Trail du Tour des Fiz 2013

Trail du Tour des Fiz - 1


Sitter och tittar ut i gråstrilet. Har inte varit bortskämd med regn under långsemestern i Frankrike och välkomnar den svalka och väta som bjuds Stenhamra just nu. Tävlingen Trail du Tour des Fiz var varm. Inte het som de 34 grader prognosen pekade mot. En del moln svepte över fizmassivet den 28 juli och temperaturen pendlade mellan att vara behaglig och uthärdlig. Ändå bröt 67 löpare av de 205 som startade i mörkret, klockan 05.00. Jag tog mig i mål efter fjorton timmar, sex fler än vad vinnande Vincent Delebarre behövde (resultat) för att ta sig banans 5000 höjdmeter och 61 km (min klocka visade 68 km, en annan löpares 66 km och ytterligare en klocka inkasserade 64 km).

Mina ben har varit piggare under solen. Till en början höll jag en behaglig rytm, men dagen igenom skedde en accelererande förskjutning mot det urlakade, det mähäiga. Förmodligen nytt personbästa i att hasa mig uppför sluttningar. Analysen och domen över min tävlingsinsats: lam. Men eftersom jag mer och mer blivit en finisher-löpare, det vill säga med målet att först och främst bärga helhetsupplevelsen i att inte bryta, så är jag ändå väldigt nöjd. Och en hel del försonande och helande upplevelser kom mig trots allt till mötes.

Ett, vad jag främst pratar om: Landskapet. På egen högt stående piedestal. Som de småländska godisbutikerna längs motorvägen, med sina löften om ”700 sorter”, talar till en sockertörstig; lika stor dragningskraft strömmar ur bergen och allt som hör bergen till. De stelnade formerna: hårt skurna eller mjukt rundade, sammanhållna eller kollapsade. Det rörliga: vattnets irrvägar och fallbanor, gräsets vinddans, molnens förvandlingsfärd och solljusets penseldrag. Jag stannar till rätt ofta, står still och låter tavlan suga tag i mig. Jag blir en god betraktare. När jag springer delar omgivningarna min uppmärksamhet med de kommande metrarnas underlag. Blickar jag inte i backen blir det garanterat ett fall. Det är bitvis stökigt för skorna att landa rätt. Det bor en motsättning i att springa genom en miljö som skriker efter att ses på. Att ta sig tid till stopp, en bra kompromiss.

Två: Snö och vatten. Att ta i, låta sig kylas ned av, att dricka och att duschas av. När jag kommit så långt in i loppet att jag fattat att kroppen inte har många watt att leverera, att jag gör bäst i att bara ströva och jogga fram och vara glad över att jag åtminstone pallar ett minimum av ansträngning, så växer det spännande nog fram en barnslig fascination för just snö och vatten. Jag experimenterar till exempel med ”snökeps” och ”snövadkomprimerare”. Man tar snö och trycker ditt en blaffa under kepsen. Man tar snö och pressar in framtill och baktill i sina vadkomprimerare (vet du inte hur sådana ser ut, se bild längre ner). Sedan njuter man av sänkt kroppstemperatur, av skönt droppande och av hur de ömmande underbensmusklerna bedövas. Ja, strumporna och skorna kommer bli fuktiga, och då är inte steget långt till att ställa sig i en bäck. Något jag snart utvecklar till en sport i sig. Att stå i, eller plaskröja genom varenda vattendrag längs min väg. Får tillfälle att känna skornas våtvikt och förmåga till återhämtning.

Jag tänker också på vattnet som ett väsen. Blir flummig då jag hör dånet av vattenfallen och porlandet från bäckarna. Törstig också. Tänker tankar om vattnet som livgivare, vilket inte är någon revolutionerande tanke, snarare en vetskap som bottnar i fostervattnet. Men större än en livgivare, ett väsen som sagt. Som pulserar och vill väl. Som längtar och färdas, leker och skuttar, häver sig och störtar med mod, innan det vilar ut, breder ut sig och speglar sig i himlens rörelser. Vid ett litet vattenfall skjuter jag in huvudet och överkroppen och står så tills smältvattnet biter ifrån. Otroligt skönt. Sen traskar jag med förnyad kraft uppför ännu en brant, och på något magiskt vis läggs kilometer till kilometer och jag tar mig till den där uppblåsta reklambågen och klocktavlan med sluttiden i röda siffror. Får en applåd av Dawa Sherpa Dachhiri, den schweiznepalesiske trailikonen, som råkar gå längs upploppsrakan. En välsignelse. Minns då han sa några ord efter Grand Raid des Pyrénées förra året, från en scen i lilla byn Vielle-Aure. Visdomsord från en som växt upp i den heligaste av bergskedjor, om respekt till sina medtävlare och till naturen, om hur han förhåller sig till allt det som är att utmana stigen. En jesusgestalt, tänkte jag. Som skulle kunna berätta att Burger King har vrakpriser på sina menyer just nu, och publiken skulle fortsätta vända sina leende vänliga ansikten mot honom, som om ytterligare en av livets alla gåtor lösts framför dem. Jag gillar killen skarpt.

Jag gillade Trail du Tour des Fiz skarpt, även om jag inte hade udd nog att äga mina ben. Nu är det tre veckor kvar till UTMB. Ge mig styrka!


Trail du Tour des Fiz - 2
Trail du Tour des Fiz - 3Trail du Tour des Fiz - 4Trail du Tour des Fiz - 5Trail du Tour des Fiz - 6Trail du Tour des Fiz - 7Trail du Tour des Fiz - 8Trail du Tour des Fiz - 9

Kommentera

kommentarer