La Montagn’hard 2011 – blåbärssyltens symbolvärde

I see dead people. Vi har varit i gång i närmare tjugo timmar och hallucinationerna spelar huvudet spratt som pannlampan hjälper till att placera ut i terrängen. Inte bara döingar, utan kaniner också. Men det är min hjärna det. Vad som händer bakom Alberts och Freds blodsprängda ögon är bortom min verklighet. Reflexmarkering efter reflexmarkering och vi närmar oss den andra morgonen. Jag bär ett hemligt vapen i ryggsäcken. Kommer mig inte för att använda den, av ren glömska, men den ligger där som en maskot. Du kan springa hålögd, med allt grundare steg och stavar som fumlar. Tandborsten pekar likt en kompassnål mot loppets mål, där vila och fulländning väntar. Hård, hårdare, hårdast.

En lek med ord till att börja med. En ”montagnard” är en person som bor i bergstrakter, men det kan också handla om någon som är rotad bland bergen genom sin passion till dem. En någon som därutöver har stor vana av att röra sig i det vertikala, en alpinist till exempel. I språket som fransmännen kämpar tappert med att såväl lära sig, som att lära sig uttala (utan alltför många fripassningar till en viss inspecteur Clouseau), hittar vi sedan ”hard”. Tar man sig från start till mål i la Montagn’hard är det alltså fullt möjligt att gå från plattlandsmjukis till berghård, om än för en helg.

Den som ger sig in i leken får leken tåla. Tur att kroppen har så pass kort minne, för annars har jag svårt att se hur benen frivilligt skulle ställa upp på hjärnans upphetsning inför ett lopp på 100 km, med en sammanlagd höjdskillnad motsvarande en knapp klättring från havets dyningar till Mount Everests topp. Gravitationens skoningslösa logik ger 8200 höjdmeter att äta från två riktningar. Benen skulle veta att de ber om stryk. Huvudet å andra sidan jobbar utifrån äventyrshorisonten, berusad på trailromantik och med en hunger efter panoraman. Har plöjt i fåran förut och vet att muskel- och ledsmärtorna alltid klingar ut till toner av förnyad inspiration. Inte sällan börjar jag se fram mot nya utmaningar innan den värsta stelheten ens tänkt tanken att lämna benen. I skrivande stund befinner jag mig ungefär där. Försköningarna ligger alltså nära till hands när upplevelserna ska hitta vägen från minnet till tangentbordet. Så var börjar jag? Inte med blåbärssylten, den får vänta lite.

Yannick kommer mig till mötes. Just det, det var så han såg ut. Klockan är halv sex, andra daghalvan, och hyrbilen jag precis klivit ur pustar ut efter sju timmar längs sydfranska motor- och landsvägar. Saint-Gervais-les-Bains, mitt emot kyrkan. Sol på himlen och lojt glada miner bland de glest befolkade borden på de intilliggande caféerna. Yannicks leende paketerar de där artighetsfrågorna som hör möten mellan halvt bekanta människor till. Vi gillar varandra, på ett sätt som klär den uppsluppna stunden. Jag är semesterfiraren från Rivieran, han är värden. Ett år tidigare var vi tältgrannar på campingplatsen i Ancelle, i samband med tävlingen Ultrachampsaur. Snackade lite lätt med varandra och utbytte kontaktinfo. ”Hör av dig om du kommer till mina trakter.”

Vi hoppar in i bilen. Jag kör och Yannick guidar mig de femton minuterna upp till Saint-Nicolas de Véroce där nummerlappsutdelningen pågår. Ett stort tält, några bord, ett gäng funktionärer, ett antal deltagare. Nummer 77. Jag gillar snygga tal och associationerna tar mig till en sjunde himmel där jag springer fram på små moln, med stavar i hand och vadkomprimerare glimmande i ljuset från sju strålande solar. Mer på temat – sju dödssynder. Finns de i specialversion för oss löpare? Du skall icke hava begär gentemot din nästas flashiga skor. Höghöjdsmod? Vi dröjer inte kvar längre än att jag hinner ta reda på vilket startnummer tävlingens andre skandinav har. En dansk. 14.

Väl hemma hos Yannick, ett vackert trähus med färgglad interiör, stilren IKEA-prägel i krock med rustika detaljer, får jag träffa hans fru Nathalie och deras barn, Andréa och Aurel. Sedan rullar timmarna på i alltför snabbt tempo. La Montagn’hards start är satt till 05:00 dagen därpå (lördag) och mina förhoppningar om en sömn värdig namnet grusas i och med middagen. Tugget och snacket går och jag låter all eventuell ångest över dålig uppladdning fly med den goda stämningen. När jag väl hittar till sängen, efter att ha lagt morgondagens utrustning i beredskap, återstår tre och en halv timme till väckning. Efter det ska det dröja trettiofem timmar innan jag återser kudden.

Hann jag ens somna? Väckningssignal nummer ett av tre inknappade rycker mig från den sköna medvetslösheten. Jag disponerar husets loft och runt sängen har jag spritt utrustningen i överskådliga portioner. Packar hälften, går därefter ner till köket och blir stående som ett fån framför gasspisen. Var tusan finns det något att tända med? Prövar ett av reglagen och inser att tändfunktionen är inbyggd. Från noll koll till medelhög värme. Havregrynsgröt, lite sylt till det och en banan som sidorätt. På undervåningen slumrar familjen Veillet. Yannick ska också tävla under helgen, men han springer ett annat lopp (med start söndag morgon), Trail des Glaciers de la Vanoise.

”Det är bara att lämna.” Det tar mig emot, men jag fyller åtminstone kastrullen till bredden med vatten. Grötkastruller måste tillhöra de mer oglamorösa diskföremålen att vakna upp till, men den slammerfria natten har ett pris. Jag smyger upp på loftet, gör ytterligare några turer ner och upp för att iordningställa såväl mig själv som utrustningen. Kliver tillslut ut i mörkret som den sensorförsedda ytterbelysningen slår i bitar och går de tjugo meterna till bilen. Lugn och fin på gaspedalen över den branta och gropiga uppfarten, sedan ut på vägen, upp mot ett öde Saint-Gervais och vidare mot Saint-Nicolas de Véroce. Vad var det jag var på väg mot nu igen? Just det, den stora galenskapen.

Jag och alla andra i den kolonn av bilar som jagat genom den tidiga morgonen, vinkas in på en parkering, belägen en knapp kilometer från starten. Stående vid den öppna bagageluckan gör jag en sista kontroll av utrustningen. Ryggsäcken väger mer än vad jag skulle föredra och jag tänker på hur varje gram girigt kommer att gnaga på mina energidepåer. Plockar ur två Snickers, lämnare sex kvar. Inte mycket till bantning, men ändå. Runt omkring är andra löpare inne i sina ritualer och man känner att luften är laddad med det den laddas med när fyllda energidepåer, upprymdhet, koncentration och kroppsnära kläder möts på en parkering i Alperna. Klockan 04:30. Den utvalda dagen.

”N’oubliez pas de vous faire badger!” Det är inte för att man lyckats göra ett verb av engelskans ”badge” som jag översköljs av en mild men påtaglig ångest. Inte heller för att verbet ”badger” syftar på att få det lilla chipet på baksidan av nummerlappen scannat. Men när jag tittar ner på min nummerlapp ser jag bara en t-shirt. Tio minuter till start, 800 meter till bilen och den kvarglömda nummerlappen, en ekvation som rämnar. Vänder mig till första möjliga rödtröja, det är vad funktionärerna bär, och förklarar situationen. Som om tredje världskriget stod för dörren, kastar han sig in i sin bil och kör mig tillbaka till parkeringen. Återförenad med nummerlappen och skjutsad tillbaka till starten, tvingas jag tränga mig in längst fram i startfältet. Utan att hinna passera WC tyvärr.

Jag står där medan kollektivet av löpare räknar ner från tio, min morgonhesa stämma inräknad, och jag tänker på två saker. Att det kommande dygnet kommer bli en prövning och att jag måste vika av i höjd med toaletterna så snart starten går. Starten går. Jag registrerar inte ens vad det är för pompig musik som strömmar ut ur byns högtalare, men funderar lite kort på hur många av invånarna som lyckas behålla sin nattsömn när det välljudande larmet går. Halvminuten senare sitter jag och stirrar på inristade kortmeddelanden och överväger ett I was here eller någon annan ömhetsbetygelse till eftervärlden. När jag kommer ut på gatan igen är det tomt på andra löpare, men jag behöver inte mer än tre minuter för att ansluta till hjorden, lagom till den första stigningen. Det är fruktansvärt brant. Ett konstaterande som kommer att ligga som en hip hop-sampling loppet igenom, såväl uppför som utför, i medgång som i motgång. I teorin och efter att ha studerat banprofilen så är stigningarna allt annat än överraskningar, men medvetenheten planteras nu i djupet av benens muskler (alla uthållighetsidrottare vet att hjärnan har förgreningar där). Kroppen kan inte fly en endaste höjdmeter. Det är jag och bara jag som har mig själv att tacka om det bär hela vägen till mål. En något egotrippad halvsanning som filtrerar bort uppmuntrande ord och draghjälp från medtävlande samt funktionärernas entusiasm och ansträngningar för att hålla allas våra lågor brinnande. Om nu inte ”ensam är stark” är ett helt passande talesätt så är ändå ensamheten ett tillstånd du måste behärska för att uthärda, när trötthet och smärta är dina enda följeslagare. Men strunt i alla textbundna resonemang kring löparens vedermödor nu! Dagen är ung och det första ljuset skrider fram över bergen. Stegen är friska och sinnet lätt.

Framåt, äta och dricka. Inte så många andra punkter på dagordningen. I övrigt ligger fältet öppet för att hänföras av omgivningarnas skönhet, till exempel. Man kan också studera olika personers klädval, utrustning, kroppsbyggnad, kroppsbehåring, löpsteg, rörelsemönster, minspel och vad inte? Om jag svävar ovanför mig själv ett tag, så ser jag inte mycket som avviker från de etablerade kläd- och utrustningskoderna med bäst före datum 2 juli 2011. Det som skär sig något är möjligtvis t-shirten från årets upplaga av Stockholm Marathon. Bara tanken på asfalt är hädelse nog, men jag ville vara lite svenskmärkt helt enkelt. Undviker att titta på klockan, vill inte veta hur många tusen höjdmeter jag har innestående.

På väg utför en smalare skogsväg bjuds det på dramatik. Kan inte redogöra för de exakta omständigheterna kring kons rymning. Men på fel sida om inhägnaden är den och en man, någon typ av fösare, ropar till en yngre (eller om det var tvärtom, eller växelvis) att kon är lös, eller något i den stilen. De exakta orden har upplösts, men den talande bilden av en ko som följer med strömmen av löpare ligger skarp i minnet. Kråkan sa: du är en ko Mamma Mu och kor är inte traillöpare! Efter cirka hundra meter får de pli på kon. Jag springer vidare.

Kända från Youtube! Två ansikten dyker upp, hoppar rakt in i stunden, senast sedda då jag letade webbmaterial för att göra mig en bild av la Montagn’hard. Hittade då en serie videoklipp som stärkte min övertygelse om att loppet var värt att delta i. När vi ändå pratar värde så ger la Montagn’hard 4 kvalificeringspoäng (maxutdelning) – la Suède, quatre points – till UTMB (Ultra Trail Mont Blanc), tävlingen som är trailvärldens motsvarighet till Dom Pérignon. Jag har inte smakat ännu, men hoppas korka upp nästa år. Åter till strömmande media. Alltså, två bekanta ansikten från Youtube. Bevisligen har de färdats längs banan förut, så jag tänker att ska jag börja glappa nå’n gång så kan det lika gärna vara nu. Jag pratar bra franska och det underlättar när man befinner sig i Frankrike. Väldigt mycket faktiskt. Hur gärna man vill tro att skolengelskan börjat sätta sig bland folklagren, särskilt de yngre, så blir man nästan alltid (och i synnerhet som svensk) förbluffad över hur veka kunskaperna är. Den absolut största boven i dramat är dubbningen av alla utländska filmer och tv-program. Om man tog bort den och ersatte med undertextning så vore entrecôten beef. Den som lever får höra.

Salut! C’est bien vous les gars de Youtube? Bara för att få det bekräftat och man måste ju starta konversationen någonstans. Jodå, Albert och Fred. Ett radarpar från Strasbourg som sedan några år trivs med att träna och tävla tillsammans. Albert i övre fyrtioårsåldern och Fred lite drygt trettio. Det är inte den informationen de kontrar med efter att jag börjat prata med dem, men när jag sitter här och hamrar på tangenterna så har jag tjugo timmar av fragmentiserat snack att falla tillbaka på. Så länge höll vi ihop innan jag drog med dansken. Men både han och blåbärssylten får vänta. I väntan på är det dags för getingen att lämna sitt avtryck.

Aj! Jag rycker till, tar mig för ankeln och ser getingen flyga vidare. Hittar ingen gadd. Albert tror att det var en humla, men jag är ganska säker på att det var en geting. Bortom alla tvivel gör det ont och jag fruktar att jag ska få en allergisk reaktion mitt i det pågående äventyret. Inte för att jag skulle vara allergisk mot getingstick, men för att allt kan hända i det fria. Minuterna går, liksom vi längs den smala stigen som leder uppåt i snirkliga kast, genom en skog som glesar ut allteftersom vi vinner höjd. Under den här klättringen sker de första spontanstoppen i wowets tecken. Då blicken sveper över bergen som ligger förpackade i den mest majestätiska stillhet man kan tänka sig och där den enda förnimbara rörelsen är morgonljusets, när det sakta häver sig upp över åsryggar och toppar. Wow! You seen that man? That’s fuckin’ beautiful! (improviserad hollywoodtolkning, gärna Steven Seagal vid repliken).


Efter sjutton kilometer och knappa fyra timmar når vi loppets första utsiktspunkt (le Prarion, 1980 m) med fri sikt i alla väderstreck. Vi är femtalet löpare som ställer oss att pausa, stretcha, äta, dricka, fota, snacka runt den orienteringstavla på stenstod som finns på platsen. Utformad som två separerade halvmånar på vilka det omgivande landskapet är snyggt återgivet i färgteckning, med ett hundratal toppar utmärkta med namn. Bland dem Mont Joly, tävlingens högsta punkt att plocka med sina 2525 meter.

Jag tillhör inte skaran utförsfantomer. De där som sveper mot låglänta marker med lätta och kvicka steg. Min framfart känns mer kl u mpi g. Men jag försöker flyta med så gott jag kan när Albert och Fred sätter av. I teorin handlar snabbhet i utförsbackar om starka lår (och starka bålmuskler om vi ska blicka uppåt), ett öga för rena linjer, bra reflexer och ett visst mått av dödsförakt. När underlaget är ett kaos av rötter och stenar blir löpningen en verklig konst, som inte är någon konst om man har alla de nämnda bitarna på plats. För tillfället är marken rätt snäll och stigarna breda nog för att vi ska kunna passera ett antal löpare. Trädens grenar svischar förbi. Jag upplever att farten är på tok för hög, men jag vill inte släppa greppet om mina nyfunna vänner. ”Gör ditt eget lopp och låt dig inte ryckas med” är ett tips som jag gärna ger nybörjare. Att leva som visdomarna lär är ibland svårt.

Vi når vätske- och matkontroll nummer två, den ligger i byn Bionnassay. Benen får vila lite efter utförsdunkadunkat på 600 höjdmeter. Jag trycker i mig av mina favoriter från matbordet; cashewnötter, salta kex, bananer och torkade aprikoser. Dricker cola och vatten och fyller på min vätskepåse, spetsar med lite bordssalt. Jag hade fram till för någon timme sedan en extra flaska på sidan av ryggsäcken. Den försvann utan att jag märkte det, förmodligen mitt i en studs i någon av branterna vi tidigare störtade utför. Febril aktivitet runtomkring. En mix av alla löpares iver att fylla såväl magar som ryggsäckar och viljan att snart springa vidare. Vädret är strålande, svetten blänker. Jag stoppar en halv näve av min salta blandning i munnen. Bitar av Salt & Blandat och krispiga majssnacks. Allt inhandlat på Konsum i Gröndal, en annan planet. Efter drygt fem minuter börjar vi tugga i oss loppets nästföljande parti. Små spöksmärtor från sticket, ingen svullnad. Kan det snarare vara ett energigivande elixir getingen sprutade in? Håller mig till den versionen.

Natur och åter fantastisk natur. Det är väl bara benen som kan äta sig mätta på den, men ögonen får aldrig nog. När man väl lyfter blicken från stigen, eller den framförvarande löparens endorfinsvarvade vader, är det den där uråldriga känslan av att vara ”ett med” som intar dig. Ett lugn som trängs med en häpenhet; hur kan den vara så vacker? I just det läget fastnar staven ännu en gång mellan två stenar och jag hinner precis räta upp den för att undvika ett brott. När vi ändå pratar om stavar, jag hade nog inte tagit mig i mål utan. Eftersom jag är hyfsat överkroppsstark så fick låren den avlastning de behövde för att inte låsa sig i kramp i de värsta stigningarna. Efter några timmar var jag ett med dem och efter ett dygn var de mina snuttefiltar.

Ljud av vatten som störtar i ursinne. Vi närmar oss hängbron som vi fått instruktioner om att passera en och en. De två funktionärerna som soldyrkar från varsin sten påminner oss. Bron ser stabil ut trots den magra konstruktionen. Fred och Albert går över först, filmar och fotar. Jag följer samma mönster och njuter av det lätta pirret i magen då jag befinner mig rakt ovanför forsen. Väl på andra sidan siktar vi uppåt mot Col de Tricot. Vi är inte ensamma, människor utan nummerlapp delar vår väg. Vandrare som inte förföljs av tidsbarriärer (det berömda snöret) och som saknar den där tomma, alternativt upprymda, blicken som följer blodsockerkurvan hos en uthållighetsaltlet. Jag upplever en tillfällig svacka. Inget att oroa sig över, det kommer flera…

I det avslutande motlutet upp mot passet blir vi omkörda av en av frontlöparna i 37 km-loppet, fräsch som en droppe dagg och driven som en bergsget i brunst. Han kan delvis tacka en senare start, men framförallt sin goda form. De löpare som valt mittdistansen 57 kilometer startade samtidigt som oss fullängdare. Väl uppe i passet gör vi ett kort stopp och kan från denna utsiktspunkt se hela vägen ner till nästkommande mat- och vätskekontroll. Vi ser även stigen som leder dit, den röda tråden mellan mör och mer mör.

”Salut Viktor!” Jag stöter på nätpseudonymen Ouster som jag träffade för första gången i samband med Eco Trail de Paris 2009. Det här är andra gången vi råkas. En glad uppenbarelse i vit t-shirt med ett stort rött kors på. Engelsman in på skinnet, men boende och arbetande i Frankrike sedan många år. Andrew är hans riktiga namn. Lite snack, slanga lite vätska, langa kroppen utför. Jag ger mig själv ett visst försprång och ser till att inte bränna värdefulla reserver. Fred och Albert skuttar snart ikapp och i mer eller mindre samlad tropp når vi kontrollen efter drygt femton minuter, blir blippade och hugger in på vad som bjuds. Same same but different, som Ouster skulle ha sagt. Han glider på efterkälken och vi kommer inte ses mer under tävlingen.

Det rullar på i den bästa av världar och likt tre musketörer fäktar vi oss fram genom lekfull terräng, med lätta stavar och skämtsamt lynne. Nästa anhalt les Contamines, halva vägens plats och relativt sett en världsmetropol jämfört med den lilla anhopningen av pittoreska stenhus vi just lämnat, les chalets de Miage. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket av delsträckan, inga detaljer i alla fall. Ibland är det läge att koppla bort tankarna för att reduceras till en rörelse. Men när vi närmar oss les Contamines är det utför, genom skogen och längs en följsam stig. Man anar musiken och speakerrösten från det torg där kontrollen placerats.

När vi kommer fram är det för att stanna närmare fyrtiofem minuter. Vi är inte ute efter att spränga några ljudvallar (humor à 3,35 km/h), vill bara ta oss friskförklarade i mål och då gäller det att förekomma kropparnas förfall. Det innebär att jag byter de genomfuktiga strumporna mot torra och att några begynnande skavsår tejpas. Att jag spolar min torra strupe med neutralt, sött och salt. Vatten, Cola och soppa. Att jag laddar magen med flera muggportioner pasta. Det är en förrädiskt skön stämning som råder, där uppåtmusiken och speakerns lustigheter får det att kännas som om segern redan är vår. 50 km och 4000 höjdmeter fel tänkt av högerfoten som stampar takten. Trampar runt några minuter barfota och känner hur fötterna hittar tillbaka till livet. Jag får också tillfälle att prata med löpare nummer 14 för första gången. Heine Petersen, mannen med Carlsberg i ådrorna. Probably the best nattföljeslagare in the world, ska det visa sig ett antal timmar senare. Till slut gör jag, Albert och Fred slut med myset, kastar på oss säckarna och går stigningen S till mötes. 1400 höjdmeter i ett svep för att nå loppets svarta best Mont Joly. Tävlingens högsta punkt, 2525 meter över risken att få en strandtennisboll i huvudet.

Läser du fortfarande? Då är du uthållig och orkar kanske hänga med hela vägen till eftertexterna. Ta en paus om stunden kräver. Låt blicken driva iväg bortom datorskärmens ram, vila ögonen på något fagert i din omgivning och tänk tanken till punkt. Jag vill också springa la Montagn’hard. Klart att du vill! Flyg till Lyon nästa sommar, sätt dig att rulla två och en halv timme i hyrbil eller drygt tre timmar med tåget, sen är du på plats. Tänk vidare på saken. Jag ger dig fyra minuter tillsammans med Gage och hans låt Tu Peux Choisir. Inget knas, bara lite slick fransk R&B att hämta ett glas vatten till.

Bra Viktor! Första sju timmarna är bara trist transport innan loppet börjar på riktigt. Det är det här vi älskar! Go go! Ta en bra rygg till hjälp. SMS från Fredrik, min sympatiska tränings- och tävlingskompis som sitter i Stockholm och knappar iväg peppande ord. Vi är väl rotade i slutningarna nu efter tolv timmar och ja, det är det här jag älskar, bland mycket annat. Jag har däremot inte haft en trist stund sedan starten gick, men förstår andemeningen i det Fredrik skriver. Det är en lång väg kvar och nu är det dags att surfa på de positiva tankarna för att inte tappa mark till tröttheten. Jag följer mina trygga ryggar och ryggarna följer den fina stigen och stigen leder uppåt och uppåt är den enda vägen. Eller, det finns en nerväga utväg också. Vi närmar oss det vägskäl där man kan kasta in handduken och göra processen kortare med bergen. Som 100 km-aspirant ges man valet att vika av och dyka ner mot 57 km-målgången. Av cirka 130 startande i långa klassen väljer 41 personer att vika av här. Jag känner mig inte ens lite lockad. Äventyret har ju knappt börjat och jag är nyfiken på hur natten kommer att te sig och framförallt vill jag se söndagen födas. Det är så man har förmånen att känna när kroppen springer fri från skavanker och smärta.

Dags för toppattack. Vi står vid avstigningen för en sommarslumrande sittlift och det återstår knappt tvåhundra höjdmeter innan Mont Joly ligger under våra fötter. Plötsligt blir marken ett myller av små, medelstora och stora stenar. Stigen är inte lika lättläst längre, upplöst i en mängd möjliga vägar. Det blir ett spel att hitta den mest ekonomiska. En hel del sicksackande för att undvika alltför stora kliv i höjdled. Det tar sin tid, men vi har gott om den varan och dessutom god marginal till repdragningarna. Väl uppe väntar två funktionärer på att få pricka av oss. Väntan är nog hela funktionärskårens ledord för dagen, men med det inte sagt att de skulle förgås av tristess. Tvärtom. Just de här två, en kvinna och en man i sina bättre respektive bästa år, har satts att följa händelserna från en väldigt angenäm plats. Trehundrasextio grader av vykortskvalitet som skymningen hjälper till att lyfta fram. Kontrasterna vaknar till liv när skuggor och solljus omväxlande lutar sig mot sluttningarna. Det veckade landskapet.


Vi står där ett litet tag och mannen och kvinnan pekar ut några riktmärken inför den kommande löpningen, pratar och engagerar sig. Båda med varsin djungelhatt i kaki- samt olivton, med haksnörena relativt tajt åtdragna. Bara en detalj bland många den här dagen. Ytterligare en: det står solpaneler intill. Ger energi till några små master med instrument på. En annan detalj är att mina medhavda cykelhandskar saknar fingrar. En annan grej är att det börja blåsa lite och att temperaturen sjunker.

I will be popular, I will be popular… Dagisplågan och mina älskade barns förstaval sedan Eric Saade planterade melodin i deras sköra medvetande, nu på repeat i mitt huvud. Den tunna vindjackan är på och vi har bra riv i utförslöpningen. Som en trehövdad orm snirklar vi oss nedåt mot kontrollen i l’Etape som vi redan kan se, men som kostar benen 950 höjdmeter att nå. Halvmörkret sänker sig över oss och om min kropp fick sätta kvällsordningen hade den legat mellan svala lakan inom kort. Men vila bygger inga legender. Albert passar på att dra några historier om italienska vargar som siktats i trakterna. Skojskräms. Jag är inte lättskrämd men har väldigt vild fantasi och om man kombinerar den med en hjärna på hallucinationsjakt så har man inte tråkigt i mörka skogar. Nu är vi inte där ännu, i de mörka skogarna. Men se där står dörren på glänt till loppets första inomhuskontroll, varmt ljus sipprar ut och en söt funktionärstjej hälsar välkommen in och en snygg kille blippar oss. Hur fräscha vi ser ut vågar jag inte tänka på! 16 timmar, 59 minuter, 34 sekunder, 62 km, 5629 höjdmeter. Eller om man vill, ankomst fjorton minuter innan vinnaren Frederic Jouband springer i mål knappt fyra mil längre bort, tävlingsvägen.

Det börjar bli allt svårare att äta med aptit. Ätandet är nödvändigt men lustbefriat. Pasta in. Tugga, tugga, tugga, tugga… Ett torrt kex och några klunkar på det. Halv näve torkade aprikoser. Fyra funktionärer i lokalen, tiotalet löpare. Stämningen är både sammanbiten och uppsluppen. Ungefär som i en bastu, där några samtalar och andra sitter försjunkna i sina egna tankar och där alla förr eller senare ger efter för värmen och tar en kall dusch. Bara det att här representeras värmen av fysisk trötthet och duschen motsvaras av en säng att sova i. Det står två fältsängar i lokalen, men de gapar tomma. Tugga, tugga. Le marchand de sable, fransmännens John Blund, strör sina fina korn och när jag sitter där och klipper lite lätt kommer Heine, dansken, in genom dörren. Han ser stabil ut och har plockat in många minuter på oss. När det är dags att fortsätta frågar jag om han har lust att springa med oss. Det har han. Jag, Albert och Fred lämnar kontrollen en stund före Heine som säger att han får jaga ikapp.


Två referenser; kollo och lumpen. Sommarkollot Vretarna på Barnens Ö utanför Stockholm i mitten av 80-talet, för att vi hade någon typ av skattjakt nattetid där upphängda reflexer fungerade som vägvisare. Lumpen för alla förflyttningar i mörker, där sömnbristen lattjade med hjärnan.

Den svala luften piggar upp. Utan varken pojkstreck i sinnet eller vapen hängande runt halsen, går vi dit pannlamporna pekar. Vi är vuxna män med den fredliga avsikten att ta oss från punkt A till A, om det så ska kosta oss benens alla muskelceller. Reflexerna leder oss in i skogen som blir ett slags väsen nattetid, en mörk lunga som andas i takt med oss. Ett slutet rum som ljuskäglorna gör sitt bästa för att tänja ut. Inledningsvis rör vi oss lite hackigt. Saktar in då och då för att försäkra oss om att vi är på rätt väg och det är vi hela tiden, bara det att reflexerna ibland hänger lite glest. Stigen är rätt flack och faller mer än den reser sig. Det är nu jag börjar se saker. Ser i syne. Från någon liten kanin till en människa sittande i en förvriden position som endast är värdig en döing. Filmtiteln ”the Blair Witch Project” studsar mot pannbenet. Rycker till och kopplar ett grepp om synapserna som efter några klunkar saltvattencola börjar ta träd och stenar för vad de är.

Vi snackar inte lika mycket med varandra nu. Mörkret lägger sordin på såväl tankar som ord. I alla fall som jag upplever det. Även om inte kroppen får vila så går huvudet ner i varv. Vi är på väg mot tävlingens nästsista etappmål, beläget vid Refuge de la Balme (refuge = fjällstuga, fjällstation). Skogen släpper efter ett tag greppet om oss och vi rör oss över öppnare ytor och i närheten av en del gårdar. Men det dröjer inte länge innan det bär av in bland rötter och stammar igen, och nu brant uppför. Jag trycker på lite lätt och hamnar en bit framför Fred och Albert utan att märka det. Stigen har på sina ställen, med vattnets enträgna hjälp, pressat sig långt ner i jorden och det känns bitvis som att gå genom en vild labyrint. Den slingrar sig uppåt. Naturen dämpar effektivt alla ljud och när jag till slut inser att mina vänners steg tystnat bakom mig, så stannar jag för att invänta dem. Såväl stegen som Fred och Albert. Två pannlampor jobbar sig snart upp till mig och jag blir överraskad då det är Heine i sällskap med en annan löpare. Vi kan kalla honom för ”Fältsängen” av orsaker som kommer att klarna och som är rätt lättgissade utifrån smeknamnet. Men för tillfället går och står han i sällskap med Heine. Jag är rätt sugen på att haka på, men känner lojalitet gentemot sympatiska Fred och Albert som jag tillbringat snart tjugo timmar med. Säger precis så till Heine och ser honom försvinna med ”Fältsängen”. Efter några minuter är jag åter ett med tre. Ursprungstrion jazzar vidare, med ett stråk av blues i stegen. Oscar Petersson skulle ha tolkat stunden rätt bra.


Albert har det tungt nu. En rejäl svacka. Fred befinner sig någonstans i mitten av pigghetsskalan och jag känner mig som en studsboll laddad med ett ton uranium att fyra av. Märkligt nog. Går jag en minut i mitt tempo för att sedan stanna och vända mig om, har jag lagt cirka femtio meter tomrum mellan mig och mina kamrater. Jag försöker att hålla mig i skinnet, men benen spritter. Så här fortsätter det någon timme och i brist på att ta oss fram snabbt, så går det framåt. Vad handlar min återhållsamhet om egentligen? Låt oss ta en titt på l’esprit trail – trailandan. Inom traillöpningens Frankrike (och säkerligen på andra platser i världen) råder vissa regler och en anda som man inte hittar i samma grad inom andra sporter.

För det första är vi befriade från läktarvåld, men inte helt vaccinerade mot hetssporrar. Läs slutet av den här tävlingsberättelsen för ett undantag från det chevalereska. För det andra startar eliten sida vid sida med oss som inte begåvats med samma motor. Det är få förunnat att få ställa upp i samma elva som Zlatan, eller att trampa iväg jämsides med Cadel Evans. Må vara att man hamnar på avbytarbänken så snart avsparkssignalen ljuder. För det tredje är respekt ett ledord, både i ditt förhållande till naturen och till dina medtävlande. Skräpa ner och du diskas. Vinna till varje pris är en nö-gö. Det händer rätt ofta att tätduon, om det bildats en sån, korsar mållinjen hand i hand och delar på segern. Spurtdueller och sekundstrider står sig rätt släta i jämförelse med de berg man tacklat timme efter timme. Ok, jag och Fredrik (SMS-pepparen) spurtlattjade en hel del under Lyon Urban Trail i våras. Men det var för att vi älskar att hetsa varann i glatt samförstånd. Hoppas att jag nu förskönat trailkulturen tillräckligt för att du som läsare ska förstå att det tog emot att egotrippa mitt i natten, mitt i mörkret, under stjärntaket.

Partytält utan drag. Vi har nått kontrollen i närheten av Refuge de la Balme och den ligger inhyst i ett stabilt tält, ännu en liten oas av ljus och svårsvald kost. Femtalet funktionärer med en medelålder strax ovan tjugostrecket. Har organisationen tänkt att ungdomens friska fläkt ska blåsa liv i alla löpare som oavsett födelseår i det här stadiet av loppet har en fysisk medelålder av 72,9 år? Jag har i alla fall ångan uppe. Skämtar lite och det skrattas lite. Tältet är inte stort och jag har inga problem att lokalisera Heine som sitter på en plaststol, med ansiktet i händerna, omgiven av en gloria av falnande gemyt. En så kallad dipp. Var är din polare? frågar jag. Han pekar och säger: där. ”Fältsängen” är ett med en utav två tillgängliga fältsängar och slumrar som ett barn. En oskyldig sömn med svarta stråk av de återstående kilometerna, tänker jag.

Nu är vi fyra i sällskap. På väg mot den sista kontrollen, via soluppgången. Klockan närmar sig 03:00 och vi ser tydligt riktningen att ta. Inte bara det att reflexerna guidar oss vidare. På avstånd ser vi ljuspunkter som i sakta mak strävar uppåt längs väldiga branter. Likt lanternor på ett vertikalt hav av mörker guppar framförvarande löpare fram. Vi är på väg upp mot lac Jovet, en liten sjö att snudda vid. Jag och Heine känner oss lika starka. Albert är fortfarande fast i en nedåtspiral och jag tar beslutet att bryta den outtalade pakten. Jag frågar Albert och Fred om det känns ok för dem att jag älgar på med Heine och det gör det givetvis. Kör på om du har lågan!

Dansksvenska unionen är ett faktum och vi jobbar bra ihop. Pratar och bekantar oss med varandra. Heine har tillbringat en del tid i Sverige och har en anpassad danska som underlättar för mig som svensk att orientera mig fram mellan sammansmälta vokaler. En lättare förenkling av danskans ljudbild, men inte helt utan sanning. Heine började, relativt sett, rätt nyligen med ultradistanser och har som många andra smygigt sig in via marathondörren. En rolig tillfällighet att två nordbor nu får tillfälle att göra gemensam sak i ett lopp som inte är så känt uppe hos oss. Men det ska det väl bli ändring på, om jag får ha ett ord med i leken.

Om man som ultradistansare och bergstok, under pågående ansträngning, ibland kan fråga sig vad man håller på med (en normal känslomässig reaktion på lemmarnas stumma gallskrik), så undrar nog de två funktionärerna uppe vid lac Jovet vilka synder de begått i sina tidigare liv. Liggande i varsin sovsäck, toppade med aluminiumfiltar, skakar de ikapp i nattkylan. Vi får våra nummer avprickade och lämnar funktionärerna i tacksamhet över att så många ger av sin tid för att vi löpare/traskare/hasare ska få leva ut vår passion.


Är det inte uppför så är det utför. Det är utför. Vi förbannar underlaget i milda ordalag. Knögligt, bökigt, stenigt och alldeles för utmanande för fotlederna. Vi har kommit för långt för att stuka fötterna och tar det därför piano. Plockar några löpare. Det är ju ändå en tävling som pågår.

Och så uppför mot Col de la Fenêtre. Om det sitter en skäggig gubbe någonstans uppe på ett moln, så vrider han lite på den himmelska dimmern nu. Bergens konturer står skarpt skurna mot det tilltagande ljuset. Vi rör oss genom blockstensterräng, småtrixigt värre, och när vi når den sista branten mot passet tar vi en paus. Jag filmar lite för första och enda gången den här natten. Stigen gör tvära slag och bildar ett konformigt sicksackmönster upp mot den smala öppningen som vetter mot det okända. Det är en häftig aspekt av traillöpning; det okända. Äventyret inbäddat i utmaningen. När det okända väl fyller vårt synfält är det det bekanta, men aldrig långtråkiga, som möter oss. Fett med okefft landskap signerat Alperna!

Vi snabbspolar lite, men inte alltför mycket. När vi kliver in i kontrollen vid le Signal så har benen fått ytterligare smisk av gravitationen. Klockan visar 06:01 och en ny dag är född. Le Signal är en av knutpunkterna i skidsystemet Contamines-Montjoie, en plats där liftar möter solterrasser och matserveringar. Där hittar du (vintertid) bland annat ”Le Kebab 1900”, Frankrikes första höghöjdskebabrestaurang. I det här läget hade jag gett min högerstav för att få möjligheten att hugga in i en kebabtallrik med extra allt, men jag får hålla tillgodo med en mugg pasta. Det tar mig ogott och väl en kvart att få i mig tiotalet tuggor. På kuppen är jag så nära att somna att jag får sysselsätta mig med upprepade toalettbesök för att inte falla dit. Vi sitter vid ett serveringsbord i trä, som byggt för två korslagda armar med ett strandat huvud ovanpå. Nej, inte falla dit! Vi måste ut ur det som börjar kännas som en bakslugt bekväm grotta. Ett slutet rum som stänger ute den sista krävande etappen mot mål. När vi förbereder oss för att sticka vidare anländer Albert och Fred. Jag passar på att i dagsljus tacka för trevligt sällskap och hoppas att vi ska ses i något framtida lopp. Inte helt osannolikt då klicken entusiaster är relativt liten, sett till Frankrikes totala folkmängd. Albert och Fred kommer att springa i mål två timmar efter mig och Heine.

Etappen inleds lite milt med att vi tar oss upp för en skidtransportsträcka. Flack och bred. Morgonen är helt stilla och tyst, så när som på fågelsång. Endast 10 km ligger mellan oss och målet, men det kommer att ta oss drygt fyra timmar att nå dit. Vi stressar inte, men ligger inte heller på latsidan. Mentalt är autopiloten på, men benen kräver övertalning. Dit bort, sedan får ni pausa. Trettio steg till. Ytterligare 1300 höjdmeter är ingen räkmacka när man redan har 6900 i fatet. Vet du vad som väger upp? Just precis. Det finns en anledning till att man springer i naturen. Ett reningsverk för själen. Det är bara att lyfta sitt tunga huvud och se sig omkring för att hitta ork att överträffa sig själv. Om… inte om, men när jag tar mig i mål, så kommer jag vara ett möte med mig själv rikare.

Håll i dig nu, för här kommer loppets coolaste passage! Man måste egentligen springa den för att förstå. I brist på det se den. I brist på bilder läsa vidare och för sitt inre skapa sig de vildaste av fantasier. (Ok, det kommer en skakig videosekvens på Bonjour Trail under augusti månad, så återkom gärna.)

Enkelt beskrivet så handlar det om en stig som följer en bergskam under flera kilometer, där det sluttar brant åt ena hållet och så in satans boning brant åt andra hållet. Solen ligger på från höger och de svindlande avgrunderna till vänster ligger i skugga. På sina ställen behöver du bara ta två steg för många åt vänster för att hälsa hem. Jag är inte höjdrädd, men är på väg att konvertera. Som om inte stigen vore häftig nog, så behöver du bara titta i valfritt väderstreck för att kittla dina innersta vildmarkslustar. Men anmäl dig för guds skull! Läs resten av texten sen. Ta fem minuters surfpaus och gör dig hemmastadd i drömmen om det stora löparäventyret.

Läser du igen? Jag och Heine fortsätter den enda möjliga vägen och helt plötsligt händer det, vi är på väg utför för sista gången. Sakta i backarna, det är hundratals smärtsamma höjdmeter vi ska bromsa oss igenom och jag ska villigt erkänna att jag har ont nu. Vänster hälsena fick sig en törn under natten i samband med ett feltramp. Under min högra knäskål ömmar det också och på underbenets framsida ropar benhinnan au secours. Men andra har det värre. En deltagare, med ryggen i extrem snedställning, leds nedåt av tre personer ur sjukvårdsteamet. Av 130 startande tar sig 67 stycken hela vägen runt den långa banan.

Det känns som om vi jagar regnbågens ände, målet vill liksom allra glimma till framför oss. Men vi möter en del söndagsflanörer, ett antal vandrare och snart några mountain bike-cyklister, tecken på att byn Saint-Nicolas de Véroce närmar sig. Lättnadskänslan tilltar. När skorna väl bjuds asfaltspartier är jublet nära och målet ännu närmare. Alla vackra hus i sten och trä, med prunkade trädgårdar och blommor som reser sig i färgglad prakt.

Runt ett hörn väntar huvudgatan. På huvudgatan väntar målet. Även jag och Heine, som korsar mållinjen efter 29 timmar och 50 minuter, skördar applåder. Ett varmt mottagande under en stekande sol. Ingen triumf, men ett fullbordande. Inga glädjetjut, men ett matt glädjerus. Vi njuter av stunden och eftersnackar lite. Heines flickvän är på plats. Jag lämnar Heine med ett ”på återseende”. Det är lite speciellt att slå följe med någon i tio timmar, att förbrödras genom ansträngningen och utmaningen, för att sedan skiljas utan att egentligen ha lärt känna varandra. Speciellt, men befriande.

Jag går till parkeringen där min bil gör sitt bästa för att inte se ensam ut. Ytterligare en bil håller den sällskap. I övrigt tomt. Vi hade bara tio löpare bakom oss i mål och alla andra deltagare verkar ha hittat hem till sängen, eller vad de nu längtade till. Jag kastar in utrustningen och sätter mig vid ratten. Kör sedan försiktigt och med uppmärksamma men trötta ögon, hem till familjen Veillet.

Jag sover några timmar.

Säkert femtio syltburkar. Det är kväll och vi befinner oss hemma i mormors hus (men utan mormor som är någon annanstans). Inte min, men Andréas och Aurels. Mamma Nathalie är också där, liksom Yannick som kommit tillbaka från sitt lopp, Trail des Glaciers de la Vanoise. Nu sviker minnet namnen på alla övriga närvarande runt middagsbordet och de gigantiska hämtpizzorna, men bonusmorfar står där och håller den sköna stämningen vid liv. Före detta fransk veteranmästare i triathlon och ett antal fotografier på väggen klär titeln i 80-talsskepnad. Tajta badbrallor och gamla växelskolan. Numera är han pensionär, bergsmotionär och hängiven bärplockare och syltkokare. En last som ger lite roligare gå bort-presenter, bland annat. Nathalies styvsyrra är på besök från Shanghai, där hon bor med sin nepalesiske man och deras gemensamma son, även de på sommarsemester i Saint-Gervais-les-Bains. Nog med familjelära. Det är avslappnat, det är vänligt, det är den perfekta avrundningen på ännu ett löparäventyr i Frankrike.

Segerns sötma. Burken med blåbärssylt får jag som souvenir av Yannick, även han drabbad av syltmakarviruset. Bären är plockade uppe på Mont Joly, vilket ger dem ett ädelt symbolvärde. En påminnelse om att vi alla är blåbär inför nya upplevelser.


Plats: Saint-Nicolas de Véroce
Datum: 2 juli 2011
Distanser: 100 km / 57 km / 37 km
Höjdmeter: +8200 / +5000 / +3200

Hemsida

Kommentera

kommentarer