Tobias långa väg mot tandborstkoma – Grand Raid Réunion 2011

Grand Raid Réunions 162 kilometer utgör en extrem balansgång mellan förnuft och förnekelse, där ett enda mentalt felsteg kan sätta stopp för drömmen om det stora fullbordandet. En tävling för ärkedårar? En hyllning till lidandet? Världens längsta omväg till badkarsölet? Tobias Bonnedahl ger oss ledtrådarna.


Vid ett av livets vägskäl står Lars Bonnedahl och pekar i riktning mot Florens gator. Tobias är 19 år och ska göra det som hans pappa gjort till ett återkommande nöje – springa ett marathon. Debuten lämnar ingen större abstinens, men bäddar för framtida härjningar. 2004 har Tobias fortfarande bättre koll på hur en amerikansk fotboll vallas, än hur man håller ben och motivation i rörelse genom närmare två sömnlösa dygn.

”Det är helt sjukt, ta bort den där!” Broschyren gör reklam för monsterloppet Ultra Trail Mont Blanc (UTMB, 166 km, 9500 höjdmeter) och det är två arbetsbekanta till Lars, även de på väg hem från Florens Marathon, som försöker väcka duon Bonnedahls nyfikenhet. Lars behöver inte mer än två år för att hitta till Chamonix och UTMB:s lillasyrra Courmayeur Champex Chamonix (CCC). Det dröjer till året därpå, 2007, innan även Tobias slår följe upp bland bergen. Den sommaren resulterar i trippeln Mont Blanc Marathon, Swiss Alpine Marathon och CCC.
– Jag har alltid hållit på med extremsporter och kände att ett marathon inte var extremt nog. Längre distanser och lite fler höjdmeter tilltalade mig mer. Men i slutändan var det övertalning från pappas sida som verkligen fick mig att gå igång. Han snackade om naturen, upplevelsen och att det var något vi borde göra ihop.
Det är han och Marco Olmo, säger jag apropå att pappa Lars, 61 år ung, fortsätter att stapla långloppen på hög. Tobias fyller i genom att leka vidare med rolltilldelningar.
– Ja precis, det är det vi jämfört med. Pappa är som Marco Olmo, Per-Erik Larsson är Vincent Delebarre och så är det jag som är Kilian Jornet.
Sydeuropeiska trailkändisar i fallande åldersstege. Marco Olmo, italienaren som snuddande nära sextiostrecket vann UTMB både 2006 och 2007, innan den unge katalanen Kilian Jornet satte ner salomondojorna och visade att 80-talet inte bara producerade fluffig synthpop av högsta kvalitet. Vincent Delebarre är en fransk löpare som länge presterat framskjutna placeringar i olika trailtävlingar och som sedan ett par år tillbaka arrangerar UTMB-förberedande träningsläger. Per-Erik Larsson, en i det fyra man starka ressällskap som vid flera tillfällen gjort gemensam sak sedan marathontrippen till Florens 2004 (Tor Almgren, tidigare kollega till Lars, fullbordar kvartetten), har varit med på Vincents läger ett antal gånger och där föddes idén att springa Grand Raid Réunion (GRR). En idé som sedan planterades i bonnedahlska huvuden.
– Vincent berättade för Perka att det är ett trevligt litet höstlopp man kan kombinera med semester.

Men Tobias hade egentligen helt andra planer för oktober månad i år. I juni genomförde han Coeur d’Alene Ironman i Idaho, USA, med siktet inställt på att simma, cykla och springa hem en kvalplats till triathlonsportens heliga graal: Ironman World Championship på Hawaii. Tobias var med sina 10 timmar och 16 minuter, tjugo minuter för långsam för huladans, varför hösten nu låg öppen.

– Jag hade glömt bort Grand Raid Réunion. Det var när pappa var här i Bergen på träningshelg som vi efter några Captain Morgan kände att vi borde kolla upp om det fanns några startplatser kvar. Jag mejlade organisationen och fick svaret att loppet var fullt, men att det gick att komma in på en utländsk kvot.
Med bara veckor kvar till UTMB i slutet av augusti, som Tobias skulle komma att bryta på grund av magproblem, hade han sin nummerlapp till GRR säkrad. Liksom Lars, Per-Erik och Tor. Att Tobias väl klev av UTMB efter 110 km, är ett beslut som kommit att spöka med hans psyke.
– I efterhand kan man tänka att, va’ fan, kunde man inte bara bita ihop. Det var ju bara fem mil kvar.
På pappret överkomliga distanser, för någon som redan tagit sig elva mil, blir lätt till ljusår när kroppen gnager på bottenskrapet av energireserverna och Tobias inser att han förmodligen gjorde helt rätt i att bryta. Även om, även om. På ett generellt plan tycker han sig se en förskjutning i sitt sätt att förhålla sig till prestationskrav. Såväl de han själv skissar upp, som de andra direkt eller indirekt dikterar.
– När det kommer fram att man håller på och springer blir det lätt att folk ska hålla på och jämföra sig. Vad gör du milen på? Vad gör du maran på? Det kan bli lite tröttsamt att alla jämt ska jämföra mina resultat med vad de själva eller någon de känner presterat.
Många löpare kan nog relatera till Tobias erfarenheter från omgivningens ibland enkelriktade fokus, att resultat diskuteras långt mer ingående än den rena upplevelsen i att genomföra ett krävande långlopp. Det man skulle kunna kalla för prestationens själ helt enkelt. Även om Tobias inte sticker under stolen med att han har en faiblesse för rekordjakt, hans 2:57 från New York Marathon är en stilig trofé, så är han även andra värden på spåret. Mycket tack vare sina upplevelser på la Réunion.
– Förut ville jag inte ha några dåliga resultat och om en tävling gick kasst tänkte jag att jag lika gärna kunde skita i det. Mitt nya sätt att se på saken är att man tar sig i mål, oavsett tid.

Det är söndag då Tobias och Lars sätter sig på flyget till Paris, fyra dagar före start. Efter att ha skarvat med buss mellan den franska huvudstadens två största flygplatser, återstår ytterligare elva timmar i luften innan de tar mark i Saint-Denis. Måndag morgon, semester, klimatombyte och välkomstkommitténs present: en kombinerad vas och ljusstake att snacka lite traillöpning över i ankomsthallens småmingel. Måndagen blir i övrigt synonym med poolhäng. Tisdagens badande tas till en ny nivå när duon drar till det surfiga Saint Gilles les Bains. Uppladdningen går enligt plan och är det inte sol så är det restaurangbesök, där goda kötträtter balanseras med drinkar och vin.

Det blir onsdag. Tor och Per-Erik anländer till ön. Vid nummerlappsutdelningen, som sker vid stadion Stade de la Redoute en bit utanför centrum i Saint-Denis, hålls ett obligatoriskt infomöte. Speakerns franska blir till knagglig engelska med tolkars hjälp och den viktigaste informationen görs begriplig. Som att man måste bära loppets officiella t-shirt vid start och målgång, till sponsorernas ära givetvis. Jag frågar Tobias om han pratar franska.
– I skolan lyckades jag inte snappa upp särskilt många ord, utan det är mest på resorna jag har lärt mig lite. De ord jag använder mest är ”à gauche” och ”à droite”.
Ord man kan komma ganska långt och framförallt rätt med; vänster och höger. För att få loss nummerlapparna är det allt utom raka spåret. Våra svenskar beklagar sig skämtsamt över ineffektiviteten och funderar på om inte en tysk kolonialisering av ön hade varit att föredra (la Réunion hette Santa Apollonia när Frankrike ockuperade ön på 1600-talet och har sedan dess upplevt både piratverksamhet och slaveri längs vägen mot sockerproduktion och blomstrande turism). Men oktobersolen värmer och det finns ingen anledning att stressa upp sig över trög administration. Snart nog sitter alla fyra och lastar pasta för fulla vinglas. En sista flirt med loj semesterstämning före torsdagen och den lurande dårskapen.

Det som Tobias ser som klantig logistik ger fyra timmar bussresa längs dåligt underhållna och slingriga småvägar. Torsdag eftermiddag och man är på väg till starten i Saint Philippe, på öns sydkust. Istället för att helt fylla ett antal av de tillgängliga bussarna, för att sedan låta dem åka direkt till starten, väljer organisationen att fylla samtliga bussar till hälften. Den sega karavanen betar sedan av de olika upphämtningsplatserna, alltmedan Tobias lår och huvud tar smak av sittandet. Dåsigt och sömnigt och utanför lägger sig mörkret.

Starten hägrar. Tobias har lämnat in sina tre så kallade drop bags. Påsar packade med föda och ombyteskläder som körs ut till bestämda kontrollpunkter längs banan. Den obligatoriska utrustningen kontrolleras och det går förvånansvärt smidigt, sett till alla löpare som strömmar till. 2500 äventyrshungriga som nu sprider ut sig över den fotbollsplan som fungerar som kombinerad väntzon och startfålla.

– Alla vilar, ligger eller sitter ner och det är laid back och skönt. Sen plötsligt, femtio minuter före start så springer folk fram mot grindarna som om startskottet gått.
En kedjereaktion av att man närmast startlinjen börjar tajta till leden. Tobias har inget annat val än att låta sig ryckas med i yran.
– Efter femton kilometer väntar en flaskhals och därför ville jag ha en bra position för att kunna trycka på lite i början av loppet.


På slaget 22:00 är de iväg och Tobias vet ingenting om de svårigheter som väntar. Mer än det självklara då, att han ska springa långt, brant och länge. Lika mycket befrielse som förbannelsen att förstagångslöpa le Grand Raid Réunion. Det finns en anledning till att loppet bär smeknamnet Dårarnas diagonal (la Diagonale des Fous), banans hårdhet skördar galet många offer. Närmare hälften av deltagarna tvingas normalt bryta (48% i år). Tobias förklarar att en av de stora svårigheterna var att uppskatta hur lång tid varje delsträcka skulle komma att ta. Den tuffa terrängen tänjde på invanda föreställningar om förhållandet mellan sträcka och klocka.
– När jag tittar igenom mina mellantider ser jag att jag för en viss femkilometerssträcka använde tre och en halv timme. Och det var svagt utför också.

Underlaget är i stora stycken av domedagskvalitet, med lera, rötter och stenar som verkar ha plågats upp ur marken. Plågats för att plåga. Men när Tor, som startade lite längre bak, kommer i kapp Tobias, visar alla givare fortfarande grönt ljus och tillvaron har inte hunnit bli fullt så elak. Kvällen är gammal, natten är ung. Efter 16 km brantar det på och löparna ges fem kilometer för att ta sig från 685 till 2084 meters höjd. Grand Raid Réunions ackumulerade höjdskillnad är 9656 meter, vilket motsvarar 4023 rekordhopp av Stefan Holm, eller 30 Eiffeltorn, bara för att ge två referenser. Ansträngningen hålls på en rimlig nivå och man når efter ytterligare stigning upp till glesare terräng och den platå som är en del av Massif de la Fournaise. Lavan från massivets vulkan (senaste utbrottet i oktober 2010), som genom historien agerat nyckfull landskapsarkitekt, bidrar till att skänka ön dess dramatiska karaktär. Det frasar när skorna möter den spröda stenen.
– Det kändes som att vara på månen. Jag sprang i princip ensam på en platt och fin grusväg och fick en sorts aha-upplevelse, att alla investerade timmar och all träning jag gjort, att det varit värt det.
Ett med benens obesvärade pendling. Efter närmare 2500 höjdmeter ihållande klättring formligen svävar han fram. Ett rus. Tor tappar lite och Tobias springer ett tag i sällskap med en annan löpare och han visar sig vara rätt tjenis med banan. Det underlättar då markeringarna ibland sitter glest. Rödvita snitslar överlag. Inga reflexer i mörkerpartierna, men enstaka gröna ljusstavar. Inte så mycket snack, berättar Tobias rent allmänt om de sociala inslagen, men en känsla av samhörighet och förbrödring.
– Till slut gav man bara upp att försöka prata, för jag kunde ingen franska och de kunde ingen engelska, men man kunde ändå njuta av varandras sällskap. Känslan av gemenskap fanns där.

Pannlamporna, punktljus i natten. En timme. En timme till. Timmar. En till. Kilometer på kilometer på kilometer. Timmarna som rullar och stegen som tickar och gryningen som anas, den första dagen. Banan, ett pärlband av kontrollpunkter att erövra; Textor, Mare à Boue, Hellbourg, Gite du Piton des Neiges, Cilaos… Arton stycken i utrymmet mellan start och mål.
– Från början hade jag satt upp tidsmål, men dom struntade jag i när jag började få ont.
Vår intervju över Skype har en dryg timme på nacken när jag frågar om motivationsstrategier och då bjuds jag storslagen humor, inpackad i ett cirkelresonemang som kan verka rätt sjukt för en oinvigd.
– När jag mitt bland skavsårssmärtor och värme undrar vad fan jag håller på med, så inser jag att jag måste ju komma i mål för att få mina kvalificeringspoäng till nästa års UTMB.
För att få delta i Europas största bergsultra, UTMB, krävs att man totalt samlar på sig fem poäng och Grand Raid Réunion är värd fyra. Så det Tobias säger är att smärta kan fördrivas med förhoppningen om att få uppleva ännu mer smärta. Lite tillspetsat.

När vi ändå berör ett av ultralöpningens huvudteman, varför inte strö lite salt mellan raderna. Smärtan blir förr eller senare en följeslagare, ett tillstånd att hantera. För Tobias del är det Réunions höga ranking på världens oväderslista som orsakar problem, i kombination med knölig terräng. Öns tjugofyratimmarsrekord ligger på 1900 millimeter nederbörd. Även om vädret är bildskönt för stunden så har det fallit en hel del regn dagarna inpå start. Leran hade räckt åt Hollywoods alla ansiktsbehandlingar, men den nöjer sig för stunden med att SPA-smiska Tobias skor och fötter. Vätan tränger sig på och huden vantrivs, mjuknar och ömmar.

– Jag har ju kört sextimmarspass i Bergen och det är ju ändå Europas regnigaste stad, men jag har aldrig haft några problem. Men djungelleran ställde till det.
För att försöka avhjälpa problemen byter han strumpor vid kontrollstationen i Cilaos, efter 90 kilometer.
– Då kände jag inte igen mina fötter, så ihopskrumpna var de. Men jag kände att det här blir nog bra, trots att det fortfarande gjorde ont.
Han passar även på att få lite massage. I jämförelse med UTMB, så sliter GRR enligt Tobias mindre på benmusklerna, då farten är påtvingat lägre. Det går till stora delar inte att springa på för fullt, ens om man efter ett, två eller närmare tre dygn skulle känna en brinnande lust till det (målet stänger efter 66 timmar). Allt är givetvis relativt i galenskapens universum. Tobias ben får jobba, tro inget annat. Att reglerna inte tillåter stavar skonar visserligen armar och axlar, men avlastningen uteblir. Och de där hårt ansatta fötterna han försöker att belasta så varligt som möjligt, de stöper om steget, vilket tröttar ut.

 

Men låt oss bortse från allt det tunga ett tag. Ett tag, för Tobias har knappt snuddat vid utmattningens dimma ännu, än mindre träffat indianhövdingen. Tävlingen har nu mer än 24 timmar och otalet ledbrutna löpare på sitt samvete. Nåväl, hur klär man sig för djungelutgång en fredagskväll?
– Jag sprang i ett par Asics Fuji, ett par korta TNF-shorts, Salomons ryggsäck XT Wings, pannlampa från Petzl, modellen Myo.
Tävlingens t-shirt de första milen, sedan en egen fram till en bit före målgång och sedan reklambannern på igen. För utseendets och känslans skull väntade lyckoamuletterna till skärmmössa och oakleybrillor i drop bagen i Cilaos.
Så, för att summera. Efter drygt halva loppet har vi två onda fötter, snygga accessoarer till knoppen och ett stycke Tobias som snart ska trippa på sömnbrist. Du kan springa, men du kan inte fly fysiologins lagar. För det är ju kroppen och åter kroppen som styr den löpande ordningen, skänker hjärnan lust eller olust, behag eller smärta, skärpa eller tankegröt. Innan saker och ting blir riktigt förvridna frågar jag Tobias om stämningen längs banan, om mat, om vätska och om att tänka.
– Jag tycker det var ganska bra publikstöd. Vid de stora kontrollerna, som i Cilaos, var det givetvis mycket folk, men även i småbyarna. Inte riktigt på samma sätt som under UTMB, för där är det full fest, men det fanns ändå en del slagverkare och sångare ute.
God stämning, föda för själen. När det gäller alla de lokala frukterna, yoghurten, skinkan, osten, chokladbitarna, kakorna, baguetterna, sylten, soppan, tonfisken; kort och gott allt som serverades vid kontrollerna, så skalade kilometerna effektivt ner aptiten.
– Man blir inte så sugen när man ser samma mat vid den tionde kontrollen.
Tobias beskriver det som att gå från att utbrista ”vilket trevligt matbord” till ”njae, vette fan”. På vätskefronten blev det mycket cola och en del kaffe nattetid, utöver vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Tanka för att tänka klart. Fördriva tiden. Besvärja den.
– Man får slut på tankar till slut och då får man försöka hitta på nya.
När skallen inte var upptagen med att fundera över det rätta vägvalet, registrera kroppens smärtsignaler, eller något annat knutet till den fysiska verkligheten, så inbjöd natten till fantasier. Inspirerade av vildmarken och ensamheten.
– Man befinner sig ändå i djungeln och det är svårt att veta vad som gömmer sig där. Någon gång tänkte jag att snart hoppar Baloo fram från bakom en sten och tar mig tillbaka till människobyn.

Om Tobias var en seriehjälte i en färgglad och sönderbläddrad tidning från Indiska oceanens västra öriken, då hade du strax efter mittuppslaget kunnat fylla tankebubblorna med ”Zzzzzzz”. Men vad huvudet vill är en sak, vad omständigheterna ger är en annan. När vänner i efterhand får höra om tävlingen, så är de nog så imponerade av att Tobias höll sig vaken i 41 timmar. I planen ingick ändå några korta sovpauser.
– Jag skulle ta en power nap första dagen, vid ettiden var det väl. Då var jag uppe på rätt hög höjd och det blåste ganska mycket. Jag la mig bakom ett litet hus, i anslutning till en kontroll, men efter fem minuter kände jag att det inte funkade, det var alldeles för kallt och jag drog vidare.
Sovpaus nummer två hade alla förutsättningar att inte blåsa bort. Kontrollen i Marla. Natten mot dag två. Fötterna omplåstrade. Tobias ber en funktionär att väcka honom efter en kvart.
– Det hinner inte gå mer än fem tio minuter då får jag en ficklampa i ansiktet och en man frågar om det är jag som heter Tobias. Ja säger jag och undrar om det hänt något, med tanke på att pappa, Tor och Perka också sprang. Men nej, han skulle bara informera om att Tobias var ett tyskt namn och att han också var tysk. Jaha.
Förvänta dig alltså det oväntade om du planerar delta i någon av Grand Raid Réunions framtida upplagor. Som att offra sömn till rösten av sällskapssjuka och inbillade nationsbröder. Tysk umgängeseffektivitet när Tobias behövde den som minst.

Mitt i sitt kortlivade försök till återhämtning missar Tobias Tors passage genom Marla. Tor löper vidare mot kontrollen i Deux Bras, där han efter 126 långa kilometer bryter. Per-Erik och pappa Lars har, i tidigare skeden av tävlingen, även de gjort sorti. Av svenskarna återstår nu Tobias och Ulf Andersson, en löpare som Tobias hann växla några ord med före start och som sprungit GRR flera gånger förut. Ulf kommer i likhet med Tobias nå hela vägen till mål.

Moralen får sig en liten knäck när Tor ringer upp och informerar om alla brytningar. Natten och frånvaron av naturligt ljus, kylan, det är mycket som späder på den mentala motström Tobias gör sitt bästa för att klyva. Som att få höra att nästkommande tio kilometer lär ta honom cirka fyra timmar att tillryggalägga.
– När man under träning sprungit ett långpass på tre fyra timmar, då har man varit ute rätt länge.
GRR sätter saker i perspektiv. Lätt att tappa dem tycker Tobias och han tror att en viss distansblindhet är att föredra under extremt långa lopp. En förutsättning för att inte ge vika för kilometernas och sluttningarnas utmattningsoffensiv. I Bergen, där Tobias jobbar med underhåll och modifikation av oljeplattformar sedan ett år tillbaka, heter den högsta toppen Ulriken. Den ståtar 643 meter över havet.
– De som tycker att de är lite insatta i löpning tänker mest i tider och glömmer de yttre omständigheterna. En fart på femton minuter per kilometer tycker de inte är så imponerande, men lägg till terrängen, höjdmetrarna, leran, sömnbristen. När man kommer till jobbet en måndag och säger att man tagit fem vändor på Ulriken så säger kollegorna: Vad gjorde du sa du? För dom är en söndagstur upp på Ulriken ett heldagsprojekt. Det inger respekt för att de kan relatera till ansträngningen.

Fantasifoster. Mörkrets bestar, sömnlöshetens skapelser. Tiden är mogen för Tobias framtida ögonblick-jag-minns-klassiker.
– På baksidan av en stor sten man passerade, var det ritat i rött och vitt. När jag skär kurvan runt stenen uppfattar jag det som att en krigsmålad indianhövding står där med pilbågen i högsta hugg. Det var i mitt i natten och jag var så nära maxpuls jag kunde komma.
Han överlever den hotfulla synvillan, men fler faror väntar.
– Jag såg en kille som låg och sov vid sidan av stigen och fick det till att han var tjuvjägare. Jag trodde att jag inkräktade på hans territorium och var rädd att han nu skulle skjuta mig.

Den andra dagens gryning jagar hjärnspökena på flykt och snart återstår bara 20 kilometer och en liten topp att baxa sig över. Bara det att bara inte är så bara. Inte efter mer än 35 timmar, då gör det mest bara ont. Tobias har nått orten la Possession och lyckas pressa ut lite rytm i stegen.
– I skogen var det skönare att gå än att springa, med tanke på fötterna. Men när man kommer in i en stad där det finns publik kan man inte hålla på och gå, då får man bita ihop istället.
Fåfänga kan vara en bra drivkraft konstaterar vi. Från la Possession leder en asfaltsväg i svagt motlut upp mot kontrollen i Colorado och därifrån är det utför mot mål. Efter ett bra tag övergår asfaltvägen i naturens uppförsbackar och i någon av dessa kan Tobias mycket väl, och till slut, ha fått sig lite ostörd vila. Vid ett tillfälle tittar han på klockan, noterar tiden. Når en platå och tittar på klockan igen. Det har gått arton minuter och han har inget som helst minne av sträckan han just avverkat.
– Jag somnade förmodligen och fortsatte att gå. De där arton minuterna är helt borta, hjärnan tog sig nog ett litet break.


Sista kontrollen i ryggen, fem kilometer till Stade de la Redoute. Tobias har fruktansvärt ont i fötterna och kramp i ena vaden. Över mobilen meddelar han Lars att han är inom räckhåll, men vågar inte gissa hur lång tid han behöver för att falla de avslutande 700 höjdmetrarna. Det tar honom en timme och tjugo minuter att nå Saint-Denis.
– Efter fyrtio timmar och så pass trasiga fötter så trippade man ju inte över stenarna direkt.

Målgång.

– Jag hade föreställt mig att tårarna skulle spruta och att jag skulle känna en lättnad över att det äntligen var över. Men på något sätt så blev det aldrig så.
När Tobias närmar sig stadion möter Lars och Per-Erik upp.
– De joggade med mig sista biten och det var nog det som neutraliserade känslan av att springa mål. Nu var det mest kul att träffa dem och det fanns en del att börja snacka om. Men, fortfarande en fantastiskt skön känsla att nå mål.
Mer lättnad än en glädjefnatt alltså.

Så vad gör en uthållighetshjälte med frihet att sluta jaga ära och lera? Ger fötterna vad de förtjänar givetvis. Tobias styr sina ömmande steg mot medicintältet och låter sig tas om hand. Därefter promenad till hotellet, utan tidspress. Väl på rummet sjunker han ner i badkarets varma omfamning. En kall öl på armlängds avstånd och pappa Lars som pratsällskapar till dess att han går ner till poolen för att simma och hänga med Tor och Per-Erik.
– Han hinner nog inte mer än att stänga dörren innan jag somnar.
En och en halv timme senare kommer Lars och Perka upp och Tobias väcks ur sin dvala. Han intygar nyvaket och liggande i halvt utrunnet och svalnat vatten, att han helt frivilligt badat vidare. De kan bara garva åt hur slut han är.
De lämnar hotellet för middag och en försvarlig dos öl. De återvänder till hotellet. Tobias ligger i sängen, borstar tänderna och svarar på facebookmeddelanden. Dimman tjocknar.
– Jag känner hur pappa väcker mig. Jag har tydligen somnat med tandborsten i munnen, medan handen fortsatte att knappa på mobilen. Då var tankarna inte helt där de borde vara, för jag börjar fundera kring logistiken med att gå upp och spotta, och tänker att det är ju inga problem, det kan jag göra när jag ändå ska upp och borsta tänderna sen. Fastän att jag redan låg och borstade tänderna.
Som klubbad.

Dagen efter, söndag, är man och hämtar drop bagarna målområdet. Då Tobias ligger på fotvårdsbritsen, för ännu lite omplåstring, korsar de sista löparna mållinjen.
– Jag fattar inte hur man kan ha den mentala styrkan att vara ute så pass länge. Då har man nog sovit lite mer längs vägen, men det är ändå sjukt imponerande att de hållit igång i tre dygn i streck. Det är galet.

På måndagen drar far och son Bonnedahl åter till Saint Gilles les Bains, flyttar in i en strandnära bungalow och spenderar fyra dagar med att bland annat djuphavsfiska och dyka. Därutöver så få knop som möjligt. Tobias känner att benen hittar tillbaka till det normala hyfsat fort, det var ju mest fötterna som tog stryk under tävlingen. Tack vare bra eftervård och saltvattnets välgörande effekt, trampar de snart obekymrat längs sandstranden.

Frågan är berättigad. Är Tobias en dåre?
– Jag fick en t-shirt där det på franska stod ”Jag överlevde la Diagonale des Fous”. Så nu kan man väl med gott samvete titulera sig dåre. Det är många som inte riktigt förstår varför man lägger ner de pengar man gör på de här resorna. Men för mig är det definitivt värt det.
Löpning, smärta och vild natur verkar vara en kombination som sätter många slagkraftiga hjärtan i brand. Nästa år firar GRR 20 år. Även om Tobias inte på något sätt vill ha loppet ogjort, så planerar han inte att återvända inom överskådlig framtid. Kanske lite för tekniskt, kanske lite för varmt för hans smak. Men, poängterar han, en helt fantastisk upplevelse. För den som vill pröva äventyret rekommenderar Tobias stora träningsvolymer av löpning i obanad terräng och väl på plats: damasker för att hålla leran ute och rejält tilltagna skor.

Och framtiden?
– Halv Ironman på Mallorca i maj nästa år, Ironman Switzerland i juli, UTMB, Ironman Florida, kvalificera mig till Ironman Hawaii, köra en Ultraman, göra GR20 på Korsika med Vincent Delabarre som guide…
Den där Vincent med sina idéer igen.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”recommend” font=”lucida grande”]

Kommentera

kommentarer