Tävlingsberättelser

Gore-Tex Transalpine-Run 2016

Bilder från Gore-Tex Transalpine-Run, 4-10 september 2016. (Ett reportage om mitt och Fredriks deltagande kommer i Runner’s World #3 – 2017.)

Gore-Tex Transalpine-Run har två alternerande rutter, en västlig och en ostlig. 2016 sprangs den ostliga. Båda mäter cirka 250 km och 15 000 höjdmeter. Loppet består av 7 etapper och går från Tyskland till Italien, via Österrike (västrutten även via Schweiz).

Nästa upplaga äger rum den 3-9 september 2017.

Läs mer på: transalpine-run.com

 

Transalpine Run 2017 - 24

Transalpine Run 2017 - 88

Transalpine Run 2017 - 34

L’Echappée Belle 2015 (tävlingsberättelse som rap)

L'Echappée-Belle-2015-14

Fredagen den 28 augusti, klockan 06.00, till och med söndagen den 30 augusti, klockan 09.39, var jag ute och förflyttade mig genom bergsmassivet Belledonne. En lång, lång färd mot målgångens klockringning. L’Echappée Belle bjöd på tuffa förhållanden. Det hårdaste jag varit med om då det gäller stökig, uppbruten och stenig stig. Och lägg sen vädret på det. En bra bit över 30 grader i dalarna och brännande sol.

Drygt 400 startande och 195 i mål. Mitt snittempo, svindlande 2,8 km/h. Att jämföra med Vidösternsimmet för en månad sedan, då jag över 22,3 km simning höll en snittfart på 2,6 km/h.

Hade mycket trevligt sällskap i Camilla Ringström och Erik Jurander under vistelsen. Mer om deras respektive upplevelser från tävlingen kan du läsa på camcam.se, samt på trailrunner.se.

Testar nu en ny form av tävlingsberättande. Lyssna och ta intryck!

 


Läs rubbet

I Draculas fotspår

Reportaget från Dracula Trail 2014, publicerat i Runner’s Worlds aprilnummer.


Ultra des Vagues (Belle-Ile-en-Trail) 2014

Förra helgen stack jag och Fredrik till Bretagne för att springa loppet Belle-Ile-en-Trail, vars 83 km och 2000 höjdmeter bar undertiteln Ultra des Vagues. Lämnar snart parollen till bilderna nedan, men kan säga så mycket som att vi ger septemberdagarna i Frankrike fem av fem möjliga galetter (bretagnsk crêpe), även om Fredrik mumlade något om att sex timmar i hyrbil var några för många, men det där vet han ingenting om. Med närmare ett kilo flygplatsgodis i handskfacket blev rattandet en fröjd. Vi körde från Paris till Quibéron, ställde bilen där, sov en natt på ett trevligt hotell och tog dagen efter färjan över till ön Belle-Ile. I orten Le Palais bodde vi på det extraordinära hotellet Citadelle Vauban. Inhyst i en gammal befästning (1600-tal) som kastar sitt fiskmåsöga över hamninlopp och färgglada fasader. Att plaska runt i en bassäng, på en plats där gubbar i plåtrustning för några hundra år sedan sannolikt gastade om fiender och armborstar, det är något att skriva hem om.

Läs rubbet

Dracula Trail 2014

Inte den blekaste

Han är inte farlig, bara man är varlig. Hane eller hona, risken för att drabba samman med en björn kändes helt klart mer överhängande än att möta greven själv ute i det transylvanska mörkret. Trail Dracula, en tävling så lömsk, så förförisk, så märgsugande, så skrämmande, så underbar att den tar hela din kropp och själ i besittning. Ger dig hopp och tro, skingrar all din styrka med vindens kraft, kastar dig utför, släpar dig uppför, låter sig blidkas, kittlar ditt ego och förpassar det med skymningens fart ner i trötthetskvarnen. Det enda jag visste vid målgång, var att jag inte hade den blekaste vid start. Om hur 106 km och 8 500 höjdmeter skulle påverka mig. Just den här septemberhelgen, i Rumänien.

Läs rubbet

Ecco Indoor Trail 2014

Publicerade i Runner’s World i juli, mina upplevelser från Ecco Indoor Trail i Dortmund. Tävlingen gick i mars.


Schweiz brantaste såg rosa i helgen

KM Vertical de Fully 2013 - 15

Tillsammans med Ulf Troeng, Jonas Björkman, Karl Arhall, Johan Larsson, Johan Häll, Fredrik Larsson, Richard Lundqvist och Joakim Olesen (samtliga arrangörer av Stockholms Brantaste), samt stigentusiasten Jesper Cederlöf och fotografen Robin Roeng, mötte jag backarnas backe, mjölsyrans heliga hemvist, stavarnas sista utpost: le Km Vertical de Fully. 1 920 meter att avancera, 1 000 höjdmeter att klättra. Varken mer eller på något sätt mindre än en snittlutning à 61,9 %!

Läs rubbet

Gapen’cimes 2013

Gapen'cimes 2013 - 3
Sitter och gluggar ut från 10 000 meter och det är då det slår mig: Jag och större delen av de övriga i kabinen också skulle jag tro, är komplett avtrubbade. För vi är upptagna med att glo i tidningar, titta in i skärmar, sitta och snacka, tugga miniatyrmat, eller rent utav sluta ögonen. Samtidigt som miraklet pågår. Vi flyger! Jag manar fram känslan av att för första gången i mänsklighetens historia göra fåglar sällskap. (Hur högt flyger fåglar förresten?) Pressar pannan mot rutan och ser molnen längre ner bilda ett glaciärliknande täcke som sträcker sig mot horisonten. Solens ljus är fantastiskt och faller in från sidan, framhäver vecken och bulligheten i allt det vita. Jag fastnar så, stirrar och tänker: det här är så jävla coolt! Fast utan svordom och utropstecken egentligen. Kanske tänker jag inte ens. Stirrar och känner. Mer så.

På väg hem från en helg i Frankrike. Landet som väcker och stillar min hunger efter 10 000-meterskänslan i markbunden version. Med utropstecken! Någon liten svordom också kanske, i alla fall under söndagens Gapen’cimes och hennes 57 km och 3 200 höjdmeter. Den där krampen som hittar till mig ibland, den som snörper ihop insidan av (i det här fallet) vänster lår, helvetets alla kval i koncentrat. Jag försöker luftsparka bort den, stretcha bort den från olika positioner, svära bort den och vädja bort den, dricka och äta bort den. Vi går några ronder och jag segrar i all enkelhet, genom att ta mig i mål. Tidigare samma dag…

Läs rubbet

Dårarnas diagonal i Runner’s World

Septembernumret av Runner’s World är snart på väg ut från butikshyllorna, men här kan du fortsatt ta del av (en munsbit av) tidningens innehåll. Klicka på bilden och läs fyra reportage på temat Äventyrlig löpning: ”Världens vildaste” (UVU Jungle Marathon), ”Spring på vattnet i Sibirien” (Bajkals Internationella Ismaraton), ”Bortom horisonten” (Marathon des Sables) och ”Dårarnas diagonal” (La Diagonale des Fous), som jag skrivit.

Fler bilder hittar du här.


 

Ultra-Trail du Mont-Blanc 2013

Starten-UTMB-2013

Det får bli lite fransigt. Minnesfragment och starka intryck i urval, utan krav på klinisk kronologi. On y va!

Ett förtydligande bara. De där italienarna i synkrosmörj, det är längre ner.

Ingen ödesdrypande kör med OS-invigningskomplex får mig att rysa

Det är ju så svårt upplagt för antikklimax när man hör sin kompis (Fredrik Holmgren, jag ska inte namnge dig) prata om den där hymnen de spelar vid UTMB-starten och hur den kommer få mig att rysa. Möjligt, men jag har god smak. Jag låter inte ett verk med titeln Conquest Of Paradise, förklädd till filmmusik, egentligen avsedd att spelas på hissmusikens yttersta dag, alternativt som en synthsymfonisk flirt till Richard Claydermans melodiska lavemang – Jag låter inte detta verk koppla något som helst känslogrepp.

Men likväl står jag där, bland två tusen löpare, mitt i stundens glädje och startplatsens grandiosa inramning, på väg ut för att erövra varvet runt Mont Blanc. Och ja, musiken känns. Conquest Of Paradise vs Viktor: 1-0.

Läs rubbet

Trail du Tour des Fiz 2013

Trail du Tour des Fiz - 1


Sitter och tittar ut i gråstrilet. Har inte varit bortskämd med regn under långsemestern i Frankrike och välkomnar den svalka och väta som bjuds Stenhamra just nu. Tävlingen Trail du Tour des Fiz var varm. Inte het som de 34 grader prognosen pekade mot. En del moln svepte över fizmassivet den 28 juli och temperaturen pendlade mellan att vara behaglig och uthärdlig. Ändå bröt 67 löpare av de 205 som startade i mörkret, klockan 05.00. Jag tog mig i mål efter fjorton timmar, sex fler än vad vinnande Vincent Delebarre behövde (resultat) för att ta sig banans 5000 höjdmeter och 61 km (min klocka visade 68 km, en annan löpares 66 km och ytterligare en klocka inkasserade 64 km).

Mina ben har varit piggare under solen. Till en början höll jag en behaglig rytm, men dagen igenom skedde en accelererande förskjutning mot det urlakade, det mähäiga. Förmodligen nytt personbästa i att hasa mig uppför sluttningar. Analysen och domen över min tävlingsinsats: lam. Men eftersom jag mer och mer blivit en finisher-löpare, det vill säga med målet att först och främst bärga helhetsupplevelsen i att inte bryta, så är jag ändå väldigt nöjd. Och en hel del försonande och helande upplevelser kom mig trots allt till mötes.

Läs rubbet

Kullamannen 2013 – Fågelkvitter, gps-surr och existensmaximum

Har faktiskt ganska svårt att se det helvetiska med att känna upprymdheten pulsera, från huvudet, via tårna, rakt ner i den jord som ger näring åt allt det vackra som omger mig. Att branten jag sliter mig upp för (bokstavligen och med hjälp av enstaka trädstammar och grenar) är ett inferno av vertikalt motstånd råder det inte minsta tvivel om. Att jag vid två tillfällen får skrika ett varnande ”sten!” till de löpare som befinner sig längre ner, ger en tydlig bild av aggressiviteten i lutningen. Men helvetiskt, nej. Det är bara naturen och kroppen som med sina motstridiga krafter låter mig veta att jag lever.

Kullamannen – Himmel, hav och helvete – är det svenska traillopp jag väntat på. Tydligen. Det vet jag efter att ha sprungit de 49 kilometerna från Ängelholm till Kullahalvöns avslutande stignystan. I ljuset av förra helgens upplevelser kan jag inte annat än att hojta ut mitt beröm till organisatörer och funktionärer. Det blir inte mycket bättre än så här.

Så var blev det bra någonstans? Allt börjar med att jag, Mårten, Fredrik och Henrik tar plats i bilen och gör E4:an. Från Stockholm och södergående. Bra start. Kul snack, avkopplande lunch invid Göta kanal, statoilstopp, Ica Maxi för att tanka frukostvaror, rulla rulla, hitta rätt och installera sig i stuga nummer 64 i Klitterbyn, Ängelholm. Blixtsnabbt vidare till Rusthållargården för att lyssna på ultralöpningsfantomen Rune Larsson. Han vet hur en anekdot ska dras och vore jag hälften så hård som hans genomsnittliga bragder hade jag sprungit i taggtrådsskor och kalsonger av granit. Maten vi serverades före Rune Show smakade som kärlek. Sömnen som väntade senare var inte heller långt därifrån.

Läs rubbet

Signes Trail 2013

Signes Trail 2013


Den flyter, den rinner, den ränner, den tar oss mot det utdragna kvällsljuset och sommaren. Tiden alltså. När vårvindarna började viska, extremt timida och med klart kylig inställning till svenskt aprilväder, var vi åtta glada att ta flyget till Nice och hyrbilarna till Signes i Provence (Fredrik åkte till och med ner några dagar i förväg, bara för det odiskutabla nöjet att få springa i split shorts längs Promenade des Anglais). Det blev en extremt trevlig helg, och innan minnena från den helt späds ut av vardagsbrus (storhandlingar på City Gross, franskundervisning och annonsblad från Stockholms samtliga byggvaruhus, för att nämna några ingredienser), så är det läge att skriva någon rad.

Läs rubbet

Grand Raid des Pyrénées 2012 – in english

En förkortad variant av min tävlingsberättelse från Grand Raid des Pyrénées går nu att hitta i Tierras vår-/sommarkatalog. Både på svenska och i en engelsk översättning jag slitit mitt snaggade hår för att ro iland. Och om du förstod föregående mening you might stick to the swedish version.

Enjoy reading about my well earned pain, running the Grand Raid des Pyrénées!

 

Diagonale des Fous 2012

Det finns ett före, det finns ett efter. Däremellan en ocean, en ö och tid, och tid, och tid, och tid. Minuternas enträgna gång ett mantra som till slut löser upp sig självt, och kvar blir ett nu som ser solen gå upp, ser solen gå ner, ser solen gå upp, ser solen gå ner, ser solen gå upp. Sen mål. Eller början om man vill. Början på ett evigt minne av det galnaste, hårdaste, vackraste lopp jag känt. För det handlar först och främst om känslor. Om känningar. En dialog mellan kropp och själ, i bästa fall. Mörker och ljus, vakenhet och medvetandet som hackar. Varför? Varför? Svaren som står skrivna mellan de lägsta punkterna i ditt idrottande liv. De högsta. För att du kan. För att du vill. För att du möter ett nytt jag i osannolika triumfer efter ett dygn. Efter två dygn. Kroppen är en maskin. Kroppen är en sorglig historia med såriga fötter som skriker ut sin avsky mot rötter och stenar. Så långt. Så brant. Cap Méchant, Volcan, ett, Mare à Boue, Piton des Neiges, hundra, Cilaos, sjuttio, Roche Plate, Sans Souci, kilometer, Possession, Colorado, Redoute. Jag satte dem alla på kartan, för att tillfälligheterna ville mig väl. Alla vi drömmare som bar eller brast längs stigarna på la Réunion. Vi som upplevde, vi som lever. Han som inte överlevde, Thierry Delaprez från Marseille, han som föll mitt i natten, just som tillfälligheterna ville honom illa – honom ska jag minnas. Han ska påminna, om de slitna talesätten, om att fånga dagar och att leva som om den sista var här. Jag gör det inte för farorna, har svårt att se risksökare bland alla vackert kämpande. Det vi jagar är livet, i en av dess renaste former.


Läs rubbet