, så är det att lägga pengar på allt som har med uthållighetsidrott att göra. Skrev jag ens det där!? Om Malin (mitt livs) läser det här är jag brännmärkt på riktigt. Familjeekonomins svarta hål blottat på bästa sändningstid.
Nåväl. Jag gick loss på två nyheter. Salomon XR Mission och Salomon S-Wind Inca. Den förstnämnda en vidareutveckling av, eller snarare ett lättare komplement till, XR Crossmax. Jag som tycker många trailskor är på tok för klumpiga (nej, jag pratar inte om Inov-8) gillar skarpt XR Mission (utan att ha sprungit i den än, mer än några meter över butiksgolvet). För övrigt verkar jag få mitt lystmäte av färger våren 2012. Jag har ofta beklagat mig över att tjejerna alltid drar vinstlott när det gäller spännande sättningar.

Salomon S-Wind Inca sedan. I mitt tycke något av det snyggaste som skapats på länge i sportskoväg. Min kommentar var att ”dom där skulle Kanye West kunna gå på klubb i”. Slick look. Tydligen är de tänkta att marknadsföras som en skön och snygg vardagssko, alternativt dojan du glider runt i efter loppet, lite chic och eftersvettig. För egen del tror jag att den har asfaltslöpning att hämta, för alla som är lagda åt shoeless is more-hållet. Långt ifrån att placeras i det schizofrena facket barfotaskor, men en tydlig flirt med det minimala. Den satt fint på foten och efter kortare provlöpning (kryssar över butiksgolvet igen) så är jag nyfiken på en närmare bekantskap. I butik i början av februari. Vill ha.

Kanye West får slutordet då han rappar, via metaforer, om Salomon och alla andra rackare där ute som drar i sedlarna. They do mess with a broke wigga!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”false” verb=”recommend” font=”lucida grande”]