Signes Trail 2013

Signes Trail 2013


Den flyter, den rinner, den ränner, den tar oss mot det utdragna kvällsljuset och sommaren. Tiden alltså. När vårvindarna började viska, extremt timida och med klart kylig inställning till svenskt aprilväder, var vi åtta glada att ta flyget till Nice och hyrbilarna till Signes i Provence (Fredrik åkte till och med ner några dagar i förväg, bara för det odiskutabla nöjet att få springa i split shorts längs Promenade des Anglais). Det blev en extremt trevlig helg, och innan minnena från den helt späds ut av vardagsbrus (storhandlingar på City Gross, franskundervisning och annonsblad från Stockholms samtliga byggvaruhus, för att nämna några ingredienser), så är det läge att skriva någon rad.

Men först, för att ge lite kontrast åt resan, lite svärta har aldrig skadat, så vill jag nämna de två månader av streptokockerinvasion min hals genomled, mellan slutet av januari och hela vägen fram till dag tre under vår frankrikehelg. Via fyra penicillinkurer och drömmar om träning utan veckolånga avbrott. Min hälsokollaps bildar en fin fond till den totala lycka jag kände när…Vi tar det sen. Vill inte stjäla uppmärksamhet från övriga löpare, de som med intakt hälsa sprang till sig en pokalskörd som må ha gått svenska löpsedlar förbi, men som för alltid skrivit in sig i fransk trailhistoria. Ok, den finstilta, lokala, men ändå. Loppet Signes Trail är (i sin nuvarande form) i själva verket (och för den som önskar) tre lopp under lika många dagar. Vi svenskar var alla anmälda till tredagarsvarianten som gick under namnet Utmaningen, le Défi.

Fredagen gav ett kvällslopp på knappa 16 km och jag hade glädjen att se blågul efter blågul dundra i mål på fina tider och med leenden hängande i plytet. Jag, som fortfarande lät sjukdomen lämna kroppen (nu är jag där och karvar igen), gick in för att agera serviceenhet och hade en trave pizzor redo till de svettiga. En härlig öppning på helgen och dessutom fick jag återse min franske och snabbfotade vän Yannick, som masat sig ner från chamonixtrakter för att springa det lopp han fick i 40-årspresent förra sommaren. Nedan, några bilder från fredagen (dagsutflykt till kustorten Bandol innan vi stack tillbaka inåt landet för tävling).

 

Vi bodde på ett område, får man nästan kalla det, som heter les Soleïades. Ett domän. Insprängt i naturen och beläget tio branta och bitvis skumpiga bilminuter uppför en bergsluttning. Mitt i ingenstans och med varmt välkomnande Madame Bruno i centrum. Hon som tillsammans med sin kock och servitris såg till att våra frukostar och två middagar i les Soleïades restaurangdel, direkt sammanlänkad med en gigantisk terrass, ett litet skutt från områdets pool som för tillfället höll cirka 9 grader (uppskattad temperatur, ingen badade), blev till mysiga och välsmakande sittningar. Våra rum låg i små stenhus, var och ett inrett med egensinne. Smakfullt och smaklöst om vartannat, men med sängar som gjorde jobbet. En grymt ogenerad badrumsdel i bland annat mitt och Fredriks rum, som erbjöd toalettbesök för öppen ridå. Vi är ju halvt luttrade löparsambos, men ett par på bröllopsresa hade samlat brutala terapipoäng i sanitärt umgänge.

Fredagsetappen gick mellan orterna Méounes och Belgentier. Lördagsetappen band samman Belgentier med Signes. 33 kilometer och med många tekniskt utmanande partier, enligt de som sprang (jag lystrade ju fortfarande till artistnamnet Strepto). Medan Camilla, Claes, Mattias, Anna, Fredrik, Emelie och Tobias strödde sina steg längs stigarna, passade jag på att fotografera. Dagen började med uppehållsväder, men under loppets gång öppnades himlens alla dammluckor och det var blött, blötare, blötast värre för samtliga därute. Tråkigt nog tvingades Claes bryta på grund av ett löparknä som kom från ingenstans, men som satte alla smärtsensorer i rött läge. Övriga svenskar lyckades parera skador och olyckor (våta stenar och rötter är inget man fnyser åt) och visade storstilat sin närvaro även denna dag. Middag åt vi på la Marmite de Mathilde, ett mysigt litet hål i väggen med god mat och svåröversatt meny. Matfranska är min stora kunskapslucka och det sårade mig hårt att jag bommade en så pass välkänd alldagsfisk som rödbarb (rouget). Fisken har även lämnat avtryck i Camillas berättelse från resan. Men inga språkliga skuggor över stämningen runt bordet, som var najs.

Söndagen kom med drömväder och jag tog min sista tablett av vinterns fjärde kur penicillin, mumlade någon gammal lumpenfloskel och drog på mig trejlpaltorna. Och sen stod vi alla där i sköna lilla Signes och jag tänkte inte på mycket annat än att jag skulle få springa nu. I revolt mot vad varenda läkare hade rekommenderat, men ibland känner man på sig att oddsen talar för en. Uppe på himlen cirklade en skärmflygare med mjuka rörelser. Uppflugen på en balkong stod Samuel Bonaudo, tävlingsledaren, och pratade i mikrofon. Musik också. Gangnam Style. Lätt frågetecken på den, men alla kan inte få sin favoritdänga spelad inför startskottet.

Så här. Om man inte fått springa ordentligt på två månader och släpps ner mitt i ett landskap, ett väder, bland en samling människor som rycker fram för glatta livet; då är det svårt att springa defensivt och avvaktande (vilket är lämpligt efter sjukdom). Jag trycker på i backar, springer ”i förväg” för att fota andra, spritter och har mig, trots att andningen känns strypt till 80 procent. Och visst kommer bakslaget till slut, då jag i en av banans brantare delar får mina patenterade ljumskkramper. Inte annat än otränade muskler som säger sitt om övertron på inspiration som främsta energikälla och motor. Med det är inte värre än att jag får ta det lilla lugna och jag tar in och tar in, naturens alla uttryck. Den vita kalkstenen, träden, buskarna, bäckarna, det höglänta, det låglänta. Allt man kan skriva om, men som bäst upplevs på plats. Eller med hjälp av bilder.

Efter målgång äter vi i en så’n där samlingslokal som varje fransk by har. Sen åter till det lilla torget för prisutdelning (se bilder) och det är till att håva in. Anna, Emelie, Camilla, Mattias och Tobias får pokaler för sina framskjutna positioner i sammandraget. Dessutom får vi som grupp en egen inspirationspokal, bara för att man är så glad över att ett gäng svenskar hittat hela vägen till Signes Trail. Vi bockar och bugar och suger åt oss applåderna.

Hemma på les Soleïades, efter dusch och någon timmes chill mode, så bjuder Madame Bruno på champagne för att fira pokalerna och helgen som helhet. Lång trevlig middag in i kvällsmörkret, sussa sött och vakna till hemresedag.

Svårare än så behöver det inte vara, för att ett vackert vårminne ska kunna slå rot.

P.S. Jag har varit frisk sedan loppet. Slutsats: Frankrike är bra för hälsan. V.W.

Kommentera

kommentarer