Trail des Aiguilles Rouge 2011 – Filmen

Kan lika gärna avslöja vem skurken är redan nu – batteriet. Hela den där sista scenen där hjälten står och håller om kvinnan han räddat från dödens käftar (…enough C4 to blow ’em mothafuckas into…), alla polisbilar och ambulanser runt omkring med saftblandarna i rotation, och kameran som lättar och ger oss fågelperspektivet av det som snart är eftertexter, just efter det att hjälten dragit en skön oneliner och jag ler lite för den var så inte-mitt-i och jag går och slänger den tomma godispåsen i sopkorgen innan jag borstar tänderna med halvslutna ögon och jag vet att jag kommer straffas i morgon bitti, för barnen ger blanka morgonstunden i om deras pappa såg en ostig actionrulle med långa reklaminslag (och känner ånger) eller inte…
Målgången stekt. Liksom den långa utdragna stridsscenen med 1500 negativa fallhöjdsmeter som tog 7 underbara, men smärtsamma kilometer av mitt liv. Men vägen är ju målet, tror jag att jag läst i Amelia, eller nej det var ”tappa förståndet på 5 veckor”.

I alla fall, glad att du tog dig tid att läsa världens längsta introduktion till det som fastnade på minneskortet då jag sprang Trail des Aiguilles Rouges den 25 september. Och du, filmen kommer helt utan reklam, även om den tajta snygga tröjan från Houdini som jag färdas i har silkeskänsla, är snabbtorkande och spöar mängder av konkurrenter tous les jours. Synd att detsamma inte gäller mig.

Uppdatering (11 aug, 2015): Vilka piller hade jag knaprat innan jag skrev ovanstående? Fattar ingenting… Om du som läsare inte heller gör det, så är du i gott sällskap. /Viktor


Kommentera

kommentarer