Ultra-Trail du Mont-Blanc 2013

Starten-UTMB-2013

Det får bli lite fransigt. Minnesfragment och starka intryck i urval, utan krav på klinisk kronologi. On y va!

Ett förtydligande bara. De där italienarna i synkrosmörj, det är längre ner.

Ingen ödesdrypande kör med OS-invigningskomplex får mig att rysa

Det är ju så svårt upplagt för antikklimax när man hör sin kompis (Fredrik Holmgren, jag ska inte namnge dig) prata om den där hymnen de spelar vid UTMB-starten och hur den kommer få mig att rysa. Möjligt, men jag har god smak. Jag låter inte ett verk med titeln Conquest Of Paradise, förklädd till filmmusik, egentligen avsedd att spelas på hissmusikens yttersta dag, alternativt som en synthsymfonisk flirt till Richard Claydermans melodiska lavemang – Jag låter inte detta verk koppla något som helst känslogrepp.

Men likväl står jag där, bland två tusen löpare, mitt i stundens glädje och startplatsens grandiosa inramning, på väg ut för att erövra varvet runt Mont Blanc. Och ja, musiken känns. Conquest Of Paradise vs Viktor: 1-0.

En aggressiv man. Är det här jag skadar mig och får bryta?

Tjugo minuter innan jag hittar till startfållan för att se min goda musiksmak tillintetgöras, är jag fullt upptagen med att ta mig dit. En trång passage skapar ett visst kaos, en viss kraftmätning. En stor mängd personer från ena hållet, en stor mängd personer från andra hållet. Det blir buffligt och det blir för mycket för en man som står precis bakom mig, när jag som bäst inte kommer någonstans. Mannen är i 70-årsåldern, lokalbo, förmodligen på väg hem: kortsluter. Börjar knuffa mig, skriker oartigheter, är snäppet från att börja veva. Jag höfttacklar honom lätt och andra runt omkring ropar åt honom att ta det lugnt och de indignerade vokalljuden viner, ”ööööööö!”, ”eeeeeeeeiiii!”.

Jag tar mig igenom utan skråmor, med insikten om att en nummerlapp på bröstet inte garanterar omgivningens ovillkorliga kärlek. Vänligare är Lars Bonnedahl, med säkerhet en av Sveriges tuffaste 60-åringar. Vi lyckönskar varandra innan högtalarna vänder ut och in på sig själva och massan löpare kommer i rörelse. Då är klockan 16.30, fredagen den 30 augusti.


Lars-Bonnedahl-UTMB-2013

Jag, en bland hjältar

Publikstödet! Vi har inte presterat mer än hundra meter och hyllas som om vi satt punkt för ett världskrig, trots att striden inte ens börjat. Det är mäktigt och vackert. Vi hälsas som hjältar för att vi brinner för äventyret, för utmaningen, och för att vi alla i någon utsträckning fått jobba hårt bara för att bärga en startplats. Jag spejar efter min mor, men får hålla till godo med andra glada ansikten.


Publiken-UTMB-2013

Är det inte Kilian som står där borta?

Den trefaldiga vinnaren av UTMB, Kilian Jornet, kommer inte ha något att göra med tätstriden, för han deltar inte. Han står i trakterna kring les Houches och hejar. Känns fel, men väldigt rätt. Likt en stjärnkrögare som lånat ut sitt restaurangkök och som nickar uppskattande då han smakar av ens klumpigt tillagade rätt. För det finns ju löpsteg och så finns det löpsteg, och Kilian äger det sistnämnda.

Man rör sig framåt, helt enkelt

Det är spelets enkla regler som tilltalar mig. Att ta sig från start till mål. Att göra det inom utsatt tid, vilket i UTMB:s fall är 46 timmar. Men det är valet av spelplan som avgör hur pass mycket löpningen berör. Hur nära man når upplevelsen av att leva fullt ut. För det är på något sätt vad traillöpning över långa distanser handlar om för mig. Att vara sin egen följeslagare genom fysiska umbäranden, genom köld och hetta, natt och dag. Att känna rytmen i steget när det svänger, vänta ut de tunga timmarna och återerövra glädjen. Möta landskapet och de stora rymderna med hänförelse, som om miraklet i att existera går upp för dig varje gång du lyfter blicken. Att ösa ur naturens oändliga skönhet och bli så inspirerad att du förlåter dig själv för det relativa självplågeri som kommer med utmaningen och utmattningen. Mont Blanc-massivet som spelplan erbjuder inget annat än extra allt.

Jag rör mig framåt, helt enkelt, och lever fullt ut.


Samtidigt i Chamonix

Min mor, som följt med till Frankrike för att få en intensivkurs i traillöpningens sektlika tillvaro, och som inte direkt stod på läktarplats och hurrade då jag förra våren berättade att jag skulle ta en grundkurs i skärmflygning, får ett infall under tiden jag är ute och maler ner kilometrarna. Hon bestämmer sig för att ta reda på vad det är jag funnit i luften och bokar in ett tandemflyg. Mamma Eva, som fyller 70 år nästa år, har min fulla beundran och respekt för modet att lägga 1000 luftiga meter mellan sig och fast mark. Sjukt coolt morsan! Och ja, hon gillade det.


Magen och kaskadkräkning

Den har lite att säga till om magen och de svackor jag upplever under loppet är främst kopplade till illamående och svårigheter att få i mig föda på grund av illamåendet. Men jag kräks inte. Det gör andra.

Jag vet inte varför jag måste sätta det här i pränt, men förmodligen handlar det om att försöka levandegöra alla aspekter av att kämpa mot UTMB:s monsterdistans, och där ingår (ibland) kräkning som ett delmoment. Vid en kontroll, spelar ingen roll vilken (har glömt vilken), men det är natt; alltså vid den här kontrollen ser jag min franske kompis Bertrand (lärde känna honom på Korsika och vi sprang dessutom bitar av la Diagonale des Fous tillsammans) knata in, ställa sig på en gräsplätt, vika sig dubbel. Därefter drar han på sig jackans luva, lägger sig bredvid kräkpölen och somnar. Utmattning och kroppslig misär i perfekt balans. Bertrand kommer att repa sig och han tar sig sedan hela vägen åter till Chamonix och målet. På väg ut från kontrollen ser jag ytterligare två löpare som tillber var sitt dike.

Två italienare synkrosmörjer och jag äter pasta

Om vi då fortsätter på kroppstemat. I den stora kontrollen i Courmayeur, vid 77 km, sitter jag i en idrottshall och kämpar i mig en tallrik pasta. Jag sitter lutad mot en vägg och runt omkring stretchas det, äts det, sovs det, småpratas det, kommer och gås det, smörjs det. Och här kära läsare vill jag verkligen försöka göra det jag ser framför mig full rättvisa. Det jag ser endast några meter framför mig, i ögonens absoluta skottlinje. Och rättvisa görs genom att med så precisa ordval som möjligt berätta om två italienska löpare och hur de smörjer sina skrev. Så nu kör vi!

Tillvägagångssätt: Med vänsterhanden greppar de linningarna på sina korta tajts, i höjd med naveln, och drar därefter handen rakt ut från kroppen för att skapa en generös mynning. Högerhanden, som mättats med vaselin, dyker sedan ner genom mynningen, gör en grävande, strykande rörelse, som tar sin början någonstans mellan (jag ber om förlåtelse men det här kräver precis beskrivning, om inte annat av terapeutiska skäl) anus och pungen. De italienska högerhänderna jobbar sedan med distinkthet, hög hastighet och riktningsskiftningar (för att jobba igenom skrevens alla skrymslen). Jag sitter förbluffad under de femton sekunder föreställningen pågår. Inte bara för att smörjandet sker med sådan ogenerad öppenhet. Mer för att det ser så koreograferat ut. Stilpoäng.

I Courmayeur byter jag för övrigt från mina hokaskor till mina salomonskor. Mer om varför i ett kommande inlägg om utrustningen jag använde under UTMB.

En glad svensk

Jag och Zelko Krajcar sällskapar upp i den tunga stigningen upp mot Grand Col Ferret. Tack för sällskapet Zelko!


Underbara hallucinationer, sköna sömn

Det är extremt jobbigt att bli extremt trött. I skallen. Trött som i: är jag vaken eller sover jag? Min ursprungliga plan var att inte planera in sömn, tänkte till och med skippa sovandet. Nu blev det så att jag sov 30 minuter (29 timmar in i tävlingen), i kontrollen vid Champex-Lac. Det gav mig mirakulöst mycket energi. Framförallt på så vis att mitt illamående försvann och jag kunde därför få i mig två stora lass pasta inför de avslutande 46 kilometrarna.

Men när man är rejält trött och inte tillåtit sig att sova, då händer saker. Man trippar. Hjärnan må ta stryk, men det är rätt coolt faktiskt. Som att alla runt omkring dig pratar svenska. Alla samtal jag hörde, mellan italienare, fransmän, japaner, engelsmän, holländare och övriga nationaliteter längs stigarna, filtrerades under några skälvande stunder till svenska av mina öron. Inte förståelig svenska, mer av en svensk intonation och svenska språkljud. Naturens former blir också mänskliga, alternativt animaliska, och det är nog den klassiska hallucinationen. Att stenar, stubbar och träd blir till människor och djur. Sittande, liggande, attackerande, spejande, döda eller levande.

Vad har du sett? Kommentarsfältet står öppet för förvridna minnen.

Jag äger!

Efter de 30 minuterna på en madrass, under en grov och kliig filt, lätt frusen och med klibbsvettiga kläder, och efter de två tallrikarna pasta med köttfärssås, springer jag ut från Champex-Lac. Stark. Stark som fan! Har hamnat i det där tillståndet. Det var samma sak i de senare delarna av mina 60 timmar runt la Diagonale des Fous förra hösten: något typ av andeväsen som tar mig i besittning, ger mig kraft och ork långt bortom vad kroppen borde ha reserver för. Nä, så klart inte. Jag är ingen fictionserie från Netflix, bara skelett, muskelvävnad och annat som hör homo sapiens till. Jag struntar egentligen i de fysiologiska förklaringarna (om det nu finns några) till varför jag far fram som en formel 1-bil bland trötta mopeder den andra natten. Tycker bara att det är så häftigt. Jag är dunderstark i backarna, en orädd gasell utför och jag förpassar de jag passerar till slow motion-världen. Börjar det här luktar självhävdelse? Nej, jag påstår inte att jag skulle vara någon övermänniska, i mål är jag 933:a av 1 685 målgångna män och kvinnor (2 469 startade). Men känslan av att inget i din väg förmår bromsa dig, att energin aldrig tycks sina, trots att du går på underskott, den måste till rullorna.

Japan i apdräkt

150 anmälda japanska löpare och förmodligen bara en i apdräkt. Klart man springer UTMB i apdräkt! Vi har ju för övrigt en svensk apa som gjorde succé på Stockholm Marathon i år, med löpbloggande Per Johansson som fånge. Men japanens dräkt hade inte så hårig finish, mer av brun plysch där. En separat luva med små öron. Inga konstigheter.

Söndag morgon

Soluppgångar i Alperna, de rekommenderas. Särskilt då vädret är på humör. Befinner du dig i en dalgång så blir det inledningsvis inte så mycket mer storslaget än att ljuset sakta vrids upp. Det är när solen lyser upp bergstopparna, liksom väller fram och skär genom dis och molnslöjor, det är då vi snackar. En annan japan, inte han i apdräkten, springer kraftfullt upp mot la Tête au Vent, UTMB:s näst sista kontrollpunkt, men viker plötsligt av från stigen. Viker till vänster mot en liten platå som vetter mot ljuset. Sätter sig i skräddarställning och bara blickar ut i all den rymd som solen sakta fyller. Jag förstår honom, för morgonen är inte annat än så vacker att det gör ont.


Defilerar

168 km och 9 600 höjdmeter är ingenting när man befinner sig på målrakan. Den största ansträngningen, de eventuella svårigheterna, ligger tryggt förpackade i dåtid, ska bli till minnen i urval. När man befinner sig på målrakan kan man i stället fokusera på att defilera. Vissa tar hela familjen med sig in under målportalen, andra nöjer sig med en bebis i famnen. Jag tar min mor i handen och jag tror hon fattat grejen vid det här laget, efter några dagar i ett sjudande Chamonix, med alla entusiaster och all positiv energi. Det är härligt att något så basalt som att springa (om du har förmågan) kan skänka så mycket glädje. Det är också rätt underbart att komma till halt. Sova i en säng. Äta riktig mat. Glass.


En röd fleeceväst

Trailvärldens armanikostym, att bära vid festliga tillfällen som dagishämtningar i senseptember. Man får den vid målgång, för man är en finishör, en som tog sig runt. Senare, under söndagskvällen och dagen därefter, är det röda klubben i Chamonix. Små menande blickar, jag vet vad du gjorde i helgen. Intressant grej det här med statusmarkörer, de följer oss i någon mån genom hela livet. Laddade med ett signalvärde för de ögon som vet att tolka signalen. Jag gillar inte: jag har nå’t som inte du har-aspekten av det hela. Det världen behöver är inte mer splittring och översitteri. Det jag gillar med, i det här fallet UTMB-västen, är: jag har gjort något jag älskar och lyckats med en stor utmaning; om du vet att tolka min väst så berättar jag gärna om min passion och hoppas att du själv blir sugen på att tänja dina gränser-aspekten av det hela. Hög status har den som inspirerar sin omgivning till att vilja söka det egna svaret på frågan: Vad kan jag göra under min livstid för att få mig själv och andra att må bra och utvecklas?

Med det sagt, jag gillar tävlingsmomentet inom traillöpning. Så länge alla inser att det handlar om en lek och att man vid lekens slut kan se nyktert på sitt deltagande. Det trevliga med den här sporten är att alla hyllas för sin insats. Gillar du det du gör, så gillas du! Vi befinner oss långt från vissa lagsporter, där sportens arenan verkar vara lika mycket en plats för glädje, som en plats att hata, smäda och förnedra andra. Du hittar det inte längs stigarna, i skogen och bland bergen. (Bevisa mig gärna fel.) Kanske är det för att de stora prissummorna ännu inte kopplat greppet om traillöpningen? Kanske för att vi söker äventyret och respekterar alla som delar vår nyfikenhet? Kanske för att de flesta utövarna drivs av en stark kärlek till naturen? Naturen fördömer ingen.

UTMB i det här sammanhanget, inte annat än en vacker manifestation över nationsgränserna. Hittar du dit en dag, grattis! Men glöm inte att det finns andra lopp också, som inte kräver dig på kvalificeringspoäng. Därutöver, 365 dagar per år, helt befriade från anmälningsavgifter. Lyckan i att snöra på sig löparskorna framför allt.

Rundar av

Vi var ett gäng svenskar som sprang UTMB i år. Andra som skrivit om loppet är Sandra Lundqvist, Johan Wagner, Mats Nord, Bosse Johansson och Jonas Buud. Dessutom har Camilla Ringström, som genomförde UTMB 2011, varit flitig i att skriva kring tävlingen.

Johan Johansson klättrade högst i resultatlistan och knep en 15:e plats! En fantastisk bedrift, utöver att bara ta sig i mål.

UTMB:s sajt
Resultat

Kommentera

kommentarer