Hemmaplan

Salomon City Trail (Stockholm) 2015

Som lantligt boende sedan snart tre år, långt utanför huvudstadstullarna, är jag rätt sällan inne i smeten. Traillöpningen har normalt också sin hemvist på behörigt avstånd från asfalten, folkmassornas tröga flöde längs butiksfasaderna och trafikens revirpinkande. Men Stockholm är ju inte vilken urban skapelse som helst. Nej, här finns en luftighet och öppna perspektiv, glittrande vatten och organisk stadsplanering. Med andra ord, stora möjligheter att skapa ett löparevenemang som söker de oväntade vägvalen, som väljer bort de breda och raka linjerna, till förmån för ett mer intimt och sinnligt flöde genom den terräng som arkitekter och byggnadsarbetare mejslat fram genom århundraden. Salomon City Trail tog i går, och för tredje året i rad, vara på dessa möjligheter. Något som lockade mig, min löparkompis Joakim hemifrån Stenhamra, min trogne löparkumpan Fredrik Holmgren och femhundratalet andra springare till Kungsträdgården (start- och målområde för tävlingens båda distanser, 7 och 14 km).

Läs rubbet

Kullamannen och de två fransmännen


Drygt två veckor har gått och Kullamannen och hans 56 kilometer har nästintill släppt taget om mina ben. Jag hade en obeskrivligt bra långhelg i Skåne. Eller, beskrivligt bra faktiskt. De fem dagarna under solen innebar premiär för min (lågmälda) satsning på inkommande turism. Mitt begär efter traillöpning väcktes till liv i Frankrike för tio år sedan. Tjugotalet ”courses de trail” senare har en ambition att få fransmän och fransyskor att upptäcka svenska stigar tagit form. Hade svårt att tänka mig ett bättre arrangemang än det ”kullamännen” levererar, och en vackrare miljö än den kullabergsbygden serverar, för ett första välkomnande av franska löpare. Med facit i hand har jag även svårt att tänka mig två trevligare förstaturister än Philippe och Serge, vilka nappade på min inbjudan i vintras.

Läs rubbet

Stopp! Lägg inte alla dina pengar på löparprylar. Skänk Glädjeknuff en slant…

För ett år sedan startade jag, Mårten Thorslund, Fredrik Holmgren och Daniel Skog föreningen Glädjeknuff. Sedan dess har vi, tillsammans med en stor skara entusiaster till löpare, knuffat oss genom tre aktivitetsdagar, samt tävlingarna Kungsholmen Runt och Lidingöloppet. Till glädje för de deltagande barn och ungdomar som på grund av sina fysiska funktionsnedsättningar, tidigare aldrig upplevt tjusningen i att fara fram i löparmiljöer. At få känna vinddraget, uppleva sammanhållningen i en klunga och låta publikens hejande ta plats i bröstet.

Nu vill vi ta klivet från vår existens i Stockholm, till att etablera Glädjeknuff i Göteborg. Hela våra verksamhet utgår från en specialbyggd rullstol som kallas för joëlette. En joëlette kostar 33 000 kr. I dag påbörjar vi en insamling i samarbete med insamlingsstiftelsen Polstjärna för att kunna köpa in ytterligare en joëlette. Den kommer att möjliggöra uppstarten.

Med din hjälp kommer vi att stå på startlinjen till Salomon Trail Tour Göteborg, den 7 juni i år. På så sätt kan vi inviga Glädjeknuff Göteborg och se fram emot många härliga säsonger av aktiviteter för stadens funktionshindrade barn och ungdomar.

Har du ett betalkort och två minuter över kan du ge oss ytterligare en knuff i rätt riktning. Här ger du ditt bidrag.

Tack på förhand!

Hälsningar,
Viktor


Anmäl dig till Utmanande löpträning i Stenhamra!

Med start den 18 september leder jag 8 pass av utmaningar och överraskningar, med varierad löpträning i fokus. Vi varvar lätt med hårt, springer mot de kända och okända – Allt för att bygga upp motivationen till att hålla löpträningen levande under hösten.

Onsdagar, 18.30-19.45. Plus en lördag.

Träningen utgår från Stenhamra Gym.

Anmälan och ytterligare info.

Läs rubbet

Scandinavian Outdoor Games, tältpinne genom handen och snart så

Jag var på Scandinavian Outdoor Games i Falun för två helger sedan. Sumpade chansen att få en autograf av Pansar från Gladiatorerna, men återvände hem med andra ljusglimtar i närtidsminnet. Jag och Pelle från Pathfinder Travels hade ett litet utställartält där vi försökte dra uppmärksamhet till Pathfinders trailrunningresa (samt deras cykelresa) till Marocko. Tyvärr svårfångat intresse bland de som hittade förbi vår del av Lugnets skidstadion. Denna första upplaga av Scandinavian Outdoor Games var en höjdare på många sätt, men publiktillströmningen nådde aldrig kravallstaketstatus. Mer än något var det utövarnas helg, då en mängd tävlingar kördes. Icebugs mördarbacksrejs, multisportsprinten Flinta Vestling Invitational, Salomon Trail Tour, Nya Långa Lugnet (MTB), Slopestyle Jam med mera.

Läs rubbet

Kullamannen 2013 – Fågelkvitter, gps-surr och existensmaximum

Har faktiskt ganska svårt att se det helvetiska med att känna upprymdheten pulsera, från huvudet, via tårna, rakt ner i den jord som ger näring åt allt det vackra som omger mig. Att branten jag sliter mig upp för (bokstavligen och med hjälp av enstaka trädstammar och grenar) är ett inferno av vertikalt motstånd råder det inte minsta tvivel om. Att jag vid två tillfällen får skrika ett varnande ”sten!” till de löpare som befinner sig längre ner, ger en tydlig bild av aggressiviteten i lutningen. Men helvetiskt, nej. Det är bara naturen och kroppen som med sina motstridiga krafter låter mig veta att jag lever.

Kullamannen – Himmel, hav och helvete – är det svenska traillopp jag väntat på. Tydligen. Det vet jag efter att ha sprungit de 49 kilometerna från Ängelholm till Kullahalvöns avslutande stignystan. I ljuset av förra helgens upplevelser kan jag inte annat än att hojta ut mitt beröm till organisatörer och funktionärer. Det blir inte mycket bättre än så här.

Så var blev det bra någonstans? Allt börjar med att jag, Mårten, Fredrik och Henrik tar plats i bilen och gör E4:an. Från Stockholm och södergående. Bra start. Kul snack, avkopplande lunch invid Göta kanal, statoilstopp, Ica Maxi för att tanka frukostvaror, rulla rulla, hitta rätt och installera sig i stuga nummer 64 i Klitterbyn, Ängelholm. Blixtsnabbt vidare till Rusthållargården för att lyssna på ultralöpningsfantomen Rune Larsson. Han vet hur en anekdot ska dras och vore jag hälften så hård som hans genomsnittliga bragder hade jag sprungit i taggtrådsskor och kalsonger av granit. Maten vi serverades före Rune Show smakade som kärlek. Sömnen som väntade senare var inte heller långt därifrån.

Läs rubbet

100 X Hammarbybacken

HammarbybackenX100

En utmaning. En uppmaning.

Mellan 06.00 och 24.00, lördagen den 25 maj, kommer jag traska uppför och springa nerför Stockholms vackraste sopberg, Hammarbybacken.

Jag siktar på att bestiga backen 100 gånger. Det ger en sträcka på cirka 65 kilometer och 8500 positiva höjdmeter. Om benen bär hela vägen dit, då satsar jag på ytterligare några vändor för att matcha Mount Everest.

Jag gör det för dem som helt eller delvis berövats förmågan att gå. Jag gör det för att samla in pengar till Glädjeknuff. För glädjen att kunna ge funktionsnedsatta barn och ungdomar en fläkt av löpningens frihet.

Jag gör det för att du ska slippa. Och om du är beredd att lägga 1 krona för varje vända jag fullbordar, så är det bränsle nog för att hålla mig i rörelse.

Skicka ett meddelande via formuläret nedan och meddela att plånboken osäkrats. Du är också välkommen att sluta upp vid min sida. Antal bestigningar väljer du utifrån dagsform.

100 X Hammarbybacken genomförs samma dag som tävlingen Stockholms Brantaste avgörs (även den i Hammarbybacken). Vi från Glädjeknuff kommer att ställa upp en joëlette i tävlingsområdet, så kom gärna förbi och provspring med ”springstolen”, växla några ord och om du har lust, anmäl dig att ingå i vår pool av löpare.

Tack på förhand för ditt stöd!

Stockholms Brantaste

Öga mot öga

Facebook, WordPress, Twitter… Utmärkta språngbrädor ut i gamla hederliga mänskliga kontakter. Hur roligt man än tycker det är att hamra tangenter och posta bilder, så är det oöverträffat skoj att andas samma luft som den eller de man kommunicerar med. Vildmarksmässan den gångna helgen, och cirkeln är sluten igen. För här sitter jag avskärmad. Trycker på bokstäver och laddar upp bilder.

Den där marockoresan. Jag fick tillfälle att prata om den från Äventyrsscenen och från Pathfinder Travels monter. Pathfinder Travels, en göteborgsbaserad resebyrå som förmedlar stora upplevelser i småskaligt format. Jag och deras Pelle Aronsson piskade förhoppningsvis upp hungern efter äventyrlig MTB-cykling och trejllöpning, hos de som vågade sig på en sittplats framför scenen.

Läs rubbet

Om du har vägarna förbi Vildmarksmässan i helgen (8-10 mars)

Så får du gärna komma förbi och berätta vad du har i kikaren för 2013. Jag kommer stå några timmar i Pathfinder Travels monter, hängiven som ett av jehovas vittnen vid ytterdörren, och berätta om att springa i vilda Marocko.

Vid tre tillfällen kommer jag och Pelle Aronsson från Pathfinder Travels dessutom sprida ordet från Äventyrsscenen.

Här hittar du programmet för Pathfinder Travels aktiviteter under helgen.

Vildmarksmässan håller till på Stockholmsmässan intill Älvsjö pendeltågsstation.


Visa större karta

Typ som en hamburgare

För det blev skärmflyg fredag och söndag, och AXA Fjällmaraton däremellan: 100% svenskt trejlköttande.

Men allt börjar på nattåget från Stockholm, den 9 augusti. Strax innan vi hittar till rätt vagn och rätt kupé, ses vi vid Spottkoppen/Ringen på Centralen. Fredrik som normalt får ner sina reseprylar i en konsumkasse, kommer denna torsdagkväll kånkande på en rätt modest, men ändå märkbart stor (halvstor alltså) ryggsäck. Jag går för knock, med en stor skärmsäck (”kolla hans sjukt stora säck! Haha! Shit, vad har han i den där!?”-size) och en fet väska på rullhjul därtill. Alla eventualiteter är täckta. Dessutom har jag med mig liggunderlag och sovsäck till Christophe, en fransman som jag lovat en plats i vårt tält.

Men allt börjar på nattåget från Stockholm. Nu utan kort tillbakablick. Så, vi hittar vår kupé och ser att de sex britsarna är snubbesäkrade. En snubbe till varje binge. Jag, Fredrik. En hemvändande finlandsbåtskock. En annan snubbe. Två japanska snubbar (en äldre, en inte fullt så gammal) och en japansk pojke. Det blir sju personer, men den japanska pojken sover med sin pappa.

Läs rubbet

Augustimenyn

Mätt? Inte jag. Även om Restonica Trail för en månad sedan blev något av en tvångsgödning de sista kilometerna (stigarna sprutade ur öronen på mig), så känner jag mig nu lite lagom hungrig.

Foto: AXA Fjällmaraton

Först på tallriken, AXA Fjällmaraton. En liten fundering jag har: När tar sponsorprefixet överhanden? När ser man annat än fjäll framför sig, då tävlingsnamnet fladdrar förbi? AXA är ju lite ”maxa”, ge järnet! Det finns ett ”X” i AXA, och alla vet att riktigt coola tävlingar har ett ”X” i sig. X-Games, Courchevel X-Trail, Oxygen Challenge. Så AXA funkar rätt bra. Några varianter som inte skulle svänga lika skönt (eller?): Ahlgrens bilar Fjällmaraton, Microlax Fjällmaraton, Försäkringskassan Fjällmaraton, Hells Angels Fjällmaraton. Vänta! Den med smör på. Fatta starten! Till hårda gitarrer, hojar uppställda likt träd i en kromad allé, gränslande knuttar (slår av knäskålarna på den jävel som tjuvstartar), polishelikopter på avstånd. Obligatorisk utrustning: 3 gram koks, tatueringsnål och ett kuvert falska fakturor. Bang! Pansarskott och iväg. En bankett du aldrig kommer att minnas och våga inte komma med rakade ben nästa år. Vet inte om jag vågar mejla en förfrågan.

Vålodalen ja. Där vill jag leva och där vill jag bo, fredag till söndag. Start i Edsåsen (Wikipedia: ”Edsåsen är en by några kilometer söder om Undersåker. Namnet Edsåsen syftar förmodligen på edorna i Brattlandsströmmen som förr i tiden var överfartsleder. Edsåsen är en av de äldsta byarna i västra Jämtland och har numera ca 40-50 invånare.”), sedan 43 km och 1800 höjdmeter, åter till Vålodalen och badtunnan. Typ hela trailsverige är där, minus de 8 miljoner löpare på reservlistan. Trailkollo. Jag och Fredrik (The Swedish Trail Runner) reser och bor ihop. Vi lär nog frottera på stigarna också, lugnt och fint är det sagt. Jag har en ny kompaktkamera att lära känna, ben att vårda ömt. En kul grej i sammanhanget är att det kommer en fransk löpare till loppet. Christophe. Han tog kontakt med mig i början av juni, efter att ha ramlat över Bonjour Trail. Presenterade sig som min spegelbild: en fransman som gillar att springa i Sverige. Om allt vill sig väl (han har lite darrigt resschema, med viss risk för missade anslutningar) står han startklar klockan 09:00 på lördag.

Och så var det den där skärmen också. Eftersom kommande fredag och söndag ligger fria (pre post race), eftersom jag befinner mig i åretrakter, eftersom prognoserna ser välvilliga ut, eftersom varje cell i min kropp längtar upp i luften igen, så siktar jag mot det blå. Svårt att föreställa sig en vackrare inramning av fjällöpningen, än att flyga lite. Dump nedan från sajten Windguru och en bild ur kategorin Saker man inte visste att man skulle stirra med intresse på.

Och sen, huvudrätten. Maxtid 50 timmar. 160 km. 10 000 höjdmeter. Grand Raid des Pyrénées. 24 augusti.

Det blir spännande. Allt jag har att säga just nu. Min löparbekante Jean-Marie Gueye skrev en härlig skildring efter 2009 års upplaga (den andra) och den späckade han med sina eggande bilder. Lånar några för att visa på de landskap jag hoppas få uppleva med klart sinne (vilket borde vara under tävlingens första dygn) och starka ben (i fallande skala).





[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Främmande fåglar

När jag i morse såg en älg simma fram över Mariebergsfjärden, i riktning mot Smedsuddsbadet (vi befinner oss i Stockholm), så tänkte jag att: så kan livet vara. Oväntat, otippat. Det vilade ett lugn över scenen. Älgen gjorde några girar – osäker på vilken riktning som gav mest skog för pengarna förmodligen, troligen även störd av de två segelbåtarna som i princip strök den medhårs, kanske också något brydd över polishelikoptern och myndigheternas realtidsplan för hur en älg bäst eskorteras ut ur urbaniteten – för att sedan sätta kurs åt city till. Öronen viftade lite och man skulle ju ge en och annan krona för att få dela älgens tankar i den stunden. Den såg hursomhelst ut att vara nöjd med tillvaron under solen. Nyhetshet och allt.

Att befinna sig i sitt rätta element, vad innebär det egentligen? Vad är normalitet? Varför köpte jag ett par Karhu Fast Fulcrum Ride idag?

I morgon åker jag så till Angers för att springa med Dunes d’Espoir. Organisationen föddes ur en löpares möte med ett rullstolsburet barn, som med punkterade däck hade lyckats med en osannolik ”landning” på en relativt otillgänglig plats, längs tävlingen Marathon des Sables väg. Löparen tänkte en tanke och tanken blev till handling. Tolv år senare är de många: Barnen som fått ta del av löpningens själ, trots sina hinder.

En annan sak. I går kväll såg jag dokumentären Iran: inifrån ett slutet land (tillgänglig till och med den 20 juni). Se den. En brutal påminnelse om att vi människor är offer för våra egna och andras behov. Av att känna tillhörighet, tillfredsställelse, av att finna en mening med livet. I Iran kanaliserar somliga sitt sökande genom förtryck och våld. Andra väljer samtalets och fredens väg. Och vad ska jag som medborgare i demokratiska Sverige göra, när jag fällt några tårar över iranska frihetskämpars död, när jag slagit igen datorn och gått och lagt mig för att sova sju timmar och vaknat upp till ännu en vacker dag med dagislämning? Skriva ett inlägg på Bonjour Trail givetvis, helt jävla off topic (om jag svär känns det lite som om jag ger någon satans ahmadinejad-anhängare en verbal käftsmäll – هر چند که من قسم می خورم از آن را احساس مثل من به حامیان احمدینژاد لعنتی پانچ کلامی در صورت, fritt översatt). Det sorgliga är att jag mitt uppe i tittandet på dokumentären, stundvis bara ville sätta ett skott i skallen på torterande poliser och diktatoriska överhuvuden. Det är väl där cirkeln sluts. Vilket är egentligen vårt rätta element? Vår sanna natur?

Vi är formbara helt enkelt. Vi förmår älska och hata, och det är livets samlade tillfälligheter som placerar oss på rätt eller fel sida om linjen, i det lilla såväl som i det stora.

Nu hade det kanske varit läge att mellanlanda i något mer vardagsnära trauma, som att en playmobillekplats går loss på 249 kronor. Grattis min älskade dotter som fyller 3 år idag! Men min tanke siktande egentligen in sig på att jag är en löparskopundare utav rang. Svaret på dagens skoinköp är att jag tror mig ha funnit skorna för årets långa bergslopp. De saknar alla typiska traildrag (grovmönstrad sula, tå- och hälförstärkning), men har en sådan grym löpkänsla och komfort att jag överväger tatuera in Karhu i mina trampdynor. Tillfälligtvis. Tills nästa nyförälskelse dyker upp.

Trevlig helg!

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

 

Snuttefilten [le doudou]

Var på Tippen igår för att göra Hammarby Alpin Marathon. Den klassiska distansen (+ 600 meter in i ultraterritorium) med fartgupp och hög novemberluft. Inte värre än att springa knappt 23 vändor uppför, nerför och runt backen, till jublet av 1955 höjdmeter. Jag inledde med att slira in på parkeringen (vad är det som är så in i IKEA-en-lönehelg svårt med att, som biljettautomat, kommunicera med det instoppade plastkortets bank, utan dysfasi) för att sedan uppe på toppen vilset konstatera att det är tomt på både arrangörer och löpare. Sprang ner igen för att se löpare samlas till start. Får klart för mig att kansliet slash väskförvaringen slash mat- och vätskekontrollen slash målet ligger väl dolt, och finurligt nog i lä, precis bakom toppen. Upp igen. Ner igen. Bara lätt kryddad med stress, men helt klart uppvärmd, ansluter jag till övriga 25 vid basen av mjöksyreoasen. Kanske inte massornas lopp, men ett skräddarsytt arrangemang för anonyma löpare med böjning för lutning.

Efter ett varv kan man banan. Efter tio varv är banan ett mantra och vid målgång väntar, om inte nirvana, så ännu en mugg varm nyponsoppa och huvudstadens luftigaste vy över gröna linjens södra boplatser. Mina 4 timmar och 27 minuter bjöd på synkrolöpning med polare Petri, som nöjde sig med 12 varv (matt från förra helgens rogaining), och därefter solosnurrar i stadigt dalande tempo. Runt omkring myllrade det av nummerlappsbefriade aktiviteter, med träningsgrupper som byggde lår och den stora skaran flanörer (med eller utan barnvagn och hund) som, vad vet jag, lade grunden för lördagssoffan eller urban nattyra. Kanske att någon enstaka skulle till Fredells för att köpa en skruvdragare med bälteskrok och magnetisk bitshållare också. När man väl börjar fantisera så finns det väldigt många olika saker människor skulle kunna tänkas göra, efter att de varit ute i den friska.

Jag för min del satte bilen i regelvidrig tomgång, värmefläkten på högsta för att väcka liv i händerna. Sedan Södra länken och ”en gorgonzolapizza tack” och ”en gorgonzolapizza varsågoda, den är klar om tio minuter…” och åter i Gröndal för att fylla en coopkasse, hämta kartongen, hem, äta, ”Olivia smaka”, ”ja varsågoda min prinsessa” och badkaret. Ska utläsas baaaadkaaaaaaret, i enlighet med känslan av att glida ner i varmt vatten.

Vill tacka livet samt ”min” vaktmästare Kennet och min lärarkollega Maria, för att de agerade publik och skänkte uppmuntran mitt i ansträngningen. I och med det så anser jag träningsåret 2011/2012 vara öppnat med stil. Snuttefilten Hammarbybacken kommer att gosas upp åtskilliga gånger under den övergångsperiod som kallas vinter och grundträning, innan våren nalkas. Och med den Frankrike, mitt kära Frankrike, min längtans stigar, mina drömmars berg.


Nog med bilder på svettiga löpare! Arrangörer och funktionärer med känsla för födointag är alltför underrepresenterade i mina fotoböcker.

Resultat.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Salomon och höstens färgprakt

I helgen har jag under lägerliknande förhållanden befunnit mig i kolmårdenskogarna, omgiven av gemenskap och innesluten i en kollektiv kärlek till traillöpning. Allt under Salomons flagg. Företaget som inte bara kränger korsetter för kroppens alla delar och skor som crossar, utan som därutöver söker koppla ett ärligt grepp om traillöpningen i Sverige, vill ta den mot nya höjder och en framtid som såväl bred folksport som arena för hårdsatsande atleter. Man har via Salomon Trail Tour, en serie om (i år) 17 tävlingar runt om i riket, pekat ut en riktning. Salomon har i ett första skede gått in som sponsor, samordnare och medarrangör till många av de beundransvärt välarrangerade terränglöpningstävlingar som redan existerar i Sverige, och under kommande år kommer man att vidareutveckla touren mot ytterligare höjd kvalitet och ett rikare utbud av distanser.

Som inbjuden till två dagars erfarenhetsutbyte, i sällskap med salomonrepresentanterna Crilla Lidgren och Erik Ahlström, ansvariga personer från tourens alla tävlingar samt ett gäng drivna bloggare tillika löpare, har jag dels fått en god insyn i det arbete som görs (av nämnda aktörer) för att du och jag ska ges inspirerande möjligheter att stångas med naturen, dels har jag fått nya vänner att dela äventyrshunger och upptäckarglädje med. Tre av dem delade jag bil med på väg ner till OK Kolmårdens klubbstuga vid Lillsjön. Fredrik Holmgren är ingen ny vän, men stunder i denne passionerade löpares sällskap föder skratten på nytt. Camilla Ringström har jag främst lärt känna via hennes blogg, men nu även i egen livsglad person. Som tredje medresenär fanns nämnda Erik, ansvarig för samordningen av Salomon Trail Tour och en man som genom 20 års brinnande engagemang för äventyrssportande, med trettiotalet arrangemang på sitt CV (Keb Classic, Fjällräven Extreme Marathon, C2, Åre Extreme Challenge…), har mycket att tillföra i diskussionsväg under bilåkning längs en södergående E4:a.

Väl på plats är det brunhetens palats som välkomnar mitt i undersköna naturomgivningar. Klubbstugan må ha genomlevt all mänsklig orienterarglädje som finns att uppbringa i norrköpingstrakter, men Simon & Tomas hade inte varit nådiga i sina formuleringar kring husets fulfuru och beigebrunt färgsatta interiörer. Golvet därtill som tycks ha krupit upp ur underjorden för att hemsöka lättstötta estetsjälar, en spik i kistan för glada färgers jakt på upprättelse i en för övrigt härlig klubbstuga. (Vi lämnar våra väskor och hoppar in i bilen igen, alla utom Erik.) Nä, större färgprakt var det på Willy:s, där jag, Fredrik, Camilla och tågstationsupphämtade Per Johansson (bloggande på Outside online) inhandlar skräpkalorier i mer eller mindre saltade och sockrade utföranden. Nu var det kanske mest jag som lät suget efter ”gott” ta överhanden, men Camilla hetsade mot slutet av rundan till gruppinköp av ultralöpningsrätta flerpack nötcrème. Som en hyllning till grundnyansen på helgboendet rullar vi sedan från Stormarknadens parkering med bland annat nötcrème, choklad, salta pinnar och jordnötsringar i bagaget.


Fredrik blundar för det faktum att han klär sig i perfekt symbios med storköpsloggor. Camilla triumferar som nötcrèmens språkrör och Per bara myser med.

Lördagskvällen blir sedan en mix av lasagneätande, Crilla Lidgren från Amer Sports (ägare av Salomon) som informerar om sportkoncernens verksamhet och drivkraft, koncentrerat åsiktutbyte kring Salomon Trail Tour (dåtid, nutid och framtid), uppsluppet snack om traillöpning i allmänhet, där de tre franska trailtidningar jag tagit med triggar igång en kedja av vill-springa-känslor hos de som bläddrar sig från uppslag till uppslag av kittlande bilder. Camilla håller dessutom ett intressant föredrag om sitt deltagande i årets UTMB. Kul att samtala med tävlingsarrangörerna också, bland vilka jag snackade lite extra med Henrik Pilvinge (STT Örnsköldsvik) och Magnus Gyllemark (STT Jönköping). Jag får även lära känna Erik Jurander och Jerry Bärnsten som båda skriver om sin passion för traillöpning på trailrunner.se. Väldigt sympatiska killar som jag hoppas kunna springa med i framtiden. Det är för övrigt känslan jag bär med mig till det lilla trånga fyrbäddssovrummet utan syre, att vi som umgåtts under lördagskvällen måste fortsätta odla en gemenskap som sträcker sig utanför webben.


Startklara. En handfull av skaran entusiaster (vi var drygt 20 personer att umgås under helgen).

Söndag är race day, jour de course, tid att frottera sig med mjölksyra och lera. Höstmilen avslutar Salomon Trail Tour och blir med facit i hand det kortaste och jobbigaste (kanske i konkurrens med Rogers Bergstävling) jag har sprungit i år. Vi är sex löpare som beslutar springa banan i motsatt riktning som uppvärmning. Vi bor i direkt anslutning till målet vid Lillsjön och ställer alltså in siktet på starten vid Sörsjön 10,6 km längre bort. Borde vara en enkel match att hitta vägen med alla snitslar uppsatta (dessutom har vi fått låna en karta som täcker in närområdet), men förvirringen är total när vi efter en halvtimme och dryga 4 kilometer frågar en man på promenad om vägen. Vi får då reda på att vi i vår stilla jogg inte förflyttat oss längre än 500 meter från utgångspunkten. Vi beslutar att ta bussen till starten istället. När vi slutligen får plats på bussen (som hunnit göra två vändor innan vi ser kön krympa sig ner till oss), anländer vi efter hyfsat kort färd till Sörsjön och har då 15 minuter på oss att hämta nummerlapp, lämna in överdragskläder och besöka dasset. Jag har generösa 3 minuter till godo när jag ställer mig i startfållan.

Den inledande halvan av loppet utgörs av småkuperad och hårt packad grusväg. Jag jagar iväg i ett tempo som mina ben inte alls skolats för i år och tänker att det är roligt att springa i blindo, alltsom lungorna jobbar i halvpanik. Erik (Jurander) glider upp jämsides efter, kan det ha varit 3 kilometer? Hejar oförskämt fräsch och försvinner sedan med mer än värdigt löpsteg mot målet, dit han når efter fenomenala 41:24. Lagom till att Höstmilen blir ett regelrätt terränglopp hinner jag ikapp Fredrik och vi slår följe uppför en brant stig. Vid loppets vätskekontroll rycker Fredrik åt sig en mugg och sedan hör jag ljudet av vätska som möter luftstrupe. Han hostar och fräser och förbannar den varma saften. Vi fortsätter längs den snirkliga stigen och jag har fräckheten att sno åt mig ett försprång som jag, i ren revanschiver efter minutförlusten i Stockholm Marathon, håller hela vägen till slutrakan och målportalen som sätter P för mitt flämtande, 43:54 visar den upphäftade resultatlistan lite senare. Knappt hinner jag ropa tjoho innan Fredrik ansluter.

Har de inte sprungit i mål redan, så dröjer det inte länge förrän helgens alla ”lägerdeltagare” passerat både medaljpåhängning och varmdusch. De flesta återsamlas i klubbstugans matsal för att äta upp den lasagne som lördagens mätta magar skonade och efter städning och hejdåande sitter vi åter i bilen. Jag, Fredrik, Camilla, Erik och nu även Per. Norrköping avlägsnar sig och Stockholm närmar sig – den sköna känslan av sammanhang och mening lägger sig som ett skimmer över de flyende skogarnas färgkrevader.

[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]

Tjurruset 2011 en images

Mitt uppe i någon slags ostrukturerad säsongsvila är det aldrig fel att se andra krama musten ur sommarformen. Det är fritt fram att ladda ner, mångfaldiga, sprida och återpublicera de bilder du hittar nedan (om du inte gör det som tidnings- eller annonsmakare, för då måste du fråga om lov först och casha därefter). Du får gärna ge ditt erkännande till Viktor Winterglöd – bonjourtrail.se om du väljer att lägga upp bilderna i webbrymden. Mycket glädje!


[hr]

[fblike style=”standard” showfaces=”true” verb=”like” font=”lucida grande”]