Recension av Courir ou mourir (Kilian Jornet)

Springa eller dö.

Låt dig inte luras, Kilian Jornets syn på tillvaron är lite mer nyanserad än så. Men på ett plan bor det en sanning i den tveeggade titeln. Då löpningen har kommit att bli Kilians liv, stigarna och bergen hans syre, så är döden, vore det kroppens eller själens, en logisk kontrast. För honom är löpningen en självklar förlängning av livet. Eller om det är tvärtom?

När jag efter 180 sidor slår igen boken kan jag inte annat än förundras. Att den tjugofyraårige katalanen kan springa har resultatlistor och kameralinser redan dokumenterat. En svårslagen följetong av prestationer som, tack vare salomonfolkets videoproducenter, förtjänat sin plats i webbeterns visuella finrum. Rena förförelseakter som gång efter annan fått mig att snöra löparskorna med inspirationen bultande i huvudet. Men det som är riktigt glädjande är att Kilian Jornet utöver sin makalösa fysik äger författargåvan. Kan det ha en koppling till barndomen? På 2000 meters höjd i en rasthytta som hans föräldrar var värdar för, och med bergen som lekplats, måste det funnits en hel del utrymme för eftertanke. Om det nu tänktes så väldigt mycket. Min köksbordsteori är att allt rännande i det fria, allt syre han slukat, lagt grunden för och vitaliserat den kreativitet som gjort skrivandet till ett av flera utflöden.

Kilian Jornet låter oss i Courir ou mourir (originaltitel: Córrer o morir) ta del av sin resa mot nutid. Från att, som en alpint tweakad variant av Mowgli, adopteras av naturen och omgivningarna runt Cap del Rec, se sig fostras i sann upptäckaranda, växa i takt med bergens puls, leva, äta och sova skidalpinism, så landar han slutligen i de senaste årens jorden runt-turné av rekordlöpningar: Lake Tahoe Rim Trail (280 km, 14000 höjdmeter, 38 h 32 min), Pyrénéerna från väst till öst (850 km, 42000 höjdmeter, 113 h), Kilimanjaro, toppen tur och retur (53 km, 4200 höjdmeter, 7 h 14 min). Tonen i Kilians berättande är inbjudande, texten kryddad med insikter och filosofiskt färgade tankar kring livet i och utanför löparskorna. Ödmjukheten kilar mellan raderna, men utan att för den skull lämna några tvivel kring Kilian Jornets finkalibrerade tävlingsinstinkt. Kapitelrubriken ”L’adrénaline du dossard” (nummerlappens adrenalin) befäster bilden av honom som vässad atlet, med känsla för taktik och ett sinne för lidande. Allt i målsnörets namn.

Lika mycket som han älskar ljudet av upploppsrakornas publikjubel, lika mycket värdesätter han de ensamma mötena med naturen. Jag sjunker till rätta i läsfåtöljen och svävar med som betraktare när Kilian Jornet springer lätt, fäller en tår, springer tungt, omfamnar skrattet – springer berörd. Med tystnaden som dekor och bergen som själsfränder. Men Courir ou mourir är, alla soloprestationer till trots, i stora drag en berättelse om gemenskap och samhörighet. Från familjen till bärarna på Kilimanjaros sluttningar. Alla de människor som på olika plan betyder, eller har betytt något för Kilian, får sitt omnämnande och erkännande.

Kilian Jornet verkar leva i samklang med sina känslor och det gestaltas bland annat i en förmåga att krama musten ur stunden. Och många stunder blir det. Hans beskrivningar av löparäventyrens nu, pendlar mellan intryck och uttryck. Det är vackert, det är medryckande. ”A gauche, la majesteuse cascade de la Cola de Caballo, impériale, montre clairement qu’elle peut sculpter ces paysages, que ses eaux peuvent casser les rochers les plus énormes et détruire celui qui ose l’affronter, qu’elle est la reine orgueilleuse de son domaine, heureuse de la tranquillité et du calme que l’on ressent sous sa forteresse.” (Till vänster, det majestätiska vattenfallet Vola de Caballo, som i sin kejserlighet visar att hon förmår skulptera landskapet, att hennes vatten kan bryta sönder de mest enorma klippor och krossa den som vågar utmana henne, att hon är sina ägors stolta drottning, glad över den stillhet och det lugn man känner under hennes fästning.) ” … quelques porteurs et des guides crient, effrayés, parce qu’ils pensent que je tombe dans le ravin. Mais non, je ne tombe pas, mes pieds et mon corps jouent avec le terrain pour s’adapter à ses formes et se déplacer le plus vite possible, comme une roche qui se détache du sommet et rébondit à la recherche du chemin le plus direct.” ( … några bärare och guider skriker förskräckt, då de tror att jag faller ner i ravinen. Men nej, jag faller inte, mina fötter och min kropp leker med terrängen för att anpassa sig efter dess former och för att förflytta sig så snabbt som möjligt, likt ett klippstycke som frigör sig från toppen och studsar nedåt i jakt på den närmaste vägen.)

Boken är, för att sammanfatta, smittsamt inspirerande. Läs den, på den här sidan evigheten. Och spring sen!

[hr]

Courir ou mourir finns i dagsläget på tre språk: katalanska, spanska och franska. En engelskspråkig version är planerad.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Kommentera

kommentarer