Dracula Trail 2014

Inte den blekaste

Han är inte farlig, bara man är varlig. Hane eller hona, risken för att drabba samman med en björn kändes helt klart mer överhängande än att möta greven själv ute i det transylvanska mörkret. Trail Dracula, en tävling så lömsk, så förförisk, så märgsugande, så skrämmande, så underbar att den tar hela din kropp och själ i besittning. Ger dig hopp och tro, skingrar all din styrka med vindens kraft, kastar dig utför, släpar dig uppför, låter sig blidkas, kittlar ditt ego och förpassar det med skymningens fart ner i trötthetskvarnen. Det enda jag visste vid målgång, var att jag inte hade den blekaste vid start. Om hur 106 km och 8 500 höjdmeter skulle påverka mig. Just den här septemberhelgen, i Rumänien.

Game on med hela vampyrgrejen

”Friday, maybe Saturday.” Inte ett svar som gör det lilla sidorummet på Bukarests flygplats Henri Coanda mindre luftstrypt. Det finns en trötthet i orden, en trötthet i formulären att fylla i, en trötthet i mitt, Eriks och Dojans huvuden. Bagaget kvar i Belgrad, vår mellanlandning. Inga andra alternativ än att styra mot biluthyrningsdisken för fortsatt färd norrut. Bagageberövade.

Rumänien, en öststat. Via 80-talets barndomsbilder, öststater, per definition gråa. Kanske med inslag av smutsbrunt. Fördomsbingo då svulstiga pigmentfattiga skorstenar tornar upp sig längs oändliga åkrar, allt medan gummibladen torkar vindrutans tårar. Kulörerna ska komma, tids nog. Det är onsdag och vi har det bra i bilen. Pratar om det som ligger framför oss. Det som än så länge är en samling luddiga konturer utan upplevelseinnehåll. Loppet. Eller loppen. Transylvania Trail Traverse samlar tre distanser. Dracula Trail, den långa. Vlad the Impaler, den hälften så långa. Silvania, lite kortare, runt tre mil. Erik och Dojan ska springa mellandistansen. Väg E60 bjuder många raksträckor och med jämna mellanrum flankeras de av tätt liggande hus. Samhällen, med hundar och cyklister i halvmörkrets direkta närhet. En man in i vänstra synfältet, korsar vägen, trampar fram med en lång lie över axeln. Liemannen. Mina tankar är väl rotade i det bortommänskliga. Har plöjt Bram Stokers sekelskiftesroman Dracula inför resan och känner mig game on med hela vampyrgrejen. Hoppas på flygande blodsugare i mörka skogar, mystiska ljud och anemiska ansikten bland stammarna. Att alla fantasifoster ska hitta en vidöppen port in i medvetandet och bli lika verkliga som vilken hallucination som helst. Lager av spänning över äventyret.

Det fria fallet ner i stekpannans os

Bran, orten, navet i vistelsen. Vi har ett familjerum på Hotel Wolf 2. Enorma golvytor för vår lilla tresamhet. Stora skjutdörrar ut mot en grästerrass och i dess förlängning, tom rymd, ett landskap inbäddat i den djupa kvällen. Slottet Bran, halvt avlägset och upplyst i orange, med kontrasterande skuggor som ger det sin resliga kantighet. En mystisk prakt. Vi knatar ner till hotellets restaurang där ett antal kända och okända ansikten bänkat sig. Det är roligt hur man i mötet med andra löpare känner en sådan direkt och stark samhörighet. Det kommande äventyret skapar på förhand en kollektiv känsla av att ha upplevt det unika. Att närmare sjuttio svenskar beger sig till Transylvanien för att springa är unikt i sig (en kärleksförklaring till de svenska arrangörernas modiga strävan att skriva traillöpningshistoria långt från hemman). Lägg till oss ett stort antal rumäner, därtill norrmän, danskar, amerikaner, britter, kanadensare, malteser, polacker, portugiser, brasilianare, samt en schweiziska, och du har en smältdegel av upplevelsesökare som alla talar upprymdhetens språk.

Bamsekram till Mikael Björk, vid det här laget en trail homie top notch. Andreas och Jim, nybekanta. Vi sätter oss att äta och menyns fotografier ger en snabb och bra överblick av utbudet. Paletten drar i huvudsak åt det gulbruna med stråk av mörkbrunt. En och annan vilsen grönsak räddar det fria fallet ner i stekpannans flottiga os. Perfekt mat för kroppar i laddläge. De låga priserna eggar begäret. Som törstsläckare beställer jag en lemonad och in kommer en karaff, med ett sugrör guppande på sniskan. Älskar nya upplevelser och känslan av att dricka citronsaft ur en vas, stadigt greppad i det stora örat, är omvälvande. Nåväl, åtminstone annorlunda. Mätta och trötta hittar vi till lakanen. Dojan har en irriterande skarv i sin bäddsoffa. Min och Eriks sängar är himmelriken, men det håller vi tyst om. Ja, just det, före lampsläckning och den goda natten hinner vi till den dygnet runt-öppna butiken också. Köper tandborstar, tandkräm samt snask. Tandborstning är i sanning ett av livets största glädjeämnen.

Häst på släpkärra

Två män i kalsonger på terrassen, mina rumskompisar. Dojan har en rutin att utföra och Erik invigs i den ädla konsten av kroppskontroll och andning. Jag låter kameran gå för det här är speciellt. Det är två män i kalsonger på terrassen i ett tillstånd av lugn och koncentration. Det är befriande att se. Frukosten, rika serveringsbord och viss exotism i utbud och smak. Förmiddagen ägnas åt turism. Ett besök på vackra Bran Castle, vilket ger en labyrintisk vandring genom slottets inre och yttre rum, där mörkt trä och vitrappade väggar leder blicken mellan gamla inventarier och mäktiga mäns rekvisita. Allt andas givetvis dåtid extra allt och informationstavlorna dryper av medeltid, maktkamper, strategiska lägen och folkslagsnamedropping. Halshuggningar och pålningar reducerade till kuriösa inslag och jag skänker en tanke till Islamiska Statens offer som i nutid utsätts för samma groteska våld som Vlad Tepes hängav sig åt i Rumänien, i mitten av 1400-talet. Vlad Tepes liksom Bran Castle anses utgöra de person- och miljömässiga förlagorna till berättelsen om Dracula och hans boning.

Tillfälligt hej då till Dojan och Erik. Jag flyr slottet jagad av hunger och ett löfte. Hungern stillar jag med en pizza och efter två och en halv timmes bilkörning till flygplatsen i Bukarest, ett kärt återseende. Mycket riktigt har våra väskor nu hittat rätt. För andra gången på ett dygn kör jag sedan från storstaden mot Bran. Noterar bland mycket annat att Pepsi någon gång betalat skyltar och markiser åt ett stort antal restauranger längs vägen, vilket ger restaurangnamn skrivna i samma uttryckslösa typsnitt. Sådant som jag från ytan av mina estetiska nerver kan känna viss nedstämdhet av. Men då, när man behöver en excentrisk djurtransport som mest, då kommer den. En häst på en släpkärra. En sån man kan hyra på sitt lokala Statoil, men med meterhöga väggar, vilket inte på något sätt skyler hästens stolta och resliga utstrålning. Jag kan ta fel, men uppfattar det som att ett spännband är draget tvärs över hästens manke. Jämförelseradarn sveper intensivt över det rumänska och jag tänker att föraren av hästekipaget hade fått dra en riktig snyftstory för att klara en svensk poliskontroll. Bergen tornar så sakteliga upp sig, snart även hotellet och jag åtnjuter hjältestatus. Tre väskor med utrustning, åter hos sina ägare.

Don’t run!

Torsdag kväll. Prerace-möte för Dracula Trail, 106 km, 8 500 höjdmeter, plus eventuella felspringningar. Eller tävlingsgenomgång, om man vill undvika anglicismer. Trailrunning, traillöpning, stiglöpning… En annan debatt. Hursomhelst, prerejsmötet hålls i en konferenssal, där stolsraderna är fyllda till bredden av förväntan, farhågor, förvirring, förvissning, samt tysta som uttalade frågor kopplade till de nämnda f-orden. Per Sjögren och Ulf Öman, dessa fanbärare för gedigna tävlingsarrangemang, upphovsmännen till Kullamannen (ett av Sveriges mest stämningsfulla lopp), fritänkare och oräddingar, nu arrangörsimmigranter i den gamla kommuniststaten, håller i snacket, tillsammans med Mihai Zlăvog som representerar den rumänska sidan av organisationen. Per uppmanar oss att inte snåla med föda och kläder. Påminner om vikten av att inte stå naken inför hårt väder och sviktande energidepåer.

Och så var det de fyrfotade och deras käftar. Mihai inpräntar några minnesvärda fraser. Vargar: ”They are shy.” Herdehundar: ”Make sounds, show them you’re a human being.” Björnar: ”Don’t run!” Om det finns ett trejllöparens tillfälliga DNA så är det i färd att hårdkodas till en lång sträng av vaksamhet och skärpt självbevarelsedrift. När jag sedan plockar ut min nummerlapp så är det efter att ha skrivit under ett dokument som i versaler bollar över hela ansvarsbördan till mig och som gör det väldigt klart att TRANSYLVANIENS SAMLADE DEMONER OCH MÖRKA ANDEVÄSEN OCH DEN SKADA OCH DÖD SOM DE MÅ SPRIDA VIDA KRING är ett eventuellt och högst beklagligt öde som jag får köpa. Underskrift, tack! Jag sätter villigt min kråka på pappret.

Med mindre än åtta timmar kvar till start sluter jag mina ögon och låter tankarna vila mot kudden.

Ett stycke du kan skippa att läsa om du är ointresserad av prylar

Medan berättelsens jag sover så tänkte berättarjaget passa på att göra en liten uppräkning av den utrustning som vi (jagen) nyttjade. Inte för att det skänker berättelsen rytm, utan mer för att tillfredsställa dig som har böjelsen att läsa andras pryluppräkningar. På fötterna, Saucony Peregrine 4, otroligt angenäm löpkänsla på allt från mjukt till asfaltshårt underlag. På ryggen, Ultimate Direction SJ Ultra Vest 2.0, för att jag föredrar att bära min vätska i flaskor, för att Scott Jurek är en skön snubbe och har varit med och utvecklat säcken, för att den har många fiffiga fickor och är snyggt gråblå. I tillägg till ryggsäcken, ett midjebälte att stoppa föda i, även det från Ultimate Direction. I händerna, Ultra Distance Trekking Poles, stavar från Black Diamond, lätta, matcher min rygga, men pajar dock under löpning i Rumänien (se längre ner). Stoppar i munnen, Shot Bloks från Clif Bar, för att en okänd kille på flygplatsen i Genève (i början av juli) uppmärksammade min löparklocka, sa att han också springer, och för att han efter snack om ditt och datt tar upp en Shot Block ur sin packning, ger den till mig. Jag testar och gillar. Vitargo Bars, för att de smakar ok och säljs billigt av XXL Sport i Bromma. Finsk saltlakrits med citronfyllning, så gott. Som skydd mot piskande regn och kastvindar, Marmot Essence Jacket. För att se i mörker, Silva Trailrunner II som backup och Magicshines MJ 868 (1000 lumen) som pannlampa nummer ett, stark nog att se björnen attackera långt innan den sliter dig i stycken.

I övrigt: överlevnadsfilt, visselpipa, stödbandage, coachtejp, kniv, vikkopp, med mera. Sprang i shorts, t-shirt i ylle från Icebreaker, vadkomprimerare från Compressport. Ger dig ett avslutande tips för att få nummerlappen att hålla bättre genom regn och blåst. Sätt en liten tejpbit (tejp med stark väv) på baksidan av nummerlappen på de ställen där du sätter säkerhetsnålarna.

Nedräkning

Ansiktet i spegeln ser rätt redo ut, behöver bara få sömnen att släppa dragen. Jag smyger (Erik och Dojan sover, deras lopp ligger ytterligare ett dygn bort) ner till matsalen och väl uppe i badrummet igen är det klet och smet med vaselin som fredar fötter och skrev från friktionsplågor. Ner till löparbussen som efter kort färd öppnar dörrarna mot det ihållande mörkret. Ett stort avlångt tält, likt ett strandat ljusskepp, vid botten av en skidbacke. Jag går in i det, musik ur högtalare, och visar upp delar av den obligatoriska utrustningen för en funktionär. Beger mig ut till startbågen och hejar lite hit och dit, önskar lycka till. Drygt femtio löpare på plats, alla omedvetna om att endast fjorton kommer att löpa distansen ut. Alla i trygg ovetskap om hundbett och björnmöten. Samtliga med stor aptit till livet och det vibrerande nuet. 10 – dubbelknutna skosnören – 9 – snart så – 8 – vad har jag återigen gett mig in på? – 7 – jag älskar den här känslan – 6 – fredag morgon och hemma i Sverige vardag, människor vaknar till dagislämningar och jobbmöten – 5 – jag äger förmågan – 4 – är stark nog att utforska spännande natur – 3 – morgonens svalka och värmen från kropparna i startfållan –2 – sätter klockan i rullning – 1 – frihet! Klockan slår 06.00 och bubblan av väntan spricker. Från och med nu är allt steg och åter steg, en resa in i det okända.

Att lyfta det förflutna till ytan

Det har nu gått knappt två veckor sedan jag kastade mig ut längs Dracula Trails vindlade stigar och jag funderar kring det här med att återge sina upplevelser i text. Ber om ursäkt för om du uppfattar dessa rader som ett intrång i din läsning, men ha tålamod, vi ska snart bege oss bakåt i tiden och in i den kamp som så många nu kan vittna om. Det jag funderar över är om inte det linjära berättandet, det kronologiska harvandet, är något av en sliten mall för hur just tävlingsberättelser presenteras. Det faller sig givetvis naturligt att, allteftersom kilometerna staplas på hög, hålla händelseutvecklingen hårt i handen, hela vägen fram till mål eller DNF:ande (DNF är löparjargong för att bryta ett lopp, Did Not Finish). Men då jag tänker tillbaka på Dracula Trail så kommer minnena huller om buller och de bärs fram av enstaka synintryck, av kroppsliga förnimmelser, känslan av att minnas en känsla, av ljud och talade ord. Inget speciellt med det, så är det för alla som blickar bakåt. Så vad landar vi i? Jo, i en liten programförklaring. Det som följer är ett modulberättande. Utsnitt ur ett lopp som tog mig 33 timmar och 15 minuter att genomföra.

She was decapitated

Den lilla ljusblå iPoden laddad med skrämsel, tänkt som känsloeggare i natten. Omsorgsfullt utvald spellista med skräckfilmsmusik som skulle ljudsätta min ensamhet och min önskan att möta Dracula. En lek med tävlingens inramning. Men iPoden blir liggande i sin plastpåse, från start till mål. Bergsräddningens fel. En rumänsk tjej i sina övre tjugo, läkaraspirant och medlem i bergsräddningen, står framför mig. Jag sitter på en brits, tekopp i handen och illamående i magen. Timmarna har tagit ut sin rätt, något har gått fel i kroppen. Saltbalanser och näringsintag i otakt, vad vet jag. Jag behöver vara stilla ett tag och vi pratar. Hon på en klanderfri engelska, jag med ledande frågor, i riktning mot björnen, björnarna där ute. Dröjer inte länge innan jag tänker i kvällstidningsrubriker: SVENSK BJÖRNDÖDAD I RUMÄNIEN. Det är på följande sätt det eskalerar. Hon: ”Vet du hur man ser vad det är för djur man möter i mörkret?” Jag: ”Nej.” Hon: ”Ser du vita ögon reflekteras i pannlampans ljus så är det en hund. Om ögonen är gröna så är det en räv. Är de orange så är det en björn.” Något av ett trafikljusupplägg där rött blivit orange och en omedelbar uppmaning att stanna. Don’t run! Men har det varit många björnattacker, undrar jag. Nej, det är sällan säger hon. Fortsätter, något om björnmamma och ungar, något om en kvinna som hamnade emellan, handlade fel, fick huvudet avslitet.

Ensam nu. I skogen. Sveper med pannlampan, vänder mig om ibland, stannar och lyssnar ibland, säger saker som ”hallå alla djuren”, försöker låta som en människa som tryggt traskar fram på en plats där noll annan världsmedborgare för tillfället befinner sig. Låter skräckfilmsmusiken vila i digital tystnad. Letar efter ögon som blixtrar till i orange.

Naturens svala omfamning

Det blåser från rätt håll, men det blåser fruktansvärt hårt. Från rätt håll, för att ett balanstapp åt vänster skulle vara mer riskabelt. Ja, med den styrka som tryckförändringarna ger upphov till kanske jag blåser hela vägen bort mot stupet några steg åt sidan. Tjugo sekundmeter stadigt, kanske upp mot trettio i byarna. Vi säger så, kryddar lite, kanske upp mot trettiotvå då dalen är som mest effektiv i att pressa vindarna samman, i att skicka dem likt målsökande missiler upp mot oss stackare. Stavar som sveps åt sidan då man lyfter dem. A-loopen, vi är ute på det första av två varv som tillsammans bildar en åtråvärd distans och helhet. På väg mot nästet uppe på Omu Peak, 2 507 meter över havet. Jag bär shorts och benen härdar ut, men jackan är en nödvändighet, liksom vantarna. Lätt regn till det, luvan på och det magnifika landskapet smalnar av, blicken avskärmad. Det smattrar och det viner. Det är underbart. Naturens svala omfamning, jag känner vinden, därför är jag en del av den. Når Omu Peak och hittar in i stugan bakom den stora stenbumlingen.

Pojken längs vägen

Han sitter helt stilla i en skrinda, precis vid sidan av vägen, cirka femtio meter längre fram, bara lätt dold i det höga gula gräset. Solen steker och jag är så trött. Har utförslöpt branter som inte borde få existera, så mycket smärta orsakar de. Pojken sitter helt orörlig och ser ut att titta uppmärksamt på något i skogsranden som löper längs vägen. Han bär en ljusblå t-shirt och skrindan är gjord i ljust trä, påminner om sådana man ser i fotoalbum från barndomen, bland sommarhus och stränder. Ju närmare jag kommer desto svårare får jag att uppfatta pojkens konturer. Åldern, två år uppskattar jag. Tar några löpsteg och det känns så konstigt. Det är så konstigt, för pojken syns inte längre. Där han nyss var, bara högt gräs.

En väldigt brant, kraftigt igen- och överväxt bäckravin, med tvärslående grenar och fallna stammar, vattensjuk lerig mark och höjdmetrar som aldrig sinar, brännässlor, svårforcerad terräng som aldrig tar slut.

Banläggare, vilka är dessa monster? Vilken själslig syra fräter sönder deras samveten, förminskar timmar och åter timmar av vårt karga slit där ute till streck över en karta, gör att de ser möjligheter i omöjlighetens skugga? Jo, samma människor som med varsam hand och med mycket möda sätter upp snitslar, placerar ut markvimplar, sprayar vägledande prickar i flourescerande färg, bereder väg för oss löpare som ömsom svävar fram på moln, ömsom lider helvetets kval på jorden. En bäckravin. En brant bäckravin. En brant, överväxt bäckravin. En brant, kraftigt igen- och överväxt bäckravin, som aldrig tar slut. En brant, kraftigt igen- och överväxt bäckravin, med tvärslående grenar och fallna stammar, som aldrig tar slut. En väldigt brant, kraftigt igen- och överväxt bäckravin, med tvärslående grenar och fallna stammar, vattensjuk lerig mark och höjdmetrar som aldrig sinar, brännässlor, svårforcerad terräng som aldrig tar slut. Senare, en ny brant, luftigare, vi är inte insekter vilse i undervegetationen längre. Utmaningen här, att små, mellanstora och gigantiska stenblock skär av stigen. Jag måste ibland stanna och lista ut hur jag på något rimligt sätt ska kunna ta mig vidare uppåt. Trots god klättervana. Underbart! Svårigheterna triggar mig och jag skänker tacksamma tankar till banarkitekterna. Jag förväntade mig ett äventyr och jag fick det.

Riskmedvetenhet – Nummerlappen är inget vaccin

Nummerlappen skänker sammanhang. Sammanhållning också. En sorts VIP-bricka som signalerar tillhörighet och målsättning, nummer 30 på väg mot sina drömmars berg! Den ger oss tillträde till en bana som finslipats för att krama de mest hänförande vyerna ur trakten, som rymmer löften om möten med platser som kommer att förändra dig och din syn på världen. Som breddar perspektiven. Ibland är det lätt att glömma att allt det vackra även rymmer faror. Att de faror som lurar där ute är reella. Man springer ju där alla andra springer och om de tar sig fram så nog ska väl jag. Dracula Trail rymmer många faror. De är kopplade till väder, terräng, djur och ens mat- och vätskeintag (och då främst bristen på). Jag försöker agera utifrån en enkel princip, det att lyssna till den första tanken. Rösten som påpekar att de vore nog bra om…, alternativt, det vore nog bättre om… Att göra en förändring direkt, i motsats till att låta rösten växa till villrådiga ekon i huvudet, med risk för att handla för sent. I vissa lägen är det läge att köpslå med sig själv, i andra finns inget utrymme för förhandlingar. I somliga situationer handlar det om att ta en kalkylerad risk. Att bara ställa sig på startlinjen till de lopp som Transylvania Trail Traverse erbjuder, är i sig att betrakta som ett övergripande och kalkylerat risktagande.

Under Dracula Trail tar jag mest kalkylerade risker, hamnar aldrig i några kritiska val mellan A eller B. Skulle vara det att låta iPoden vila då. Väljer även att köra på trots ett vänsterknä som hittar en ny sorts smärta. En smärta, som då knät hamnar i en felaktig vinkel, går som en stött genom genom kroppen. Men jag lär mig hantera den och väl i vila läker den bort (konstaterar jag från tangentbordet). Det är risken för fallolyckor som är den stora grejen att förhålla sig till. Att alltid ha tre av fyra händer och fötter i kontakt med stenen/klippan i svåra lägen. Viktigt också att hålla avstånd till framförvarande för att undvika att träffas av stenar som rubbats ur sitt läge. En del passager var utrustade med kedjor och stegar. Ingen garanti för att ta sig upp säkert. Viktigt att rycka ordentligt i kedjorna innan man belastar dem fullt ut. I övrigt handlar det om att omvandla eventuell rädsla till fokus, utan att hamna i tunnelseende. Jag har undertecknat en ansvarsbefrielse och står min egen säkerhet närmast.

Then I’m in a rush

Cutoff, eller reptid. Tidsgränser för hur länge man får vara ute och springa innan man måste ha nått en viss punkt på banan. Jag är på väg mot en sådan punkt och jag har ont om tid. Inser det än mer då jag kommer i kapp tre rumänska löpare som satt sig på varsin sten. Det ser ut som om de packat ihop och är också i färd med att fippla med sina ryggsäckar på ett uppgivet sätt. Bryter ni, frågar jag. De säger att så är fallet, att det inte finns en chans att komma till nästa stora kontroll inom de 26 timmar som sorterar fortsättarna från brytarna (från början var det 25 timmar, men arrangörerna har justerat tiden då den visat sig vara hårt satt). Någonting frigörs inom mig. Då har jag väldigt bråttom, säger jag och sätter av i en intensitet jag ska hålla i närmare en och en halvtimme. Och den är hög, och den är stundvis väldigt smärtsam för mitt knä. En lång utförslöpning på i huvudsak bra stigar gör att jag kan släppa handbromsen, springa i gränslandet mellan flykt och jakt. Lägger svårigheterna bakom mig och flåsar etappmålet i nacken. Den liknelsen haltar betänkligt i samma stund som min ena stav faller i tre delar, utan förvarning, men inte utan att det snöre som stadgar upp staven från insidan av kolfiberrören nu släppt taget för gott. Når en mellankontroll med lungorna på väg ut och tror, tillfälligt grumlad, att jag kommit till cutoff-kontrollen. Nej, det är nästa kontroll, säger funktionärerna på rumänska och jag fattar läget, trots att jag inte förstår. Slänger den trasiga staven i en sopsäck, tackar nej till föda, sätter av igen och förbannar snart de höjdkurvor som tvingar mig sakta ner. När jag enligt kartan (vi alla deltagare tilldelats) och dess distansangivelser ska vara framme, visar tidtagaruret 25 timmar och 57 minuter. Jag befinner mig på en landsväg och ser inte ett spår av kontrollen.

En kvinna kommer joggande och jag frågar henne efter Gura Diham, ett bynamn som låter som ett fusionband från 70-talet. Kontrollen. Kvinnan kan ingen engelska, men till slut får hon fram ett ”two kilometers”. Helvete! Det är kört. Jag missar reptiden. Eller gör jag det? Jag börjar springa igen och slutar springa. Fan, det är kört! Har sprungit livet ur mig, tömt mina depåer för att bomma med 10 minuter. Springer igen och ser en neongul funktionärsväst. Den tillhör en kvinna som hälsar välkommen och säger att det är bäst att jag äter och dricker ordentligt innan jag sticker vidare. Bekanta medtävlare runt ett utomhusbord applåderar min ankomst. De trodde inte jag skulle klara mig dit efter att de sett mig bonka svårt tidigare under natten. Men nu är det morgon, en ny giv och det visar sig till och med att cutfoffen justerats till 27 timmar. Marginalen fanns helat tiden på min sida. Jag dricker lite coca-cola, äter en halv banan, går runt knuten på huset vi befinner oss vid, ner mot den närbelägna floden. Och kräks.

Grattis till din uthållighet!

Tack för att du visar intresse så här långt. Ytterligare några rader innan sidan lämnas vit. Håll tillgodo.

Att inte behålla mat och vätska i magen

Ska inte bli grafisk här. Alla har någon gång kräkts tills det inte återstår annat än en salivsträng i mungipan, medan magen obönhörligen fortsätter med sina krampaktiga hulkningar. Jag fastnar i det träsket, mellan sen natt och sen förmiddag. Orsak? Exceptionell ansträngning i kombination med bristfällig kosthållning skulle jag tro. Orsaken är helt oväsentlig när man är mitt uppe i dess verkningar. Inser snart att jag kan glömma fast föda. Magen signalerar sedan att jag kan glömma vätska, men jag strider. Dricker sportdrycksblandning. Fem till tio minuter går och munnen banar väg för kaskaden. Fortsätter på den vägen, för alltid absorberar kroppen en centiliter eller två innan den återigen driver ut det genomskinliga. Det är ingen munter tillvaro, det är stunder fyllda av viss självömkan och hundra impulser att lägga sig ner och desintegrera. Men jag härdar ut och illamåendet ebbar ut, så sakteliga.

Människor

Tack för att ni finns! Det jag gillar med att springa långt i bergen är ensamheten. Faktiskt lika mycket som att springa tillsammans med andra. Dracula Trail blev en bra balans mellan det solitära och det sociala. Den största behållningen var mina och Andreas timmar tillsammans under den första loopen. Den sköna rytmen som uppstår då man hittar (oftast via en tyst överenskommelse) ett tempo, som med lite givande och tagande, funkar för båda. Så vi hankar fram. Upplever banans mer omväxlande partier tillsammans, där små vattenfall ger skogen liv och sprallighet, där grottkrypningar i miniatyr avlöses av stegar i metall och trä, där vi jobbar oss våningsvis uppåt genom en trång canyon, för att ännu en gång sikta mot bergens himmelska höjder. Andreas väljer att kliva av efter A-loopen. Inte för att han är körd i botten. Beslutet är förankrat i den ovisshet han känner inför den kommande natten, med alla de faror den gömmer. Vettigt att tänja sina gränser i lagom dos. Jag har sedan länge sprungit ifrån både vett och sans. Med gott självförtroende från att överlevt senaste årens alla dumdristigheter, ser jag bara en väg, och den leder ut i mörkret. Där fullmånen kastar ett vakande öga över löparnas irrljus.

Lättnad och tacksamhet

Torrostade jordnötter, två burkar krämig fruktyoghurt, färskpressad juice och en bytta finglass. Jag har hittat upp ur badkaret (där jag upprepade gånger somnade), in i den närbelägna matbutiken, och det finns ingen gräns för mitt sug och min aptit. Släpar mig lojt åter i mina flipp-flopptofflor, 200 meter asfalt, sedan in i den murriga lobyn, upp via hissen och åter mot det öde hotellrummet där jag lägger mig på sängen. Erik och Dojan är nu ute på sina äventyr. Jag goffar och glor på något tv-program. I mål sedan två tre timmar, som siste löpare, den fjortonde. Överlycklig och mottagen som en kunglighet. Det krävs stigfolk för att förstå vidden av den tillfredsställelse man känner vid vägs ände. Det är mer än glädje. Det är lättnad och tacksamhet. Över att livet har så mycket att ge. Ultralöpning i bergsterräng är att likställa med en utdragen reningsritual, där förtöjningarna till allt det som håller en fången i vardagens nät av åtaganden och dagsagendor, en efter en kapas. Att helt och hållet få gå upp i framåtrörelsen, att samspela med naturens former och humörsvängningar, att känna sig liten och stor om vartannat och ibland samtidigt, att nå hela vägen fram och mötas av ett uppskattande handslag, det är naket. Det är närvaro och mening i den renaste av former. Må så vara filtrerad genom den naturromantiske endorfinistens känslor. För när målbågen i tur och ordning lämnat plats åt Bukarest, Stockholm, Stenhamra och min familjs famn, känns de transylvanska bergen så avlägsna. En annan lycka tar vid.

Pappa, var det kul att springa i Rumänien? frågar min femåriga dotter entusiastiskt. Ja, det var det, säger jag.


Målgångsfoto: Anders Bjurö

Kommentera

kommentarer