Rundgång i backen, strömhopp från klippan, Houston och ömkliga jag

Passar på att förkovra mig i torrhosta och örnförkylning. Mitt i allt går mellanstadieballadens drottning och dör, lämnar mig med minnen av att wanna dance with somebody och försvinna i tryckarens svettiga omfamning. Jag var på konserten i Globen för två år sedan, hörde spillrorna av Whitneys röst bitvis explodera i något som liknade kraften och träffsäkerheten hos den artist som en gång var. Lyckades smita iväg till WC lagom till den förödande versionen av I will allways love you och även om stockholmsspelningen inte nådde skandalnivåer, så hade den abdikerade souldivan inte mycket kvar att leverera. Körsångarna gav låtarna den konstgjorda andning de behövde för att inte kollapsa helt och hållet. Berömmelse i all ära, men hon levde inte direkt ett smärtfritt liv. Vila i frid Whitney. Din magiska stämma, som nu vissnat in i tystnad, lever vidare. På en sajt om traillöpning till exempel. 1987 var året det bar.

Ingen idé att lämna stickspårens värld, allt här i tillvaron handlar inte om att snöra på sig ett par löparskor. Inte när man är sjuk i alla fall. Då utrustar man sig med en kamera och dokumenterar alla de sunda själar som lever ut – utomhus. Företrädesvis skidalpinister (traillöpare i vinterförklädnad) och skärmflygare. De förstnämnda gjorde tävlingen Hammarbybacken 6H i lördags (tack för fikat Fredrik). De sistnämnda bjöd igår på underhållning från Gröndalshanget, ett lamt stenkast från vårt köksfönster. Jag masade mig upp bland flygarna, lät avtryckaren gå och lyssnade till facklingo om termik och gamla trasor. Inspirerande. Får se när jag lanserar Bonjour Parapente. Tack till modellande Robert och Fredrik från klubben Fenix Skärmflygklubb!

[hr]








[hr]











[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Kommentera

kommentarer