Alperna

Och vinnarna är…

Ultra-Trail Mont-Blanc. Klockan 10:00 idag rasslade det till i anmälningslistorna och lottningsresultatet redovisades, lämnade hoppfulla löpare med antingen ett ”Refusé”, eller ett ”A payer”. Det förstnämnda innebär givetvis att man i slutet av augusti är förpassad till att springa på andra stigar än just UTMB:s, det sistnämnda att man står i skuld till tävlingen. Först, casha resterande belopp av anmälningsavgiften. Sen, i augusti, lösa ut 166 km och 9600 höjdmeter. Benen bjuder!

Jag är refuserad, slipper betala och kan därför blicka mot alternativa tävlingar. Ett lopp som lockar är Grand Raid des Pyrénées, det går en vecka före UTMB. Nästintill identisk sträcka och klättring. Till GRP krävs inga kvalificeringspoäng, utan organisationen utgår från att du kommer förberedd och vet vad du ger dig in på. I dagsläget är drygt 500 löpare anmälda och taket är satt till 850.

Åter till UTMB. Något som gläder mig enormt är att Jonas Buud springer i år. Jag tror att det kommer resultera i blågult bland de 5 främsta. Ingen press Jonas om du läser det här! Dags att Sveriges anonymaste ultrahjälte får ta klivet ut i Mont Blanc-massivets sensommarljus. Ser redan fram emot att höka över lajvresultatrapporteringen.

Grattis till alla er om fick en nummerlapp!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Anmälningsrace mot deltagarmax

Om du har fluktat på Trail du Lac d’Annecy och tänkt att du kanske… Sluta då vela och kasta genast in din anmälan! Intresset för den andra upplagan av tävlingen (två huvuddistanser: 84 och 34 km) är enormt och åtta dagar efter att anmälan öppnat är läget detta:

Tecnica Maxi Race, 84 km: 917 anmälda av 1000 startplatser.
Marathon Race, 34 km: 452 anmälda av 700 startplatser.

Enligt statistiken 1 dansk, 2 finländare och Bellman. Nej, men 1 svensk.

Här har du 25 skäl per sekund att fylla ut den nordiska kvoten.

[hr]


Over Element N°27 Juin 2011 by OverElement

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Trail des Aiguilles Rouge 2011 – Filmen

Kan lika gärna avslöja vem skurken är redan nu – batteriet. Hela den där sista scenen där hjälten står och håller om kvinnan han räddat från dödens käftar (…enough C4 to blow ’em mothafuckas into…), alla polisbilar och ambulanser runt omkring med saftblandarna i rotation, och kameran som lättar och ger oss fågelperspektivet av det som snart är eftertexter, just efter det att hjälten dragit en skön oneliner och jag ler lite för den var så inte-mitt-i och jag går och slänger den tomma godispåsen i sopkorgen innan jag borstar tänderna med halvslutna ögon och jag vet att jag kommer straffas i morgon bitti, för barnen ger blanka morgonstunden i om deras pappa såg en ostig actionrulle med långa reklaminslag (och känner ånger) eller inte…
Målgången stekt. Liksom den långa utdragna stridsscenen med 1500 negativa fallhöjdsmeter som tog 7 underbara, men smärtsamma kilometer av mitt liv. Men vägen är ju målet, tror jag att jag läst i Amelia, eller nej det var ”tappa förståndet på 5 veckor”.

I alla fall, glad att du tog dig tid att läsa världens längsta introduktion till det som fastnade på minneskortet då jag sprang Trail des Aiguilles Rouges den 25 september. Och du, filmen kommer helt utan reklam, även om den tajta snygga tröjan från Houdini som jag färdas i har silkeskänsla, är snabbtorkande och spöar mängder av konkurrenter tous les jours. Synd att detsamma inte gäller mig.

Uppdatering (11 aug, 2015): Vilka piller hade jag knaprat innan jag skrev ovanstående? Fattar ingenting… Om du som läsare inte heller gör det, så är du i gott sällskap. /Viktor


Dagen för Trail des Aiguilles Rouges

Min vana otrogen tänkte jag hålla bokstäverna stramt den här gången, bara för att låta bilderna ta plats. Då tänker jag framförallt på den video som jag ämnar hustla ihop i närtid. Läste boken [Geim] av Anders de la Motte på flyget och är helt ditchad i fifflartugget. Läs den. Nej, verkligen, läs den! Ihållande paranoia-action med diverse underströmmar av sensmoral och nutidsspegling. Jävligt fet.

I korta drag var det adjö sömn klockan 02:30 i söndags, den 25 september. Med ett grustag i ögonen stapplar jag nerför trappan, från mitt sovloft till köket. Yannick och Stéphane sitter till bords och jag gör dem sällskap. Frukosten blir ett best of-album av sväljbarheter och kroppens försök att ruska av sig de fragment av djupsömn som de enstaka timmarna mellan lakanen gav. Vi ägnar förberedelserna cirka 45 minuter och sätter oss sedan i bilen. Hämtar upp en löpande polare till Yannick längs vår väg mot Chamonix och starten. Väl på plats är det bara att följa standardformuläret och jag strippar ner, kastar min uppmärkta målgångspåse i en vit skåpbil (loppet är ett A till B-lopp, mål i Servoz), besöker kloaken, sluter upp med Yannick och Stéphane igen. Vi ställer oss i startfållan och uppflugen på en, vet inte vad, på något, står en yngling och hejar av rus och lust. Nattsuddarna lämnar över stafettpinnen till HiTechTex-folket, och vi svarar med att haka på speakerns räkning mot nollpunkt och tävlingsklockans uppvaknande. Iväg en bit längs gatorna i Chamonix och sedan, utan något större överraskningsmoment, riktning Fader Vår via Moder Jord. Det enda jag kan säga om den första långa klättringen genom mörkret är att jag kände mig helt bombat ovaken i huvudet, samt att samma krater till skalle ändå har sinnesnärvaro nog att då och då tweaka 180 grader, bara för att låta sig hypnotiseras av freakvarianten av ett luciatåg. Framburet av hundratals pannlampor i guppande kolonn, en mänsklig massa som i tystnad stavar sig fram längs stigen. Mäktigt.

Läs rubbet

Dagen före

Blir en kort sammanfattning av lördagen. Återstår 4 timmar innan klockan visar 02:30, då jag ska släpa min arma men löpsugna lekamen ur sängen. Jag har under dagen slappat svårt i sällskap med först Yannick och hans familj, sedan även med Yannicks polare Stéphane som anslöt. Vid nummerlappsutdelningen var det lagom liv och rörelse. Noll trängsel i det behagliga vädret. Jag hade stämt träff med folk från tidningen Trail Attitude och fick en trevlig pratstund med paret Laurent och Marjorie som förser magasinet med reportagetexter och bilder. Förhoppningsvis kan vi göra något tillsammans i framtiden. Trailikonen Dawa Sherpa var också på plats. Han stod och marknadsförde sina trailresor till Népal, och förväntas för övrigt tampas om förstaplatsen i morgon. Låter några bilder runda av.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

 

 

Från Roger till Yannick


Bild från tidigare upplaga (2009), med fantomerna Rikard Seger (KOT) och Daniel Hansson (FJS). Originalpubliceringen av bilden hittar du här.

Rogers Bergstävling gick igår. En riktig liten pärla bland stockholmstävlingar, arrangerad av SLDK (Stockholm Långdistansklubb). Det är gratis, det är intimt, det är så in i djupaste sopberget Hammarbybacken jobbigt. Cirka 10,5 km och +/-500 höjdmeter, fördelade över 5 stycken 2-kilometersloopar och en sjätte sista evighetslång bestigning mot toppen och målgången. Allt som krävs för deltagande är din närvaro och en överbliven nummerlapp från något tidigare lopp du gjort. Vi var rekordmånga som slöt upp igår, runt femtiotalet löpare.

18:30. Vi står uppställda på bred front vid backens bas, likt en trikåhär redo för attack. ”Ok, då räknar vi ner då. Tre, två, ett…” Inget pang. Eventuellt ekot av någon glassbil som annonserar sin närvaro i kvarteren kring Hammarby Sjöstad. Vi sätter iväg. I frånvaron av de riktigt överjävliga backfantomerna, så passerar jag toppen som trea. Håller aldrig, tänker jag. Rätt tänkt. Blir vid den andra bestigningen passerad av två tre löpare och det är ju helt i sin ordning. Jag är förvånad att det inte är fler, snabb som jag är att misstro min egen kapacitet. Alla andra ser ju alltid så fruktansvärt vassa ut (håll upp en hand, ni som aldrig känt precis samma sak i tävlingssammanhang). Jag låser autopiloten i runt runt-läge. Smackar på utför och på flacken, uthärdar uppför. 48 minuter och 47 sekunder senare faller min utmattade kropp till marken. Ett nytt personbästa och en sjätteplats i herrklassen! Blåsten sveper hårt över toppen. Jag reser mig och hejar in andra löpare i mål. Swedish Trailrunner-Fredrik, min högt värderade vän, gör en stark insats och toppar ut efter 52 och några. UTMB-Camilla (här langar vi epitet till höger och vänster) springer i mål på goda 59:35, trots skogsbesök, trots monsterloppet i färskt muskelminne.

Nu återstår en dryg vecka innan jag flyger ner till Chamonix och boendebasen i Saint-Gervais-les-Bains. Åter till blåbärens paradis! La Montagn’hard lämnade en ljuv eftersmak och vad ska vi kalla kommande lopp? En liten dessert kanske. Trail des Aiguilles Rouges, 50 km, 4000 höjdmeter, går söndagen den 25 september. Som seden bjuder när man ska upp och harva bland bergen så sker starten tidigt, klockan 04:30. Min franske trailkompis Yannick (med familj) välkomnar lika generöst som i somras. Den här gången ska vi till och med delta i samma lopp. Hur kul som helst! En säsongsavslutning i den högre glädjedivisionen. Förhoppningsvis utan snö.

[hr]

Trail des aiguilles Rouges (3/6) from jean-marie godart on Vimeo.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”recommend” font=”lucida grande”]

Har du någonsin fällt en tår till Extreme Home Makeover?

Ni vet hur de lägger upp det. En familj som har bott i ett ruckel så länge att de glömt hur bra platta tv-apparater gör sig i varje rum. Till råga på allt förlorade pappan ett ben när han jagade talibaner och sonen fick blyförgiftning av alla långa träningspass med den lokala automatgevärsskytteklubben. Det sista ordet kunde inte den dyslektiska dottern läsa och mamman håller ridskola för kvarterets fattiga barn, men har inte råd att köpa foder längre.

Jag faller dit varje gång jag ser program som de här. Sväljer hårt för att inte översalta kvällsmackan och ser dimman glida in i vardagsrummet.

Videon nedan serverar inga pånyttföda fulhusägare, men väl en musikfond som får topplöparnas trailfilosofiska one-liners att gå rakt in i hjärtat. Kilians brutna engelska känns som genuint bruten engelska. Och en så’n skänker djup åt visdomsorden. Sköna amerikaner i gräset mellan woods och stockar. Snygga krispiga bilder av stora berg och små löpare. Messias återkomst och målgång som final. Watch it and weep!

[hr]

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”false” verb=”recommend” font=”lucida grande”]

Helgstatistik – UTMB & GRP

Resultat – UTMB – Svenskar:

Tor Almgren (DNF):



Jerry Bärnsten (DNF):



Erik Jurander (43:17:06):



Tobias Bonnedahl (DNF):



Niklas Grip (DNF):



Per-Erik Larsson (41:12:19):



Sandra Lundqvist (42:37:09):



Håkan Persson (DNS).

Camilla Ringström (44:07:58):



Johan Wagner (42:57:31):


Resultat – UTMB – Herrar (top 10):
(Klicka för att förstora.)

Resultat – UTMB – Damer (top 10):
(Klicka för att förstora.)

Samtliga resultat från UTMB 2011.

Resultat från tidigare upplagor av UTMB (och snart även årets).

Statistik från UTMB 2011:
(Klicka för att förstora.)

Startande: 2369
Målgångna: 1133


Resultat – Grand Raid des Pyrénées – Scratch:
(Klicka för komplett resultatlista.)

Kilian vinner och svenskarna kämpar vidare!

Kilian Jornet har gjort det igen! Vunnit UTMB. Etta med tiden 20 timmar 36 minuter. Han hade nog kunnat gå under 20 timmar om inte en förändring av banan under pågående lopp hade ägt rum. 5 km och +200 höjdmeter i tillägg gav totalt 170 km och 9700 höjdmeter. Jag skriver det igen – 20 h 36 min! Tvåa, en annan spanjor från salomonstallet: Iker Karrera Aranburu, med 20 h 45 min. Trea, Sebastien Chaigneau (The North Face), med 20 h 55 min.

Hur går det för våra svenskar då?

Tor Almgren klev av vid Grand Col Ferret (99 km) efter 16 h 28 min.

Jerry Bärnsten fick problem tidigt och tvingades bryta i Saint Gervais efter endast 3 h 14 min. Skada? Sjukdom?

Erik Jurander håller bra tempo. Han nådde la Fouly (110 km) efter 22 h 12 min.

Tobias Bonnedahl har även han kastat in stavarna, vid la Fouly (110 km), efter 20 h 40 min.

Niklas Grip har hunnit halvvägs och dit tog det honom 19 h 58 min. Allez Niklas!

Per-Erik Larsson har passerat Arnuva (95 km) och stämplade in på 20 h 41 min. Du courage Per-Erik!

Sandra Lundqvist har även hon passerat Arnuva (95 km) med tiden 21 h 18 min. Allez, allez!

Håkan Persson startade aldrig.

Camilla Ringström nådde Arnuva (95 km) efter 21 h 17 min, vilket får mig att misstänka att hon och Sandra springer sida vid sida. Soyez fortes les filles!

Johan Wagner gör sällskapet till en trio, då även han noterade 21:17 i Arnuva (95 km). Trop costaud le gars!

En soluppgång ”à couper le souffle” (som får dig att hålla andan) och målgången är er! Heja på genom natten!

Här hittar du länkar till liveresultat med mera.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”false” verb=”recommend” font=”lucida grande”]

 

UTMB – Live

Lite länkar för de som vill ta del av helgens Ultra-Trail du Mont-Blanc och de besläktade loppen Sur les Traces des Ducs de Savoie (TDS), Courmayeur Champex Chamonix (CCC) och La Petite Trotte à Léon (PTL).

Liveresultat (lite roddigt att hitta rätt, så här följer några direktlänkar till…)
> Kontrollpunktspassager för UTMB
> Sök efter en specifik löpares resultat (skriv in del av eller hela namnet)

Livevideor

Nyhetsuppdateringar (väder med mera)

Facebook

Twitter

Sveriges laguppställning inför UTMB

Det drar ihop sig. Om en vecka går startskottet för, ska vi kalla det Trail-OS. Ultra Trail Mont Blanc samlar 55 nationer. Från Solens rike, via Regnets och dimmornas ö, till Argentinas vindpinade kuster. Och så har vi ju 10 starka representanter från Sverige.

Hoppas att ingen av deltagarna känner sig alltför uthängd, men här kommer en liten kartläggning.

Tor Almgren, en stark löpare från FK Studenterna som sprungit UTMB vid ett flertal tillfällen förut. En så kallad räv. Har placerat sig i trakterna kring topp 50 flera gånger. Läs hans referat från 2009 års upplaga här.

Jerry Bärnsten och Erik Jurander bloggar om traillöpning på trailrunner.se (Swedish Trail Running) och har båda ett stort antal långlopp på sina CV:n.

Tobias Bonnedahl har varit i Chamonix och sprungit förut. Förra året startade han i Sur les Traces des Ducs de Savoie, 111 km och 7000 D+. Ett lopp som står på ”UTMB-menyn” och som liksom fjolårets UTMB bröts på grund av dåliga väderförhållanden. Han fullföljde dock det alternativ-UTMB som erbjöds. Han har tidigare även gjort två starter i CCC och en start i UTMB.

Niklas Grip är enligt sitt funbeatmotto ”lika delar Duracellkanin och Skalman”. Med en träningskalender som får de mest hängivna att sätta sportdrycken i vrångstrupen, tror jag att UTMB blir en promenadseger för lulebon.

Med sina sex starter och fyra målgångar lär Per-Erik Larsson tillhöra en av de mer rutinerade svenskarna. Snart med en sjunde erfarenhet i bagaget?

Sandra Lundqvist gör sin första start och skriver om sitt löpande liv på Sandra springer vidare. Hon har redan rejält insprungna ultraben med bland annat två TEC 100 miles på meritlistan. Förra året med den fantastiska sluttiden 18 h 33 min!

Håkan Persson som i UTMB:s resultatrullor går under täckmanteln Hakan Parsson besöker Chamonix för fjärde gången, i alla fall med nummerlapp i sikte. Han har tidigare gjort ett CCC och ett UTMB, samt förra årets förkortade variant.

Camilla Ringström är tidningen Outsides bloggare i ämnet ultralöpning och du kan läsa om hennes framfart här. Hon skriver ofta och medryckande om livet som inbiten trail- och ultralöpningsfantast.

Johan Wagner skriver om sin passion för löpning (som föddes ur en utmaning) på Kutar – Tankar om träning och uthållighet.

Som om inte denna blågula UTMB-trupp vore nog, så hittar vi ytterligare sex svenskar och två danskar (alla under svensk nationalitetsflagg) som ställer sig på startlinjen till UTMB:s systerlopp CCC och TDS. Rejäla pjäser som för många fungerar som inkörsportar till det förföriskt vackra monstret UTMB. Fortfarande att göra och uppleva för egen del.

Vad återstår? Inte mer än att hälsa alla arton lycka till!

Montagn’hard 2011 via linsen

Video nummer 1 av ”Ouster”, engelsmannen som jag lärt känna via Kikourou. Otroligt vackert fångat, med lite mer sofistikerade vinklar än från en annan mobilregissör.

[hr]
Video nummer 2 av Albert (lär känna honom och kompisen Fred här), där undertecknad skymtar förbi.

[hr]
Video nummer 3 med mina egna snuttar, där Albert, Fred och Heine förgyller.

[hr]
[fblike style=”standard” showfaces=”false” verb=”recommend” font=”lucida grande”]

La Montagn’hard 2011 – blåbärssyltens symbolvärde

I see dead people. Vi har varit i gång i närmare tjugo timmar och hallucinationerna spelar huvudet spratt som pannlampan hjälper till att placera ut i terrängen. Inte bara döingar, utan kaniner också. Men det är min hjärna det. Vad som händer bakom Alberts och Freds blodsprängda ögon är bortom min verklighet. Reflexmarkering efter reflexmarkering och vi närmar oss den andra morgonen. Jag bär ett hemligt vapen i ryggsäcken. Kommer mig inte för att använda den, av ren glömska, men den ligger där som en maskot. Du kan springa hålögd, med allt grundare steg och stavar som fumlar. Tandborsten pekar likt en kompassnål mot loppets mål, där vila och fulländning väntar. Hård, hårdare, hårdast.

En lek med ord till att börja med. En ”montagnard” är en person som bor i bergstrakter, men det kan också handla om någon som är rotad bland bergen genom sin passion till dem. En någon som därutöver har stor vana av att röra sig i det vertikala, en alpinist till exempel. I språket som fransmännen kämpar tappert med att såväl lära sig, som att lära sig uttala (utan alltför många fripassningar till en viss inspecteur Clouseau), hittar vi sedan ”hard”. Tar man sig från start till mål i la Montagn’hard är det alltså fullt möjligt att gå från plattlandsmjukis till berghård, om än för en helg.

Den som ger sig in i leken får leken tåla. Tur att kroppen har så pass kort minne, för annars har jag svårt att se hur benen frivilligt skulle ställa upp på hjärnans upphetsning inför ett lopp på 100 km, med en sammanlagd höjdskillnad motsvarande en knapp klättring från havets dyningar till Mount Everests topp. Gravitationens skoningslösa logik ger 8200 höjdmeter att äta från två riktningar. Benen skulle veta att de ber om stryk. Huvudet å andra sidan jobbar utifrån äventyrshorisonten, berusad på trailromantik och med en hunger efter panoraman. Har plöjt i fåran förut och vet att muskel- och ledsmärtorna alltid klingar ut till toner av förnyad inspiration. Inte sällan börjar jag se fram mot nya utmaningar innan den värsta stelheten ens tänkt tanken att lämna benen. I skrivande stund befinner jag mig ungefär där. Försköningarna ligger alltså nära till hands när upplevelserna ska hitta vägen från minnet till tangentbordet. Så var börjar jag? Inte med blåbärssylten, den får vänta lite.

Läs rubbet

La Grande Traversée des Mélèzes du Mercantour 2010

Förmodligen ett av de längre namnen på ett lopp. Tävlingsberättelse i videoform. Åksjuka tittare varnas. Lilla skärmläget rekommenderas (lågupplöst video).


La Grande Traversée des Mélèzes du Mercantour 2010 from Viktor Winterglöd on Vimeo.


Plats: Beauvezer (start) – Allos (mål)
Datum: 25 juli 2010 (söndag)
Distans: 58 km
Höjdmeter: +3400

Hemsida

Ultrachampsaur 2010

Fiskrätt på restaurang l'Écurie i Ancelle


Ça va? Jo tack, bortsett insidan av låren som låser sig i kramp och förvandlar mig till en svensk fornlämning att passera på vägen mot den hägrande toppen, så är humöret fjäderlätt. Nio timmar in i loppet har bristerna tagit ut sin rätt. Inte tillräckligt alpstarka ben. Löpare efter löpare frågar mig hur det går och jag svarar muntert att krampen nog ger vika snart. Men det dröjer. Semesterlöpning i Frankrike är ingen promenad på stranden.

Jag sitter i passagersätet på en bil som plockar kurvor i hög fart längs Route Napoléon. Landskapet är svindlande vackert, värmen bedövande. Vid ratten Laurent, min nyvunna kompis från den franska löparsajten Kikourou. Familjen är kvar på Rivieran och jag är ute på solouppdrag. Tänk inte Jean-Claude van Damme, tänk svensk försommarblek 35-åring svältfödd på berg och drömvyer. Samåkning och samspråk. Det visar sig att Laurent har sitt ursprung i den lilla byn Ancelle som utgör bilresans, tillika det förestående loppets, mål. Det är fredag och sen eftermiddag.

Alla känner alla. Ett litet torg med ropavstånd mellan slaktaren och caféägaren tvärsöver, smågator och gränder som förgrenar sig utåt, innan ängar och bergssluttningar tar vid. Efter att ha hälsat på delar av Laurents familj och bjudits på middag på hotellet som drivs av hans ena bror, beger jag mig till campingen i utkanten av byn, slår upp mitt lilla röda och känner mig som hemma. Förväntansfull där jag ligger på luftmadrassen och bläddrar i en fransk löpartidning. Mörkret faller och jag somnar snart.

Läs rubbet