Grand Raid Réunion

Årets skörd tokstollar redo att utmana la Réunions vilda terräng!

Klockan 23.00 i morgon torsdag (01.00 fredag svensk tid) släpps äventyrsskallarna fria att jaga regnbågens ände. För de flesta kommer det nog att kännas så i något skede av Grand Raid Réunion (mer känd som la Diagonale des Fous, Dårarnas diagonal), att målet är en skatt som verkar fly allt längre bort för varje steg de tar. Cirka 40-50 % av de som startar tvingas normalt bryta. 2 600 löpare är anmälda. Tre av dem under svensk flagg: Ulf Andersson, Rikard Hallgren och Mark Thorpe (som jag träffade under fjolårets Diagonal och som är tillbaka för revansch). Under norsk fana, men inte mindre svensk för det: Emelie Forsberg. Emelie som älskar bergen mer än stenen själv och som dragit fram som en löpeld över den internationella trailscenen. Stark som få, men ödmjuk inför vad som nu väntar: ”It’s soon time to leave to La Reunion. My thoughts about the race I want to try are so many. 100 miles. Over the whole island. The race is called Diagonal des fous- the maniacs diagonal. A race that probably will take more then 30-35 hours. If I even finish!” (Skrivet i söndags, den 13 oktober.)

Läs rubbet

Dårarnas diagonal i Runner’s World

Septembernumret av Runner’s World är snart på väg ut från butikshyllorna, men här kan du fortsatt ta del av (en munsbit av) tidningens innehåll. Klicka på bilden och läs fyra reportage på temat Äventyrlig löpning: ”Världens vildaste” (UVU Jungle Marathon), ”Spring på vattnet i Sibirien” (Bajkals Internationella Ismaraton), ”Bortom horisonten” (Marathon des Sables) och ”Dårarnas diagonal” (La Diagonale des Fous), som jag skrivit.

Fler bilder hittar du här.


 

Kilian i cyklop, Generation Trail, 18 FEB, 85 poäng

Några feta svallvågor från La Diagonale des Fous (Grand Raid Réunion) och: Snart din du är att jaga startplats.

Den här videon helgonförklarar inte bara Kilian Jornet, den får mig även att längta tillbaka till Réunion och jag skriver det här, jag kommer att ställa mig på startlinjen igen. Karenstiden är över. Naglarna är nästan återställda och kroppen är frikopplad från minnena av den sinnessjuka påfrestningen. Sak vi säga 2016?



Jag har då och då rekommenderat nättidningen Generation Trail och jag gör det igen. På franska, certes, men med bilder, bilder, bilder, för den som inte tragglat språket. I det här numret täcks bland annat just La Diagonale des Fous.

Om du vill knipa en av de cirka 100 startplatser som är vigda för utlänningar (öborna har störst kvot, fransmännen näst störst), så är det den 18 februari du ska hänga på låset. Då, klockan 07:00, öppnar anmälan till Diagonalen (kärt barn). Mer info här.

Från och med i år krävs 85 kvalificeringspoäng för att få anmäla sig. Nu kanske en och annan UTMB-kännare satte youghurten i vrångstrupen, men det handlar inte om alploppets poängräkning, här motsvarar 1 km 1 poäng och 100 höjdmeter motsvarar 1 poäng. Har du gjort en tävling à 50 km 0ch 3000 höjdmeter, har du skaffat dig 80 poäng. De 85 poängen måste du plocka i ett enskilt lopp. Med andra ord, en rätt generös kvalificeringsgräns.

 

Cyklonen, kreolska grytor, stränder, skärmflygning och dårar i väntans tider

Hemma i Sverige, Stenhamra. Termometern vittnar om avstånd, avsaknaden av vajande palmblad också. Det är långt till La Réunion och om det inte vore för att benen fortfarande dras med lätt sugande värk, fötterna med sina läkande skavsår och svullna trampdynor, så är det inte mycket i närmiljön som påminner om den gästfria, varma, vackra ön. Om den där balansakten mellan helvete och paradis, som någon haft den goda smaken att döpa till La Diagonale des Fous – ”Dårarnas diagonal”. Tur då att bilder existerar. Tänkte späcka skärmen med dem nu, och sänder samtidigt en liten tanke till Mattias och Fredrik, mina reskamrater, som är kvar bland exotisk fågelsång och rödsvullna solnedgångar, ända tills i morgon lördag.

När vi landar på flygplatsen Roland Garros, i Saint-Denis, så väntar nyheten att en cyklon spänner musklerna ute till havs och att den riskerar kollidera med La Réunion lagom till tävlingsdagen. Tävlingsdirektören Robert Chicaud meddelar att man står inför tre alternativ: att ställa in, att släppa iväg oss och sedan blåsa av tävlingen, eller att skjuta på tävlingsstarten. Inte vad man vill höra efter att ha tagit sig ett ljusår från Norden, men allt gick ju vägen tillslut. Cyklonen vek av. På flygplatsen träffar jag för övrigt Bertrand, från Restonica Trail i somras.

Jag, Fredrik och Mattias bor under vistelsen i en studio i l’Ermitage les Bains, på öns västkust. De tre dagar som föregår tävlingen är det loja livet som blandas upp med det lätt stirriga tillstånd som tar överhanden när skallen börjar noja inför ”uppgiften”. Vi knatar på stränderna, tar en kvällslöpning i jakt på hyrbil (hade tänkt oss att vara utan, men avundas alla sköna snubbar som rullar runt med nervevade rutor och pulserande högtalare), äter kreolska bufféer, hämtar nummerlapparna (träffar Vincent Delebarre, tidigare vinnare av La Diagonale des Fous, i förbifarten), steker i solen, hänger i lägenheten, ser vågor kasta sig med kraft mot kustlinjen, med mera. Jag jagar parallellt himlen och får efter två dagar av lynniga vindar tillfälle att skärmflyga tillsammans med en bra instruktör. Alltmedan minut läggs till minut och galenskapen smyger sig på.


Läs rubbet

La Réunion i sikte!

Den börjar skingras nu, flytt- och husrenoveringsdimman. Gröndal är då, Stenhamra är nu. La Réunion är snart. Så väldigt snart att jag känner mig lite tagen på bar gärning i min långvariga frånvaro från träning efter Le Grand Raid des Pyrénées. Blev dessutom krasslig för några dagar sedan, men det är nog bara resfeber. Det finns inte utrymme för sjukdom när ”La Diagonale des Fous” (Dårarnas Diagonal), eller Grand Raid Réunion som loppet heter officiellt, ligger och väntar, endast 8 dagar bort.

Vet jag ens vad jag ger mig in i? Ja och nej. 170 km och +/- 10 845 höjdmeter i vulkanisk och tropisk terräng. Sextiosex timmar till godo för att nå hela vägen till mål. En start som är satt till 22:00 den 18 oktober. Ja, jag har erfarenhet och intellekt nog att bäva inför äventyret. Men nej, kroppen är återställd och nollställd sedan någon tid, så den har inte en aning om den misshandel som väntar. Låt oss vara ärliga, två dygn i mer eller mindre konstant rörelse, i mer eller mindre konstant sömnlöshet, är inte den kärleksgåva organismen suktar efter. Det är tvärtemot det tuffaste jag någonsin kommer att ha kämpat mig igenom (låt oss hoppas på framgång), i stark konkurrens med att slipa golv och att bredspackla väggar givetvis.

Lyckligtvis är jag inte ensam på den här resan. Delad smärta är dubbel smärta? Trippel? På söndag är det jag, Fredrik Holmgren och Mattias Gärdsback, som påbörjar vårt resdygn. Arlanda till Paris till Saint Denis. Därefter tre dagar av medhårsstrykning. Äta gott under den varma solen, undvika hajattacker (så sent som i början av augusti fick en surfare ena armen avbiten), se oss omkring, prata och vara fina medmänniskor. Gissa vad? Jag hoppas få flyga lite skärm också. Får förmodligen stryk av de initierade om jag återvänder till Sverige, utan att ha smekt mig fram genom erkänt fint luftrum.

Bara det stora packarbetet kvar. Några inköp i dagarna som kommer. Den vanliga visan. Sitter vid köksfönstret i huset och ser småfåglarna gå loss på våra brödrester. Innan flytten var det E4:an som låg i blickfånget. Bilar som inte kom loss. Själen har liksom taggat ner några gram sedan vi landade i Stenhamra. Jag känner mig som en reklamfilm för ekologiskt producerat handdiskmedel, om det kan ge någon vägledning. Ren i tanken och med väldoftande sinnelag, eller något. En hundradel från att byta namn till Ernst.

Men först, det svindlande äventyret.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”false” verb=”like” font=”lucida grande”]