Främmande fåglar

När jag i morse såg en älg simma fram över Mariebergsfjärden, i riktning mot Smedsuddsbadet (vi befinner oss i Stockholm), så tänkte jag att: så kan livet vara. Oväntat, otippat. Det vilade ett lugn över scenen. Älgen gjorde några girar – osäker på vilken riktning som gav mest skog för pengarna förmodligen, troligen även störd av de två segelbåtarna som i princip strök den medhårs, kanske också något brydd över polishelikoptern och myndigheternas realtidsplan för hur en älg bäst eskorteras ut ur urbaniteten – för att sedan sätta kurs åt city till. Öronen viftade lite och man skulle ju ge en och annan krona för att få dela älgens tankar i den stunden. Den såg hursomhelst ut att vara nöjd med tillvaron under solen. Nyhetshet och allt.

Att befinna sig i sitt rätta element, vad innebär det egentligen? Vad är normalitet? Varför köpte jag ett par Karhu Fast Fulcrum Ride idag?

I morgon åker jag så till Angers för att springa med Dunes d’Espoir. Organisationen föddes ur en löpares möte med ett rullstolsburet barn, som med punkterade däck hade lyckats med en osannolik ”landning” på en relativt otillgänglig plats, längs tävlingen Marathon des Sables väg. Löparen tänkte en tanke och tanken blev till handling. Tolv år senare är de många: Barnen som fått ta del av löpningens själ, trots sina hinder.

En annan sak. I går kväll såg jag dokumentären Iran: inifrån ett slutet land (tillgänglig till och med den 20 juni). Se den. En brutal påminnelse om att vi människor är offer för våra egna och andras behov. Av att känna tillhörighet, tillfredsställelse, av att finna en mening med livet. I Iran kanaliserar somliga sitt sökande genom förtryck och våld. Andra väljer samtalets och fredens väg. Och vad ska jag som medborgare i demokratiska Sverige göra, när jag fällt några tårar över iranska frihetskämpars död, när jag slagit igen datorn och gått och lagt mig för att sova sju timmar och vaknat upp till ännu en vacker dag med dagislämning? Skriva ett inlägg på Bonjour Trail givetvis, helt jävla off topic (om jag svär känns det lite som om jag ger någon satans ahmadinejad-anhängare en verbal käftsmäll – هر چند که من قسم می خورم از آن را احساس مثل من به حامیان احمدینژاد لعنتی پانچ کلامی در صورت, fritt översatt). Det sorgliga är att jag mitt uppe i tittandet på dokumentären, stundvis bara ville sätta ett skott i skallen på torterande poliser och diktatoriska överhuvuden. Det är väl där cirkeln sluts. Vilket är egentligen vårt rätta element? Vår sanna natur?

Vi är formbara helt enkelt. Vi förmår älska och hata, och det är livets samlade tillfälligheter som placerar oss på rätt eller fel sida om linjen, i det lilla såväl som i det stora.

Nu hade det kanske varit läge att mellanlanda i något mer vardagsnära trauma, som att en playmobillekplats går loss på 249 kronor. Grattis min älskade dotter som fyller 3 år idag! Men min tanke siktande egentligen in sig på att jag är en löparskopundare utav rang. Svaret på dagens skoinköp är att jag tror mig ha funnit skorna för årets långa bergslopp. De saknar alla typiska traildrag (grovmönstrad sula, tå- och hälförstärkning), men har en sådan grym löpkänsla och komfort att jag överväger tatuera in Karhu i mina trampdynor. Tillfälligtvis. Tills nästa nyförälskelse dyker upp.

Trevlig helg!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

 

Kommentera

kommentarer